Smärtsamt uppvaknande från chilenska vänsterdrömmar

Ett land och ett samhälle kan gå på rutin i decennier, tryggt inbäddat i vardag, vanor och gynnsamma omständigheter. Men förr eller senare händer något. Saker som tagits för givet sviktar eller faller sönder. Ibland uppstår något bättre efter krisen, oftare något sämre. Libanon var fram till 1975 Mellanösterns rikaste, friaste och mest angenäma land. I dag närmar det sig Haiti och Venezuela i fråga om farlighet, fattigdom och hopplöshet. 

Ibland när länder kastas mellan ytterligheter är det verkligheten utanför landet som tränger sig på – som då krigsutbrottet i februari 2022 sprängde Sveriges säkerhetspolitiska illusioner i tusen bitar. Ibland kommer skalvet inifrån, som då våldsamma chilenska vänsterextremister i oktober 2019 med en serie samordnade kravaller fick Latinamerikas starkaste ekonomi ur balans  – en balans landet inte återfunnit sedan dess.

I valen i december 2021 tog vänsterfronten över regeringsmakten och Gabriel Boric, då 35, från vänsterfronten Frente Amplio, blev landets yngste president någonsin. Men efter nära tre år av spektakulära framgångar har vänsterns lycka vänt. Under det senaste halvåret har Borics koalition inkasserat två stjärnsmällar i avgörande omröstningar om landets framtid.

***

Våldsamheterna i oktober 2019 bröt ut i huvudstaden Santiago och spred sig hastigt till resten av landet. Köpcentra och tidningsredaktioner brandbombades, parker skövlades, skolor lamslogs av ”revolutionära” strejker och statyer av stora män störtades. Aktivister slogs med polisen. Tumulten var insvepta i ett moln av jämlikhetsretorik. Chilenska medier, delvis av uppriktig sympati för revolutionärerna, delvis av självbevarelsedrift, skildrade dramat i ljusa färger. En våg av falska nyheter spreds över världen i syfte att nobilisera förödelsen och ge den en progressiv glans. På New York Times förstasida berättades att Chiles polis, karabinjärerna, inrättat en tortyrcentral intill tunnelbanestationen Baquedano där vänsterdemonstranter förhördes. Ingenting sådant hade inträffat, men som alltid då civila kolliderar med polis och dömer ut ”samhället”, så möts de av reflexmässig förståelse från västerländska medier. (Till och med Frankrikes ”gula västar” som protesterade mot progressiv politik i form av höjda bensinpriser, väckte motvillig beundran när de slog sönder skyltfönster till lyxbutiker på Champs Elysées.)

Få pendlare och knegare syntes i första linjen av aktivister.

Enligt radikalernas berättelse bröt våldet ut som en spontan folklig reaktion på en (beskedlig) höjning av biljettpriserna på Santiagos tunnelbana. Men få pendlare och knegare syntes i första linjen av aktivister. Chiles president 2000-2006, socialisten Ricardo Lagos, en av personerna bakom ”det chilenska undret”, sade i en lång intervju i spanska El País att han var övertygad om att kravallerna var planlagda i förväg, inte spontana. För att tända eld på tunnelbanestationer av stål, marmor och glas behövdes speciella kemikalier som inte gick att köpa över disk i Chile.

De allra flesta chilenska medier avstod från att fördöma våldsverkarna. Inte så få anammade deras terminologi, där nyckelbegreppet var estallido social, socialt utbrott. Bilden som präntades in var den av ett omänskligt samhälle som provocerat ”folket” till motstånd. Chile hade vid tidpunkten en konservativ president, Sebastian Piñera. Hans insats under krisen blev avgörande – i negativ bemärkelse.

Efter en månads kaos gav han, djupt skakad, efter för revolutionärernas centrala krav: en ny författning. Han undertecknade ett avtal med dem, el pacto de paz social, ”förbundet om social fred”. Våldet avtog men upphörde inte. Polisstyrkorna, när de förstått att de inte längre hade de styrandes stöd, barrikaderade sig på kaserner som de allt mer sällan lämnade. Först då pandemin nådde Chile med full kraft i april 2020 avtog våldet, men har ideligen blossat upp sedan dess.

Den radikala vänsterns bild av situationen, där en ny författning utmålades som ett trängande behov, vann stor tilltro hos allmänheten. I den konstitutiva församling som valdes i oktober 2020 vann radikaler och revolutionärer en förkrossande majoritet. Församlingen fick två år på sig att utarbeta nya grundlagar.

Vardagen före krisen återvände aldrig. 

Men vardagen före krisen återvände aldrig. Karabinjärerna och de andra säkerhetsstyrkorna, kända för sin – i Latinamerika – unika omutlighet, återupptog inte sin aktiva brottsbekämpning. Samtidigt som Gabriel Boric valdes till president togs statens departement och myndigheter över av hans allierade, personer besjälade av ideologisk skepsis mot säkerhetsstyrkorna. De hade en alternativ syn på brottslighet, vare sig det gällde terrorrörelsen CAM i södra Chiles vildmarker, organiserad brottslighet eller rånare. Så gott som alla de nya makthavarna betraktar brottslingar som offer för förtryckande samhällsmönster. Under sina kampår på universiteten har de rutinmässigt kopplat uniformer, vapen och poliser till Augusto Pinochets diktatur 1973-1990. Det var symptomatiskt att den nya inrikesministern Izkia Siches, trots CAM-rörelsens härjningar mot civila i södra Chile, var ovillig att aktivera säkerhetsstyrkorna: ”Vi vill inte militarisera konflikten”. I stället for hon till södra Chile med en ”utsträckt hand” för att ”söka dialog” med terroristerna. Hennes entourage möttes av automateld och fick fly hals över huvud.

Den här attityden till våld, och synen på våldets natur och drivkrafter, skulle visa sig ödesdiger. Till Chiles tillgångar hade hört relativt säkra städer och en effektiv polis. De styrande radikalerna förstod inte att de här hade något stort att förlora. Tvärtom, de ville visa att med färre poliser och mindre statligt våld skulle samhället bli ännu fredligare.  

Så ser det ut i huvudet på många radikaler och kriminologer, inte bara i Chile: ju snällare stat desto snällare människor; ju mildare straff desto mildare brottslingar. Ingenstans har något sådant samband belagts, men visionen består. Vad som inte bestod var chilenarnas smekmånad med den revolutionära vänstern.

Alla brottsstatistikens kurvor sköt strax i höjden. Lika snabbt som ett rykte på börsen får vingar och sprids, lika snabbt sprider sig ryktet att en stad eller ett land öppnats för ostraffad brottslighet. Antalet mord och rån sköt i höjden och ett ökänt och tungt beväpnat gäng från Venezuela, El tren de Aragua, etablerade sig i flera städer.

I september 2022 hölls folkomröstning om förslaget till ny författning. Förslaget var en planritning till ett genomgripande systemskifte, där de olika regionerna gavs separata strafflagar allt efter etnisk tillhörighet, där riksbanken miste sitt oberoende och där alla genusrelaterade hugskott drivits så långt det bara gick. Det hela genomsyrades av revolutionärernas djupt kända hat mot ”neo-liberalismen”, deras stående öknamn på marknadsekonomin.

Den förenade vänsterns planer på att skapa ett helt nytt Chile gick upp i rök.

Men väljarna, som fram till dess varit förstående inför de radikala budskapen, vägrade i vändningen. Inte därför att de hux flux blivit reaktionärer eller högersinnade, utan därför att deras vardag förändrats på ett halsbrytande vis under den nya regimen, med vilt stegrad brottslighet och osäkerhet i tidigare lugna kvarter. I folkomröstningen den 4 september i fjol förbluffade väljarna både bedömare och makthavare: Nära 62 procent av chilenarna förkastade författningsförslaget. Den förenade vänsterns planer på att skapa ett helt nytt Chile gick upp i rök.

Enligt spelreglerna var det slutet på dramat. Den gällande författningen, som moderniserats av socialisterna 2005, skulle fortsätta att gälla om den nya inte antogs. Men president Boric och vänstern lyckades övertala delar av högern att välja ännu en konstituerande församling, som skulle sättas att utarbeta ännu en författning.

Det skulle de få ångra bittert. I maj i år, då landet gick till val för att utse dem som skulle skriva nya grundlagar, så hade samma pendel som nyligen svängt så långt åt vänster svängt hela vägen åt andra hållet. Högern, i synnerhet den mest militanta högern, den som vägrar fördöma diktatorn Augusto Pinochet (1973-1990), fick majoritet i församlingen, vars nya författningsförslag skall upp till folkomröstning i december.

***

Ingen som levt i Chile kan ta fel på den politiska grundstämningen. Den ligger en bra bit till vänster om mitten. När kravallerna bröt ut 2019 var folket öppet för vänsterns budskap: ”Folket törstar efter jämlikhet och välstånd, ge oss en chans så skall vi fixa Chile”. Det var ett genomfalskt budskap – Chiles spektakulära ekonomiska framryckning, med världens mest effektiva fattigdomsreducering, är marknadsekonomins verk. Men vänstern fick nära nog fria händer av väljarna och gled framåt, som på blank is, mot framgång efter framgång. Högern, förlamad, misstrodd och räddhågad, agerade åskådare. Revolutionärerna tycktes osårbara.

Det enda som kunde såra dem var revolutionärerna själva och deras idéer om brottslighet som ett rent socialt problem. Ett och ett halvt år utan seriös polisnärvaro på gatorna räckte för att driva en vänstersinnad befolkning åt höger. Om de styrandes sirensånger om välstånd och delad rikedom hade infriats så hade möjligtvis tålamodet med våld och rån räckt litet längre. Men just våldet och oredan vållade penningflykt och kylde av främmande investeringar. I stället för den materiella julafton presidenten lovat så krympte ekonomin – föga överraskande för alla utom de troende. Trots det krympande skatteunderlaget har statsförvaltningen nyanställt 94 000 personer sedan vänstern kom till makten.

Häromveckan, som om de chilenska revolutionärerna inte hade nog på sitt bord, detonerade landets största ekonomiska skandal på åratal. Sedan vänsterkoalitionen tillträdde för två år sedan har en lång rad nya organisationer med progressivt klingande namn registrerats. De har överösts med medel av staten, men har varken uträttat något eller sparat kvitton på sina utgifter. Slöseriet börjar nu knytas till flera av vänsterregimens ledargestalter – och deras släktingar.

I Sverige, där våldet än så länge är långt från chilenska nivåer, finns lärdomar att hämta ur det som utspelats i Chile. Ingen ideologisk popularitet i världen kan stå emot våld och otrygghet i vardagen. De partier som vill bekämpa högerpopulismen bör tänka sig för innan de sänker straff och snålar med medel åt polisen. Radikalers visioner blir lätt till  högerpopulisters bränsle.