– Ska vi ha gruvor i Sverige och Europa? Än så länge är den huvudsakliga signalen vi får från den svenska staten och från EU nej.

Det är Micaela Löwenhöök, Public Affairs-ansvarig på gruv- och mineralföretaget Boliden, som säger det, och under hennes milda yttre och lugna stämma kan man nästan ana ett avgrundsvrål som väntar på att komma ut. 

Det är inte första gången jag hör folk från gruvnäringen formulera sig skarpt. När det 2021 uppmärksammades att Sverige på bara några år rasat från topp 10 till plats 36 på Fraser Institutes ranking över gruvnationer kallade branschorganisationen Svemins vd Maria Sunér Fleming det helt enkelt “en katastrof”. Det var inte rankingen i sig hon pratade om, utan om utvecklingen för branschen. Samma år hörde jag Mikael Staffas, vd på Boliden, mena att vi successivt håller på att avveckla gruvnäringen i Sverige. 

”Ska vi ha gruvor i Sverige och Europa? Än så länge är den huvudsakliga signalen vi får från den svenska staten och från EU nej.”

Och även bland de som inte uttrycker sig drastiskt finns en liknande frustration. Anders Lindberg, presschef på LKAB, berättade i en Twitter-tråd om hur gruvjättens tillståndsansökan om utökad verksamhet i Kiruna-gruvan – som kostat 100 miljoner kronor och tagits fram under sju år – avvisades på grund av ett formaliafel. Man hade inte kallat husägare med bergvärme specifikt till samråd, eftersom man redan hade kallat alla i Kiruna, något domstolen slog ned på. Bolagets överklagan avslogs också. Det var bara att börja om.

Vi sitter i ett konferensrum ovanför Garpenbergsgruvan utanför Hedemora. De första spåren arkeologerna hittat av gruvbrytning här är från 300-talet före Kristus. Det finns guld och silver i berget, kanske var det ädelmetallerna som de första dalmasarna bröt loss. Det blir ett fåtal guldtackor om året, 630 kg, men framförallt är det zink och koppar som bryts här. Kopparn är välkänd som elektrisk ledare, ett nyckelelement för allt som går på eller producerar el. Elbilen som jag kört upp till Dalarna innehåller runt 70 kg koppar, men även en del zink, som skyddar stål och järn från rost men som också, i kombination med aluminium, är perfekt att gjuta med. Legeringen används bland annat i motorhöljen, växellådor, bränslepumpar, hushållsapparater och verktyg. Zinkoxid är ett annat universalmedel, under antiken använt som behandling mot ögonsjukdomar men numera lika vanligt i hudkrämer och deodoranter som i frukostflingor. Zinkoxid skyddar mot rost i tryckvattenreaktorer och filtrerar bort skadliga ämnen i cigaretter, men används allra mest för att vulkanisera gummi.

Gruvchefen Caroline Kuiper pratar en lång stund om säkerhetsarbetet. De är stolta över det, kallar Garpenberg för världens modernaste gruva. De arbetar strukturerat med riskanalys och -rapportering, och gruvan har gradvis minskat antalet tillbud till extremt låga nivåer. Bara i förbifarten nämner de att produktionen samtidigt ökat stadigt och att det också är världens mest produktiva underjordiska zinkgruva. Sedan 1950-talet har man tiodubblat brytningen. 

***

Ska vi ha gruvor i Sverige? 

Svaret på det borde vara självklart. Gruv- och mineralklustret står för tre procent av BNP, 186 miljarder kronor, mer än 100 000 direkta och indirekta jobb. I Norr- och Västerbotten handlar det om 20–25 procent av ekonomin. Fotavtrycket är samtidigt mycket litet på de flesta sätt och i de flesta fall. Om man lade alla aktiva gruvor i Sverige bredvid varandra skulle de inte uppta mer än en femtondel av Öland. Landets golfbanor tar fyra gånger så stor plats. Miljökraven är troligen de hårdaste i världen. Det är bra, säger alla i gruvnäringen jag pratar med, inklusive Micaela Löwenhöök och Kaunis Irons vd Klas Dagertun. Det – och det faktum att de svenska bergen har lägre malmhalter än i många andra länder – tvingar oss att vara mer effektiva. Och det gör att svenska gruvor, trots högre löner, bättre arbetsvillkor och strikta miljökrav kan konkurrera med – till och med vinna över – länder där detta, till och med mänskliga rättigheter, kommer i sista hand.

De kongolesiska koboltgruvorna, där tusentals arbetare under slavliknande förhållanden bryter kobolt för hand, är ett känt exempel. Kobolt bryts inte i Sverige, fast det finns en del även i våra berg, men nästan varje gång en Epiroc-maskin bryter loss ett ton av någon annan mineral tränger det undan produktion under sämre förhållanden. Att vi dessutom frigör oss från beroendet av Kina skadar knappast heller.

Om man lade alla aktiva gruvor i Sverige bredvid varandra skulle de inte uppta mer än en femtondel av Öland.

Visst har det ibland också gått snett i Sverige. 2007 gick Scanmining, som bröt zink, guld och bly i Blaikengruvan, i konkurs, och notan för saneringen hamnade på skattebetalarna. Innan Kaunis Iron tog över Tapuligruvan i Pajala kommun efter Northland Resources uppmärksammade fall fick staten gå in tillfälligt även där. Men sedan dess har lagen ändrats, och den som vill öppna en gruva måste ställa en ekonomisk säkerhet som täcker kostnaderna för sanering och återställning i händelse av en konkurs. 

I Garpenberg arbetar man på att ställa om alla arbetsmaskiner till el och att få bort alla fossila utsläpp. Det gör att man redan nu genererar mindre än 1 kg koldioxid per kg zink som produceras, att jämföra med branschsnittet på 3,6. I bolagets nickelproduktion har man kommit under 5 kg CO₂/producerat kg, jämfört med branschsnittet som ligger över 34 kg.

Gruvföretagen vill inte minska miljökraven – de vill behålla dem. Men de pekar på ett antal systemfel som gör det nästan omöjligt att öppna nya gruvor, och som gradvis täpper till syretillgången för de som redan finns. Att antalet Natura 2000-områden ständigt utökas och att klassningen är alldeles för rigid – att det är hopplöst att hitta undantag eller kompromisser – är det huvudsakliga. 

– Nästan hela Norrbotten är skyddat på ett eller annat sätt, och skydden både fortsätter att utökas och att stärkas, säger Micaela Löwenhöök. 

Det låter som en överdrift, men på Naturvårdsverkets kartverktyg ser man med blotta ögat att hon har rätt. Det gäller för övrigt även Västerbotten i nästan lika stor utsträckning. De två län vars berggrund håller några av Europas viktigaste mineraltillgångar håller på att få en död hand över sig.

Skyddad natur i olika former behövs. Naturreservaten och nationalparkerna, de striktaste skydden, skyddar de allra mest värdefulla och känsliga naturmiljöerna. Även Natura 2000-nätverket är en viktig pusselbit. Men Natura 2000-områdena var aldrig tänkta som reservat, utan som områden där människa och miljö skulle kunna samspela. På vissa håll fungerar det utmärkt, det bedrivs jord- och skogsbruk såväl som friluftsverksamheter. På andra håll, inte minst när det gäller gruvnäringen, har Natura 2000-områden satt stopp för viktiga projekt och investeringar. Hur ekonomiskt eller samhälleligt viktiga dessa varit, har inte spelat någon roll. Micaela Löwenhöök skräder inte orden:

– Jag upplever att våra myndigheter saknar helhetsperspektiv, att intresset för ekonomisk tillväxt ofta saknas och att myndighetsutövandet kan vara oberäkneligt. Myndigheterna har ju olika roller, och vi upplever att de som ägnar sig åt miljöskydd i olika former är mycket mer offensiva än de som representerar andra intressen. Det skapar en obalans.

I flera års tid har tillståndsprocesserna varit en stor fråga i den politiska debatten. Micaela Löwenhöök tycker inte att de är problemet.

– Våra tillståndsprocesser finns till för att se till att alla kommer till tals och att olika intressen kan skyddas. Det är bra. Jag ser inget som jag skulle vilja stryka i dem. Problemet är tolkningen av de lagar som styr processen och frånvaron av flexibilitet. Det är det som skapar otydlighet och gör att allt tar tid. Och även om vi kan visa att vi kan bedriva gruvverksamhet på ett hållbart sätt tillåts ofta miljöskydd i slutändan trumfa allt annat.

Det är väl det där som är kärnan, den huvudsakliga malmkroppen i gruvfrågan. En viss miljöpåverkan är oundviklig vid nästan all industriell verksamhet. De svenska gruvorna visar dock att gruvdrift kan samexistera med såväl miljö- och naturskydd som med renbete, bra arbetsvillkor och höga säkerhetskrav. Men om vi låter ett intresse vara överordnat går det inte. Det är den frågan som gruvnäringen försökt väcka under lång tid. 2022 skrev The Economist att oljestater kommer att ersättas av elektrostater. En chans för Sverige – om vi bestämmer oss för att vi ska ha gruvor. Ska vi det? Hissen rusar under tystnad upp genom schaktet, vi åker en kilometer på ett par minuter. Här är allt lugnt och stilla. Men i det politiska schaktet ljuder larmen, det har de gjort i flera år. Hör vi dem, och letar vi efter en brandsläckare? Eller makar vi oss långsamt mot nödutgången?

Omslagsbilden föreställer en batteridriven maskin i en av Bolidens gruvor.