Samhälle Krönika
Snart är Hallengren ett större hot än viruset
Socialminister Lena Hallengrens uttalande om att pandemirestriktioner är ett ”nytt normalläge” utgör ett direkt hot mot våra fri- och rättigheter. Var finns politikerna som vågar värna friheten, undrar Amanda Broberg.
Nyheten att regeringen gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att bereda en plan för hur samhället kan öppnas upp igen var vid en första anblick löftesrik. Men efter socialministern Lena Hallengrens (S) uttalande på torsdagseftermiddagen (29/4) om pandemirestriktioner som ett ”nytt normalläge” blev det uppenbart att det rörde sig om en trojansk häst.
Coronaviruset har legat som en våt filt över viktiga politiska skiljelinjer om hur vägen tillbaka från pandemin ska se ut. När planen för att öppna upp samhället nu ska sjösättas försätts denna politiska konflikt i blixtbelysning – och den går mellan de som ser frihet som ett prioriterat värde, och de som inte gör det alls. Till den senare kategorin hör uppenbart socialministern.
Löftet har alltid varit det om en återgång till våra gamla liv så fort viruset är under kontroll.
Hallengren menar att det successivt sjunkit in hos många att vi inte kan komma tillbaka till det samhälle vi hade innan februari 2020. Det stämmer inte. Detta har varken sjunkit in eller accepterats av någon. Löftet – för att människor har hållit i, hållit ut och hållit avstånd – har alltid varit det om en återgång till våra gamla liv så snart viruset är under kontroll.
I februari skrev jag i Smedjan om hur hopplösheten bland unga breder ut sig i spåren av pandemin. I början av april efterfrågade Liberala ungdomsförbundets Romina Pourmokhtari och Max Hjelm samma sak: ”Vad är planen för att öppna upp samhället?” Och för två veckor sedan restes liknande krav i mer lekfulla ordalag. Moderata ungdomsförbundets Samuel Jonsson och Linda Obiedzinski föreslog ”19 reformer för hångel och fest” för att betala tillbaka skulden som byggts upp till unga under pandemin.
Med Hallengrens uttalande kastas löftet vi alla trodde oss ha fått överbord – det om att vi ska få våra liv tillbaka.
Nu är jag ung, hela mitt liv känns som en väg utan slut (…) jag vill inte gå i dimman läggs en tröstlös aveny, jag vill inte vara arbetslös när jag är så full av liv. Ge mig mitt liv nu.
Det sjöng Nationalteatern 1978.
Läs också:
Det är en upplevelse och en vädjan som många unga nog kan skriva under på våren 2021. I stället brer hopplösheten ut sig. Den nu explicita oviljan att skänka oss unga en framtid som präglas av frihet snarare än restriktioner, att ge oss våra liv nu, riskerar att skapa en ny generations samhällets olycksbarn.
Regeringen kan gömma sig bakom slitna klyschor om att viruset inneburit en permanent förändring och få det att framstå som att det inte finns ett alternativ i att gå tillbaka till hur vi levde innan. Men det handlar inte om det – det handlar om att man uppenbarligen anser att individens frihet väger mycket lätt. Det är en normativ slutsats, en prioritering, en uppfattning att tycka att frihet är ett lågt prioriterat värde. Och allt fler tycks sälla sig till det.
”Det finns inte längre någon politisk kraft som värderar frihet högst – det är en stor förlust” skrev Andreas Johansson Heinö i Dagens Nyheter i slutet av mars. Några veckor efter skriver Björn Werner på GP Kultur att ”pandemin har visat att intresset för demokratisk frihet tyvärr är begränsat”.
För socialdemokrater har individuella rättigheter alltid fått stå tillbaka för större statlig makt.
För socialdemokrater har individuella rättigheter alltid fått stå tillbaka för större statlig makt. Pandemin har använts som en ursäkt för sådana restriktioner och det är en ursäkt som de verkar vilja fortsätta utnyttja. Hallengrens uttalande avslöjar också ett av de dunklare stråken i den ofrihetliga synen på människan – den om att hennes motståndskraft sakta bryts ner, att frihetsinskränkningar förändrar människors beteenden och attityder. Kort och gott det som Kjell Höglund sjunger om meningslösheten och maktlösheten – man vänjer sig. Man får lov att vänja sig.
När smittspridningen sjunker, vaccinationerna går i rasande fart och man börjat ta kontroll över viruset ska vi vara ärliga med varandra. Det finns en politisk konflikt här, som alltid funnits. Den går mellan en ”man vänjer sig-vänster” som kommer använda pandemin som ursäkt för att inskränka vår frihet långt efter att virusets påverkan på våra liv i praktiken försvunnit. Och de som tycker att friheten har ett egenvärde, som ser mycket problematiskt på statliga restriktioner, eftersom ”inget är så permanent som en tillfällig statlig åtgärd” som Milton Friedman sa.
Vi som hör till de sistnämnda kommer kämpa för att få tillbaka det gamla normalläget i stället för att vänja oss vid ett sämre.