Skolkatastrofen i Finspång

– Ibland var det nästan så att jag undrade om de gått i skolan överhuvudtaget.

Den pensionerade mellanstadieläraren minns hur det var att ta emot klasser som hade gått lågstadiet i Skobo-projektet i Finspång. Han fortsätter:

– De starka eleverna var det ingen fara med. Visst, de blev också sämre, men det gick att hantera. Det stora problemet var de svaga eleverna som blev så fruktansvärt mycket sämre på grund av det här projektet och allt eget arbete. Många ägnade hela lågstadiet åt att ”nollplanera”, alltså att hitta sätt för att göra så lite som möjligt.

Frustrationen lyser fortfarande klart i ögonen på den gamla läraren när han pratar om projektet. Vi återkommer till hans och andra lärares erfarenheter. Låt oss först se hur Skobo kunde sjösättas i Finspång i början på 1990-talet.

Göran Perssons revolution

Året är 1989 och en viss Göran Persson är skolminister. Han ser en väg mot den absoluta toppen. Bland de egna kommunpolitikerna finns ett missnöje med att skolbudgeten är låst och reglerad av staten och Skolöverstyrelsen. Pengarna kommer från kommunalskatten men kommunpolitiker får inte bestämma över vare sig pengar eller skolverksamhet. Den som lyckas bryta loss budget och verksamhet från staten kan vinna många allierade bland mäktiga kommunalråd.

Det som sedan händer under 1989 saknar motstycke i svensk skolpolitik.

Dagens Nyheters Maciej Zaremba beskriver förloppet i sin uppmärksammade reportageserie ”Hem till skolan”:

Allt gick så rasande fort. Den största skolreformen sedan grundskolans införande genomfördes utan utredning, konsekvensanalys, remissomgång. Det var – för att vara Sverige – ett högst ovanligt, närmast kuppartat förlopp. I januari blev Persson skolminister, i februari antydde han eventuell kommunalisering, i oktober hade han propositionen färdig och i december blev den lag.

Historikern Niklas Stenlås förklarar en del av det som sedan hände: Den gamla statliga styrapparaten Skolöverstyrelsen (SÖ) blev nu otidsenlig. Inom kort lades den ned och ersattes av den nya, ”slimmade” myndigheten Skolverket. Målstyrning tycktes förutsätta att staten inte lade sig i hur målen uppnåddes och där SÖ hade styrt genom detaljerade läroplaner och med hjälp av länsskolinspektörer, vars uppgift var att garantera likvärdigheten över landet, fick Skolverket uppgiften att ställa upp de mål som kommunerna, skolorna och lärarna skulle realisera. Enligt den nye generaldirektören skulle Skolverket, till skillnad från företrädaren SÖ, ”inte kliva över kommungränsen”.

Göran Perssons lyckades genomföra kommunaliseringen blixtrande snabbt. Han undslapp dock inte kritik. Många såg farorna med att göra skolan till en budgetpost jämte vägunderhåll och simhallar. I Expressen skrev Sven Delblanc:

Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en överkvalificerad lärare tillgodose.

Förskola för grundskoleelever

Hade Sven Delblanc och andra kritiker fog för sin oro? Vi tar oss till bruksorten Finspång i norra Östergötland. En socialdemokratisk högborg. 1989 hade Socialdemokraterna som så ofta egen majoritet. Makten över skolan har precis fallit i deras knä. Nya frågor att lösa var skolgång för sexåringar och utbyggd barnomsorg.

Detta krävde nya samarbeten i kommunhuset, då förskolan låg under socialnämnden och skolan under skolstyrelsen. Här föddes idén till Skobo-projektet (förkortning för skola och barnomsorg). Om man slog ihop verksamheten för 6- till 9-åringar under ett tak kunde man spara in på både lokaler och personal om lärare, fritidspedagoger och förskollärare bildade gemensamma arbetslag.

Skobo-projektet var ett enormt projekt. Det krävde en gigantisk omorganisation och mängder av nya lokaler. Ändå ville majoriteten att det skulle genomföras på några få år. Kommunens starka kvinna Gun Axelsson tillika socialnämndens ordförande drev frågan hårt, och hon ville göra mer än bara slå ihop verksamheterna. Axelsson ville införa en helt ny pedagogik.

Det var inte frågan om en evolution. Det var en fullskalig revolution.

Genom socialnämnden hade hon nära kontakt med förskollärarna och hos dem såg hon pedagogik som hon tyckte skolan borde ta intryck av. Hon hittade en själsfrände i lågstadieläraren Kerstin Berg som redan samarbetade med förskollärare. Kerstin utsågs till projektledare för Skobo. Hon och en förskollärare åkte kors och tvärs genom landet för att finna pedagogisk inspiration, och på mindre än ett år tog de fram en helt ny pedagogik för kommunens lågstadieskolor.

Det var inte frågan om en evolution. Det var en fullskalig revolution. I kommunens dokument kan man läsa att den nya pedagogiken skulle ge en helhetssyn på eleven. Man skulle ta tillvara på förskolans pedagogik. Gränserna mellan lek och undervisning skulle suddas ut. Man befann sig i en föränderlig tid som krävde en pedagogik där eleverna själva söker kunskap och stor vikt ska läggas vid elevernas identitetsskapande.

Praktiskt innebar detta slutet för vanliga åldersindelade klasser. I stället infördes åldersblandade klasser med elever från sex till nio år. I klassrummet skulle eleverna inte längre sitta vid bänkar utan runt bord i något som kallas familjegrupper. Varje familjegrupp bestod av en sexåring, en sjuåring, en åttaåring och en nioåring. Tittar man på schemat hade ämnen som svenska och matematik försvunnit. I stället bestod schemat av eget arbete, praktiskt arbete och efter lunch temalektioner.

Den kommunpolitiska övertygelsen

Precis som Perssons kommunalisering genomfördes Skobo-projektet med en blixtrande hastighet. Arbetsgruppen tillsattes hösten 1990 och redan höstterminen 1991 sjösattes den första försöksskolan. I kommunen spikades planerna för genomförandet av projektet på samtliga lågstadieskolor. Från hösten 1993 skulle alla skolor vara med.

Här slog finanskrisen till mot Finspångs ekonomi. De som oroade sig för att skolan skulle bli en budgetpost bland andra fick sina farhågor besannade. Skobo bantades från de beslutade 64 miljonerna till 39 miljoner. Enda sättet att rädda projektet är att låta klasserna växa till 25 elever eller mer. Likafullt skulle projektet fortfarande vara genomfört hösten 1993.

Hos förskollärarna såg hon pedagogik som hon tyckte skolan borde ta intryck av.

Ledande oppositionspolitiker från tiden säger att pedagogiken inte var en fråga för diskussion. Den största förändringen av skolan sedan grundskolan trummades igenom av den socialdemokratiska majoriteten utan debatt eller reflektion.

– Det jag främst minns av Skobo var att det var så roligt och nyskapande, säger Gun Axelsson.

När projektet genomfördes var motståndet i lärarkåren omfattande, framför allt från äldre lärare. De ville inte ge upp sin undervisning och de ville inte ge upp sina klasser. Flera förtidspensionerade sig. Någon blev mellanstadielärare. Men från kommunen och Skobo-ledningen finns det inget utrymme för kritiken från lärarkollegiet.

– Man måste sätta ner foten för det man tror på, säger Kerstin Berg om genomförandet av Skobo.

Det tysta myteriet

Den mest påtagliga förändringen var de åldersblandade klasserna. En erfaren lågstadielärare förklarar vilka problem klyftorna mellan elevernas olika nivåer innebar:

– Det räcker att titta på en vanlig tvåa. De bästa har både knäckt koden för att läsa och skriva. Det är inte ovanligt med åttaåringar som skriver berättelser på flera sidor med ganska prydlig handstil och bra svenska. Å andra sidan har man dem som fortfarande kämpar med att få ihop ljud till ord och som tragglar med hur olika bokstäver ska se ut på ett papper. Gapet mellan sexåringar och nioåringar är förstås ännu mycket större.

En annan lärare beskriver hur det kunde se ut i åldersblandad undervisning.

– När jag ibland hade ettor och treor tillsammans och skulle ha en genomgång i exempelvis matte fick ettorna träna plustal med siffrorna som jag höll fram och treorna tränade multiplikation med samma siffror. Det gällde att hitta vägar för att det skulle bli så meningsfullt som möjligt.

”Ettorna fick träna plustal med siffrorna som jag höll fram och treorna tränade multiplikation med samma siffror.”

Jag har pratat med flera lärare från olika skolor i Finspång och på samtliga skolor insåg man fort att det var omöjligt att ha genomgångar med åldersblandade klasser i ämnen som svenska och matte. Man fick planera och dela upp klasserna så att en lärare kunde ta alla ettornas läsinlärning och en annan matematikgenomgång med alla tvåor. Det var tvärt emot Skobo-pedagogiken. Det var ett tyst myteri.

Beprövade lektionsupplägg funkade inte längre. Det man kan göra med en klass sjuåringar kan man inte göra med en åldersblandad klass. I stället skulle man skapa temalektioner. Det skulle inte kretsa kring ämnesspecifika kunskaper utan övergripande teman som tid, vatten eller kärlek. Här fick inte bara ämneskunskaperna lida utan också de äldre barnen.

– Man var tvungen att hitta en medelnivå för gruppen. Tvåor och treor blev lidande när du ska göra ett ämne begripligt för sexåringar.

Lärarna tvingades också ha alla ämnesplaner i huvudet.

– Det var en lättnad när Skobo försvann. När det pågick gick jag runt med mappar och pärmar för varje årskurs. Man skulle ha koll på allt som rörde alla årskurser samtidigt.

Varje vecka skulle eleverna planera arbetet för ett pass om dagen i ämnen som svenska och matte. Eleverna skulle också planera in rit- och rörelsestunder.

– Vi försökte vara lojala med skolan och kommunen. Vi gjorde så gott vi kunde med de förutsättningar vi fick. Men att låta små barn planera sin egen undervisning går bara inte. Man fick försöka styra dem till att göra tillräckligt för att klara sig genom lågstadiet, säger en lärare.

Värst för de svagaste

Trots lågstadielärarnas hårda arbete upplevde föräldrar att systemet inte fungerade.

– Många föräldrar var helt förtvivlade när de kom till mig. De kände vanmakt. Deras barn hade haft det så stökigt och rörigt. Det hade lekts och skojats under hela lågstadiet, säger en mellanstadielärare. Han beskriver hur det var när eleverna kom till mellanstadiet:

– Det var illa. Många elever kunde inte skriva rakt. Och de skrev bokstäver från fel håll. Förr kunde man räkna med att eleverna kunde stava ord ungefär som de låter. Nu kunde många elever knappt stava alls. Förr kunde man räkna med att eleverna kunde multiplikationstabellerna till fem gånger tio. Nu kunde många elever knappt plus och minus.

Hans omdöme om Skobo är hårt:

– Åldersblandade klasser med barn som planerar sin egen undervisning. Det är dömt att misslyckas. Det går inte att skapa rätt strukturer i den miljön. Man måste förklara ny kunskap och sedan testa att eleverna har förstått. Vi kan ta multiplikationstabeller som exempel. Som lärare visar man hur en tabell hänger samman. Sedan testar man dem på tid om och om igen tills det sitter reflexmässigt att sex gånger tre är 18 eller fyra gånger sju är 28. Ju svårare en elev har det desto viktigare att man som lärare vägrar ge sig. För tids nog sitter det hos eleven.

– I Skobo var multiplikationstabellerna en del av elevernas eget arbete. De kunde sitta och räkna på fingrarna. När det blev rätt på pappret kunde de kryssa i att treans tabell var klar. Men vad hade de lärt sig? Tre fingrar plus tre fingrar… Det är grundläggande addition, inget annat.

”Visa mig en lärare som har något gott att säga om åldersblandade klasser så ska jag överväga saken.”

En annan mellanstadielärare såg Skobo-systemet som odemokratiskt.

– De bästa eleverna klarar vilket system som helst. Säger man åt dem att plugga in telefonkatalogen så svarar de vilka bokstäver. De knäcker koder som torra kvistar. Men för många är läsning, skrivning och räkning en kamp. Ger man de barnen en möjlighet att slippa så tar de den. Det var precis vad Skobo gjorde. Eleverna bockade av moment utan att läraren hade tid och möjlighet att kolla vad de faktiskt kunde. När de kom till mellanstadiet hade skillnaderna växt till avgrunder. I förlängningen är det en demokratisk fråga att svaga elever knappt kunde läsa, skriva eller räkna.

Skobo med dess åldersblandade klasser infördes också på mellanstadiet men där var lärarkollegiets motstånd än större.

– Jag sade åt dem, visa mig en lärare som har något gott att säga om åldersblandade klasser så ska jag överväga saken. De kom aldrig tillbaka, säger en mellanstadielärare.

– Vi fick avstå löneförhöjningar för att få ha kvar våra klasser. Men det tror jag våra gamla elever tackar oss för.

Med tiden dog Skobo på skola efter skola. Först dödade lärarna pedagogiken i tysthet och sedan tog rektorerna beslutet att avskaffa Skobo under 00-talet. Ser man sig omkring i Finspång är det ett minne blott. Projektet har avvecklats utan vare sig utvärdering eller konsekvensanalys.

Mot nästa tvära kast

Vad läraryrket innebär har allt sedan Göran Perssons reform varit kommunens sak att definiera. Skobo var Gun Axelssons projekt. Hon och Kerstin Berg skapade en ny skola för tusentals elever. Under mer än ett decennium kämpade lärare med att göra det bästa av Skobo.

Skobo-projektet skulle kunna ses som en enskild företeelse om det inte vore för alla kommuner som gjorde studiebesök i Finspång. Mer än femtio kommuner besökte det som då var föregångskommunen med sin ”progressiva” pedagogik. I lokalpressen hyllades Skobo som ett framgångskoncept som andra ville ta efter. Ingen vet hur många efterföljare Skobo-projektet fick runt om i Sverige.

Häri ligger den främsta lärdomen från Skobo-projektet. Närhelst det anstår en stark kommunalpolitiker som Gun Axelsson kan den lokala skolan få ett nytt utseende. Allt sedan kommunalisering kan politiker slita upp skolan med rötterna. Det som tog decennier att bygga upp kan raseras med snabba, riktade beslut.

En rektor har anställt ett par ”äventyrspedagoger” och på deras inrådan ska hela lågstadiet digitaliseras.

Det är inte bara politiker som kan ändra en skolas pedagogiska riktning. I mitten på 1990-talet drev SKL (Sveriges kommuner och landsting) igenom att rektorer inte längre behöver ha lärarutbildning. Plötsligt kunde allt från vaktmästare till officerare kvalificera för en rektorstitel. Märkligt, kan tyckas, då rektor har liknande befogenheter som en överläkare på klinik. Överläkaren är ytterst ansvar för alla medicinska diagnoser och rektor är ytterst ansvarig för alla pedagogiska beslut.

Skillnaden är att överläkaren måste vara specialistläkare med minst tolv års utbildningar och praktik. Som rektor kan man vandra in från gatan och vara rektor i två år innan man påbörjar sin utbildning på halvtid.

Rektorns pedagogiska makt ska dock inte underskattas. I mitt arbete sprang jag på en ny revolution i Finspång. En rektor har anställt ett par ”äventyrspedagoger” och på deras inrådan ska hela lågstadiet digitaliseras. Bort med alla böcker till förmån för plattor. Problemen är två. Dels vet alla som jobbat med barn/ungdomar att de hittar på tusen saker med plattorna så fort man vänder ryggen till. Dels innebär rektorns digitalisering att årtionden av inslipade arbetsmetoder inte längre funkar, då läs- och skrivinlärning varit analog.

– Vår rektor kommer driva mig i förtidspension, säger en erfaren lärare uppgivet. En annan fyller i:

– Vi vet ju vad som funkar, jag förstår inte varför vi gång på gång måste uppfinna hjulet. Det här är inget unikt för Finspång. Liknande projekt och digitaliseringar pågår hela tiden. I välviljans namn sjösätts det ena projektet efter det andra runt om i Sverige. Sällan tillfrågas de lärare som ska stå i direktsändning fyra timmar om dagen inför en publik som inte valt att vara där. Medan den världsledande finska skolan fått jobba i lugn och ro har den svenska skolan utsatts för det ena tvära kastet efter det andra. Ett av de tväraste kasten är kommunaliseringen.

Som Maciej Zaremba uttryckte det i DN: Under kommunalt styre skulle politikerna få bestämma vad som hädanefter menades med ”lärare”.