Slarva inte bort 1800-talet

När framtiden verkar så osäker som i vår tid, är det nyttigt att titta bakåt. Vilka konflikter har präglat vårt lands historia, och hur löste dåtidens politiker dem? Vad är det över huvud taget för samhälle som vi lämnar bakom oss?

Om detta skriver Svante Nordin i sin senaste bok Sveriges moderna historia: fem politiska projekt (Natur & Kultur). Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och har tidigare främst skrivit om filosofins historia. I denna senaste bok flyttas fokus till politisk historia.

Boken behandlar perioden från år 1809 till i dag, med ambitionen att beskriva hur Sverige blev modernt – vad som nu menas med det. I stället för en lång, obruten utveckling från upplysningen och framåt, ser Nordin moderniseringen som fem olika projekt, vilka ges var sitt kapitel.

Nordin är emellertid betydligt mindre intresserad av 1800-talet än av 1900-talet. De två kapitlen om det förstnämnda upptar endast en dryg tiondel av boken. Dessutom är klassificeringen av de två projekten under detta århundrade oprecis. Det är till exempel inte uppenbart varför ”tvåkammarriksdag, näringsfrihet och industrialisering” (kapitel fyra om åren 1865–1905) bör betraktas som ett gemensamt projekt.

Nordin är emellertid betydligt mindre intresserad av 1800-talet än av 1900-talet.

Även det första kapitlet om 1800-talet spretar, trots en tydligare rubrik (den professionella ämbetsmannastaten). Tyngdpunkten ligger på statskuppen 1809 och den regeringsform som följde. Detta samsas med redogörelser av tidens socioekonomiska och utrikespolitiska utveckling. Läsaren lämnas tyvärr frågande om vad de senare har att göra med framväxten av en ämbetsmannastat.

Dessutom förbiser Nordin själva skapandet av en professionell statsförvaltning. Han verkar betrakta Sveriges ”väl fungerande, tämligen okorrumperade förvaltning” som given. Detta var dock långt ifrån fallet under århundradets första hälft, utan resultatet av omfattande reformpolitik under flera decennier.

Snarare än att beskriva två distinkta projekt, ger dessa kapitel intrycket av att bara samla de händelser som skedde under respektive halva av 1800-talet. Innehållet skulle ha varit mer fokuserat om författaren i stället hade delat upp perioden i ett politiskt och ett ekonomiskt projekt.

Desto tydligare blir det under 1900-talet, där vi också finner bokens kärna: kapitlet om Sveriges demokratisering. Med start år 1905 innefattar det både rösträttsstriden och det efterföljande politiska kaoset under 1920-talet.

Ett utförligt persongalleri introduceras för läsaren, till skillnad från föregående kapitels uppstaplade statsministrar. Nordin ger utrymme åt alla aktörers bakgrund och politiska uppfattningar. Till och med den vanligtvis bortglömde Carl Swartz (statsminister 1917) får sin egen biografi. Därmed får vi förståelse för statsmännens handlande, när de ställdes inför den kanske viktigaste politiska striden i vårt lands historia.

Skildringen av rösträttsstriden är rafflande, med växlande framgångar för båda sidor. Men framför allt är den nyanserad. Såväl högerns som vänsterns bevekelsegrunder tas på allvar, vilket annars inte alltid är fallet. Nordin undviker också den dyrkan av Karl Staaff och Hjalmar Branting som har präglat tidigare historieskrivning.

Nordin undviker också den dyrkan av Karl Staaff och Hjalmar Branting som har präglat tidigare historieskrivning.

Kampen om demokratiseringen belyser hur svårt det är att ändra politikens grundläggande funktionssätt – även om man har folkmajoriteten med sig. Liberalen Karl Staaff ledde exempelvis rösträttskampen i nästan ett decennium. Trots detta misslyckades han med att genomföra sina två största reformer, och hans politiska karriär avslutades med en katastrofal valförlust. Det krävdes världskrig och hungersnöd för att demokrati till slut skulle införas.

Tyvärr blev inte politiken enklare för det – tvärtom.

Den som letar efter paralleller till nutiden bör extra noga studera 1920-talets politiska kris. Det vänsterblock som tidigare bestått av liberaler och socialdemokrater upplöstes när partierna fann sig på olika sidor i den nya tidens konflikter. Inget parti kunde därför bilda majoritet i riksdagen och tio statsministrar avlöste varandra under lika många år.

Nordin själv lämnar inga omdömen eller politiska analyser, men läsaren kan dra egen lärdom av partiledarnas olika försök att regera i minoritet. För partier med tungan på vågen är det lockande att, likt liberalen Carl Gustaf Ekman, spela ut högern och vänstern mot varandra. Ekman genomförde visserligen många reformer, men blev också impopulär hos de andra partierna, och slutligen hos väljarna.

Krisens slut sparar Nordin som inledning på nästa kapitel, om folkhemmet. Den som hoppas på tydliga lösningar lär bli besviken. Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet avhandlas förvånansvärt kortfattat med tanke på dess betydelse. Det närmsta en förklaring läsaren får är att arbetare och bönder var hårdast drabbade av den ekonomiska krisen. Det var därför naturligt att förena deras intressen. Överlag erbjuds få nya insikter om folkhemmet.

När vi når det sista projektet, globalisering och mångkulturalism, ligger ämnet närmare dagspolitik än historia. Nordin karaktäriserar visserligen väl det politiska skiftet under 1980- och 1990-talen, symboliserat av regeringen Bildt. Men utvecklingen från 2006 till EU-valet i våras borde nog lämnas åt framtida historiker. Frågan om hur denna period ska förstås, och vilka implikationer det har för dagens politik, är fortfarande centrala politiska konflikter.

Sveriges moderna historia ger en klar överblick av den politiska utvecklingen under de senaste 200 åren. Särskilt läsvärd är beskrivningen av demokratins införande, men man önskar att samma djup hade getts alla fem projekt.