Sluta prata barnspråk med väljarna

Det finns många tillfällen då det är fullt acceptabelt att använda emojier. I personliga meddelanden till exempel, när man vill önska någon en extra trevlig födelsedag, eller av artighet när den man kommunicerar med själv strösslar sin text med dessa små bilder och symboler.

Att använda dem i någon form av offentlig kommunikation är däremot fjärran för de flesta som lämnat tonåren. Det är svårt för den som inte vuxit upp med emojier att ta någon på allvar som behöver komplettera sitt budskap med små frenetiskt leende ansikten för att det ska gå fram.

I ett land där man behöver ha fyllt 18 för att få rösta framstår det därför som ostrategiskt när politiker och partier kommunicerar med emojier. Det är helt enkelt inte något som i första hand förknippas med vuxna människor.

På sina officiella Facebooksidor har flera av de politiska partierna – även om andra föredömligt håller sig till vuxenspråk – börjat krydda sina inlägg med emojier. Ett parti har ovanan att placera en liten hand som gör tummen upp bredvid uppmaningar att gilla och dela inlägg, så att vi verkligen ska förstå vad som menas med ”gilla”. En partiledare ger utlopp för sina känslor inför valrörelsen genom en emoji-arm som spänner sina biceps. Ett parti går så långt som att använda en smiley som blinkar med ena ögat. Jag tänker inte hänga ut det med namn, men en av dess mest använda emojier är EU-flaggan.

Om någon tror din förmåga att ta till dig ett budskap ökar om texten är ackompanjerad av små hjärtan eller flaggor, är det inte en komplimang.

Problemet med emojibonanzan är dubbelt. Till att börja med får emojier avsändaren att verka inkompetent, vilket bekräftas av en undersökning vid Ben Gurion-universitetet. Dessutom finns det skäl att känna sig misstänksam när en politiker känner ett behov av att komplettera sitt budskap med ett digitalt leende, precis som man blir misstänksam när en politiker försöker charma sina väljare snarare än att övertyga dem.

Den som kommunicerar med sina följare och andra potentiella väljare genom emojier ger inte heller intryck av att ha särskilt höga tankar om följarnas och väljarnas generella kompetensnivå. Om någon tror din förmåga att ta till dig ett budskap ökar om texten är ackompanjerad av små hjärtan eller flaggor, är det inte en komplimang.

När politiska partier lägger sin kommunikation på bilderboksnivå är syftet förhoppningsvis inte att förolämpa de potentiella väljarna. Förmodligen försöker de verka nymodiga, ungdomliga och fräscha, eller kompensera för de generiska politikeruttrycken. Men politikeruttrycken framstår inte som mindre grå och tråkiga i kontrast till emojierna, och de flesta som någon gång varit unga kan intyga att när vuxenvärlden försöker anamma ungdomars kultur uppfattas det sällan som jättehippt.

Det här är förstås inte det första tecknet på att våra folkvalda inte riktigt litar på att vi väljare är vuxna människor. Det rör sig trots allt om personer som inte tror vanliga medborgare klarar av att pensionsspara eller försäkra sig mot sjukdom utan statens hjälp. De anser inte att vi är redo för friheten det innebär att kunna köpa en kall öl på Systembolaget, och precis som en besviken förälder gör avdrag på veckopengen om barnen röker tar staten ifrån oss våra pengar som straff för vår cigarettkonsumtion.

Men även om det nu är så (många av) våra politiker envisas med att se sina väljare, vore det ändå artigt om de åtminstone kunde låtsas betrakta oss som vuxna och, till exempel, prata vuxenspråk med oss.