Idéer Essä
Slopade bidrag skyddar religionsfriheten
Frågan är om något kan bli svenskare än ambitionen att med planekonomisk precision, statsbidrag och byråkrati försöka frammana religiös mångfald, skriver Emma Høen Bustos.
Få saker är starkare rotade i den svenska självbilden än vår sekularism. Berättelsen om det moderna Sverige där stat och kyrka sedan länge separerat är en del av vår identitet som progressivt föregångsland, permanent placerad i högerkrysset på World Values Survey-grafen. Samtidigt delar den svenska staten ut miljonbelopp till trossamfund – så länge de uppfyller krav på ”rätt” värderingar. ”Religionsfriheten ska värnas”, menar regeringen och Myndigheten för stöd till trossamfund. Men varför inte låta det mångreligiösa samhället frodas i fred?
2016 tillsatte dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) en utredning för att se över statens stöd till trossamfund. Kraven på ”demokratiska värderingar” ska skärpas, skrev hon i en debattartikel på DN Debatt. Utredningen,”Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige” leddes av Ulf Bjereld, S-anknuten professor i statsvetenskap, och föreslog bland annat indragna bidrag för samfund som uttalar sig nedsättande om människor utifrån religion, kön eller sexuell läggning.
Svensk religionspolitik utgår från att staten bör vara närvarande i samhällssfärer som i andra länder ses som privata.
Bidraget, liksom utredningen som nu ligger på bordet hos Kulturdepartementet, är problematiskt av flera anledningar.
Det första, och för Sverige särskilt utmärkande skälet, är synen på statens roll som främjare av allt som är värt att värna i samhället. Svensk religionspolitik utgår ofta från premissen att staten både kan och bör vara närvarande i samhällssfärer som i andra länder ses som privata. Med en sådan utgångspunkt blir offentligt stöd lätt en slags kvalitetsstämpel, samtidigt som de vrår av samhället dit staten inte når riskerar att hamna i oförtjänt dunkelt ljus. Att uppnå status som bidragsberättigad blir att erkännas som legitim, vilket sätter staten i en tydlig maktposition gentemot trossamfunden och politiserar det religiösa livet. När värdegrundsdokument kan lösas in mot bidrag förvandlas trossamfund snabbt till intresseorganisationer med en politisk agenda.
Centralt för stödet till trossamfund är begreppet religionsfrihet. Det mångreligiösa samhället ska främjas och det med skattebetalarnas pengar, enligt regeringen, Ulf Bjereld och Myndigheten för stöd till trossamfund. Här går de dock alla helt vilse.
Att värna religionsfriheten handlar nämligen inte om att ge mest pengar till flest församlingar.
Att värna religionsfriheten handlar nämligen inte om att ge mest pengar till flest församlingar, utan bör först och främst ses som en juridisk fråga. Den som bekänner sig till en tro i Sverige ska kunna lita på att lagen ger henne skydd mot våld, hot och diskriminering. Mer än pengar till nya bönelokaler förutsätter religionsfriheten därför adekvata resurser till polis och rättsväsende för att utreda brott och förföljelse på grund av religion. Vill regeringen använda statliga stöd för att styra svenska trossamfund mot ”bättre” värderingar borde den argumentera för det i stället. Att försvara stöden med hänvisning till ”religionsfrihet” håller inte.
Det andra skälet till varför det statliga stödet till trossamfund bör ifrågasättas är det faktum att Sverige liksom många andra stater faktiskt gör anspråk på sekularitet. Den sekulära statens uppgift är i första hand konstitutionell: att verka som garant för religiösa människors möjlighet att fritt utöva sin tro utan risk för att bli förföljda eller diskriminerade. Hur dessa människor sedan väljer att organisera sig och utöva denna tro är något staten inte bör blanda sig i.
Kanske är det den historiska avsaknaden av religiös pluralism som gör att vi i Sverige har svårt att komma till insikt om att mångfald bäst uppstår organiskt.
Kanske är det den historiska avsaknaden av religiös pluralism som gör att vi i Sverige har svårt att komma till insikt om att mångfald bäst uppstår organiskt, snarare än framtvingat av det offentliga. I 2000-talets Sverige samsas synagogor, moskéer och protestantiska kyrkor numera med buddhistiska tempel och koptisk-ortodoxa kyrkor, men förståelsen tycks fortsatt vara låg för att mänsklig samvaro varken blir bättre eller mer meningsfull bara för att den registreras i en studiecirkel på ABF eller blir föremål för statligt stöd. Snarare tvärtom.
Frågan är om något kan bli svenskare än ambitionen att med planekonomisk precision och byråkrati försöka frammana religiös mångfald. Att vilja värna mångfalden men också homogenisera det religiösa livet genom att styra det till ”rätt” värderingar. Detta trots att det är när religioner har just stötande och från majoritetssamhället avvikande värderingar som både religionsfrihet och tolerans verkligen sätts på prov.
Läs också:
I själva verket finns det många andra sätt för stater att förhålla sig till organiserad religion, där ett av de mer noterbara exemplen är den franska modellen för sekularism. Den som kan sin franska revolution bör vara väl bekant med begreppet laïcité och den centrala uppsättning principer som skiljer stat och religion från varandra. Snarare än att sekularism ses som ett fientligt vapen mot religion ses republikanska ideal och den franska konstitutionen som viktiga verktyg för att säkra religionsfriheten och markera gränsen mellan offentligt och privat. I laïciténs Frankrike är det likheten inför den sekulära lagstiftningen som förenar alla medborgare och håller ihop samhället. Vilken livsfilosofi individer väljer att bekänna sig till är något den franska staten över huvud taget inte blandar sig i.
På många sätt gör sig toleransens gränser liksom konflikten mellan offentligt och privat sig mer påminda i det franska samhället än i det svenska.
I sammanhanget bör nämnas att den franska sekularismen också har åberopats för kontroversiella syften. På många sätt gör sig toleransens gränser liksom konflikten mellan offentligt och privat sig mer påminda i det franska samhället än i det svenska. Senast i början av april lades ett nytt lagstiftningspaket fram där just ”respekt för republikens principer” användes som argument för att bland annat föreslå slöjförbud för barn och ett förbud mot att låta föräldrar som följer med på skolaktiviteter bära religiösa symboler. Fransk laïcité är svår att få grepp om, men som teoretisk grund står den ändå i stark kontrast till den svenska ”sekulära” religionspolitiken.
En sekulär stat ska varken förhålla sig positiv eller negativ till religion, helst av allt ska den inte förhålla sig till religion alls. I den bästa av världar hade Ulf Bjerelds utredning föreslagit en nedläggning av Myndigheten för stöd till trossamfund och slopade bidrag till svenska trossamfund.
Sådana förslag kommer naturligtvis inte att läggas fram av regeringen men ett steg i rätt riktning skulle vara att rikta en större del av stödet till trossamfundens sekulära verksamheter. En del av bidragen fyller nämligen viktiga sekulära funktioner, judiska församlingar får till exempel får stöd för sina säkerhetsinsatser. Dessa bidrag skulle med fördel kunna delas ut av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som redan handlägger bidrag åt de sekulära delarna av civilsamhället. MUCF:s historia kring kontroll och utdelning av bidrag till religiöst anknutna organisationer är långt ifrån fläckfri, men myndigheten tillhandahåller likväl en sekulära infrastruktur för hantering av organisationsbidrag.
Regeringens ambition att värna religiös pluralism är god, slutsatsen att staten ska krysta fram mångfald genom villkorade bidrag mindre så. Verklig religionsfrihet handlar om friheten att utöva sin tro utan att bli förföljd, inte om att få en påse pengar från staten. Ett stycke fransk inspiration skulle göra Sverige gott, för våra andliga liv mår trots allt som allra bäst utan politisk inblandning.