Skolan behöver bli bättre, inte längre
Regeringen och stödpartiernas förslag att utöka grundskolan med ett år är svensk politisk problemlösning när den är som sämst. Det är inte bristen på kvantitet som är skolans problem, utan bristen på kvalitet.
Först blev förskoleklassen obligatorisk. Nästa steg blir att inkorporera den i grundskolan, så att svenska elever måste tillbringa tio år i den obligatoriska grundskolan i stället för nio. Utbildningsminister Anna Ekström (S) tror detta kommer att öka deras möjligheter att nå kunskapsmålen i läroplanen:
– Utifrån exempelvis resultaten i Pisaundersökningen är det tydligt att fler elever behöver längre tid än i dag att utvecklas för att nå målen i grundskolan.
Det är ett ganska långt hopp från att Sverige presterar dåligt i Pisaundersökningen till att de behöver spendera ännu mer tid i skolbänken. För att ett ytterligare år i grundskolan ska ha några positiva effekter, behöver grundskolan nämligen vara bra – och själva problemet är ju att den är dålig.
Pisaresultaten är långt ifrån de enda tecknen på det. En undersökning vid Lunds universitet 2017 visade att var femte nybörjare på de humanistiska och teologiska fakulteterna vid universitetet var så oförmögna att uttrycka sig på svenska ”att de knappt kan tas om hand inom ramen för utbildningen”. En docent i humanekologi vid Malmö högskola uttryckte sig mer rakt på sak när hon 2015 varnade för elevernas språkliga inkompetens:
Vad vi såg var att allt fler studenter skrev allt sämre. Ibland så illa att det inte längre gick att förstå vad de menade. Vi rättade, som vanligt, men alltmer utmattat när hela sidor blev fyllda med korrektur. Ofta försvann innehållet i bakgrunden i vår strävan att försöka få något slags klarhet i själva texten.
Det här är alltså universitetsstudenter, som har suttit av nio år i grundskolan och gått tre år i gymnasiet.
En dålig utbildning blir inte bättre för att man drar ut på den.
Det är inte svårt att se problemen med svensk grundskola. Till att börja med tar lärarutbildningen in personer som har fått 0,05 poäng på högskoleprovet, av 2,0. Förra året fick hälften av lärarstudenterna vid Uppsala universitet inte ens godkänt på sin första tenta. Om det är lägstanivån på lärare är det klart att nivån på skolan påverkas. Lägg därtill att den moderna pedagogiken undergräver lärarens auktoritet, och många skolor har så stora ordningsproblem att undervisningen ändå inte går fram. Problemet är inte att eleverna tillbringar för få år i skolan.
De verkliga problemen är dock inte attraktiva för politiker att åtgärda. Skulle man höja tröskeln till lärarutbildningen så skulle antalet lärare inledningsvis minska. Yrket skulle visserligen på sikt bli mer attraktivt, välavlönat och respekterat, och nivån på skolan höjas, men det skulle ta lång tid för de positiva resultaten att synas, och en helt annan regering skulle förmodligen ta åt sig äran för det. Den politiska logiken kräver iögonfallande projekt som man kan peka på i slutet av mandatperioden.
Att utöka grundskolan med ett ytterligare år ligger dessutom i linje med en märklig tendens i svensk politik. Det verkar finnas en instinkt att tolka alla problem som kvantitetsproblem, och lösa dem genom att öka resurserna enligt devisen ”häll pengar på problemet tills det försvinner”. Det kommunala utjämningssystemet är ett pedagogiskt exempel. Dåligt skötta kommuner som misslyckas med att locka till sig självförsörjande invånare belönas med mer pengar, i föreställningen att det kommer att få kommunpolitikerna att vända på skutan. De båda största mottagarna av utjämningspengar, Malmö och Göteborg, motbevisar effektivt teorin.
Man kan inte kompensera för kvalitetsbrist med att öka kvantiteten. Dåliga kommuner blir inte bättre för att de får mer pengar och en dålig utbildning blir inte bättre för att man drar ut på den. Men när det visar sig att den tioåriga obligatoriska grundskoleutbildningen inte gör någon nytta kommer en helt annan regering förmodligen att få bära hundhuvudet för det.