Ekonomi Åsikt
Slopa ROT, RUT och jobbskatteavdraget
Ett skattesystem där den som arbetar i ett låglöneyrke knappt skulle betala någon inkomstskatt alls, samtidigt som den statliga inkomstskatten avskaffas, är en realistisk möjlighet. Fredrik Kopsch har tröttnat på krångliga jobbskatteavdrag och särlösningar som ROT- och RUT-avdrag.
I september 2017 lanserade Apple iPhone X med parollen The future is here. Den hade uppdaterad teknik, såg lite annorlunda ut, hade en bättre kamera. Men det var fortfarande bara en iPhone.
I höstens budget kommer ytterligare en förstärkning av jobbskatteavdraget. Jag tror att det är den sjunde, men jag har tappat räkningen. Jobbskatteavdraget var bra politik när det infördes 2007. Det var något nytt, och skatten på arbetsinkomster har sänkts markant. Reformen har sannolikt skapat mellan 86 000 och 165 000 nya jobb.
Men jobbskatteavdragen känns inte så kittlande längre. Det var längesen det upplevdes som en valvinnare. Varje nytt jobbskatteavdrag känns i stället lite idéfattigt. Jobbskatteavdraget är dessutom komplicerat till sin utformning. Jobbskatteavdragets storlek är kopplad till grundavdraget, som i sin tur tar alla inkomster i beaktande, och samtidigt varierar med individens inkomst. Konstruktionen gör det svårt att på förhand beräkna exakt hur stort jobbskatteavdraget blir. Jobbskatteavdragets syfte att skapa incitament att arbeta skadas om individen inte på förhand kan bedöma hur skatten kommer att påverkas.
Att jobbskatteavdraget dessutom trappas upp i takt med inkomsten, upp till ungefär 38 000 kronor i månaden, innebär att de som allra mest skulle påverkas av skattesänkningar inte träffas fullt lika mycket som de skulle. Sedan 2016 trappas dessutom jobbskatteavdraget ner vid högre inkomster, vilket har höjt marginalskatten för den gruppen.
Marginalskatten är särskilt viktig för de som väljer mellan bidrag och låglöneyrken.
Jobbskatteavdraget borde slopas. I stället borde regeringen fokusera ännu mer på att sänka marginalskatterna, och utforma skattesystemet därefter. För det är på just marginalen som ekonomiska beslut fattas. Det är särskilt viktigt för de som väljer mellan bidrag och låglöneyrken.
Höga marginalskatter påverkar människor i olika inkomstgrupper olika. Man brukar prata om två begrepp, den extensiva marginalen och den intensiva marginalen. Den extensiva marginalen handlar om människors beslut att delta på arbetsmarknaden eller inte. Om bidragen är höga till den som inte arbetar, medan skatterna på arbetsinkomster, särskilt i det lägre spannet, också är höga, minskar incitamenten att gå från bidrag till arbete.
Den intensiva marginalen beskriver i stället människors beslut att arbeta mer. För de med högre inkomster, som betalar statlig inkomstskatt är marginalskatten strax över 55 procent, om vi bara ser till direkta skatter på arbete. Tar vi även med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter, vilket såklart är rimligt eftersom människor köper saker för vad de tjänat ihop, är den effektiva marginalskatten över 70 procent. Men får alltså behålla väldigt lite av en inkomstökning. Det påverkar naturligtvis viljan att ta ett extra pass för exempelvis en läkare.
En av våra största samhällsutmaningar är utanförskapet. Hundratusentals människor står utanför arbetsmarknaden, trots att de mycket väl hade kunnat arbeta. Problemen är flera. Den svenska arbetsmarknaden är EU:s mest specialiserade med lägst andel enkla jobb. Ingångslönerna är alldeles för höga och anställningsskyddet gör att företag drar sig för att anställa om de inte är helt säkra på behovet.
Men även höga skatter på arbetsinkomster, kopplat till generösa bidragsnivåer för den som inte arbetar, är i sammanhanget ett stort problem. I december presenteras utformningen av regeringens föreslagna bidragstak. Man kan försöka vara optimistisk, men det sannolika är att förslaget inte kommer att innebära några större förändringar. Det finns ingen bred acceptans för att sänka bidragen allt för mycket. Det är i stället skatten på arbete som måste sänkas, för att säkerställa att människor tar sig in på arbetsmarknaden, att konsumtionen ökar, och att fler jobb skapas.
Ett generöst grundavdrag borde införas, och den statliga inkomstskatten borde sänkas.
Hur ska det då gå till? Det är faktiskt ganska enkelt. Under de senaste åren har såväl Finanspolitiska rådet, ESO, SNS och vi på Timbro presenterat förslag på ett mer transparent skattesystem. Slutsatserna är stort sett alltid desamma, med vissa variationer. Ett generöst grundavdrag på arbetsinkomster borde införas, och den statliga inkomstskatten borde sänkas eller helt tas bort.
Att avskaffa den statliga inkomstskatten är en lågt hängande frukt. Eftersom regeringen i år, till skillnad från förra året, väljer att räkna upp gränsen för när man ska betala statlig inkomstskatt, behöver den som tjänar över 53 590 i månaden betala den betydligt högre skattesatsen. I den här gruppen finns många människor som till stor del kan styra över sin arbetstid. Läkare kan välja (eller välja bort) att ta ett extra arbetspass. Specialiserade sjuksköterskor kan hjälpa till där behoven finns. Forskare kan välja (eller välja bort) att ge en föreläsning för en extern organisation.
När de inte får behålla den extra lön de tjänar in kommer de med stor sannolikhet att välja fritid framför mer arbete. Det innebär att många arbetade timmar går förlorade. Som exempel kan nämnas att Finansdepartementet själva uppskattade att förra årets paus av uppräkningen för skiktgränsen skulle kosta motsvarande 11 000 heltidstjänster.
Om den här gruppen arbetar mer ökar skatteintäkterna. Allt pekar på att ett slopande av den statliga inkomstskatten skulle vara självfinansierande. Dessutom skulle de som i dag betalar statlig inkomstskatt använda sina pengar till konsumtion. När de köper fler varor och tjänster skapas också fler jobb. Det vore en stor vinst för samhället.
Ett grundavdrag innebär att en del av arbetsinkomsten helt undantas från beskattning. I dag finns ett grundavdrag, men det är inte särskilt generöst. Som mest är avdraget 44 200 kronor. För lägre inkomster är det bara 24 300 kronor och som lägst, när det trappats ned vid högre inkomster, är grundavdraget 16 800 kronor. Det här skapar en mängd marginaleffekter.
I stället för dagens konstruktion, med ett jobbskatteavdrag och grundavdrag, bör vi införa ett generöst grundavdrag. Tidigare förslag, exempelvis från SNS eller Finanspolitiska rådet, har landat i att undanta inkomster på ungefär 10 000 kronor i månaden från beskattning. Det vore ett bra system, men det är inte tillräckligt. Ett bättre förslag vore att undanta inkomster upp till 240 000 kronor per år. Det innebär att den som arbetar i ett låglöneyrke knappt skulle betala någon inkomstskatt alls.
En så stor skattesänkning skulle ha betydande effekter på människors drivkrafter att arbeta, särskilt i de lägre delarna av inkomstfördelningen.
Med lägre marginalskatter, både för de som tjänar lite och de som tjänar mycket, ökar drivkrafterna att arbete. Men det kommer också med andra fördelar.
Höga marginalskatter har bidragit till en lång rad särlösningar. Både ROT- och RUT-avdrag har tillkommit på grund av höga marginalskatter. Tjänsterna blir helt enkelt för dyra att nyttja, eftersom skatterna är för höga. Men att staten ska gå in och förändra relativpriser, vilket är precis vad både ROT- och RUT-avdrag innebär, är en betydligt sämre lösning än att helt enkelt sänka skatterna, låta människor behålla sina pengar och själva välja vad de vill lägga dem på. Med kraftigt sänkta skatter på arbetsinkomster kan därför både ROT- och RUT-avdrag avskaffas, eftersom behovet av dem då minskar.
Skattesystemet bör utformas så att det stärker drivkrafterna för människor att arbeta. Det måste göras mer transparent och enkelt att förstå. Dessutom behöver borgerligheten något nytt att samlas bakom än ytterligare ett jobbskatteavdrag.