Skogspolitiken avgjordes i Bryssel – då skolkade Baylan

I måndags samlades EU-ländernas jordbruksministrar för ännu ett rådsmöte i Justus Lipsius-byggnaden i Bryssel. En avgörande fråga för Sverige fanns på dagordningen – den om skogen. Nästan alla andra EU-länder skickade sina ministrar, men Sverige deltog i vanlig ordning med en tjänsteman. 

Vi tar det från början.

I juni lämnade landsbygdsminister Jennie Nilsson regeringen för att säkra Stefan Löfvens regeringsunderlag. I stället tog näringsminister Ibrahim Baylan över ansvaret för landsbygdsfrågorna. Många väntade på att Löfven skulle presentera en ny landsbygdsminister, när han återinträdde som statsminister någon vecka senare. Men utnämningen uteblev. Baylan blev kvar.  

I skuggan av regeringskrisen läckte i juni ett utkast av EU:s nya skogsstrategi. Från början till slut gick den på tvären med det som kännetecknat svensk skogspolitik, med principer som ”frihet under ansvar” snarare än detaljstyrning. När EU-kommissionen väl presenterade det färdiga förslaget den 16 juli, hade några av de mest uppseendeväckande formuleringarna slipats ner. 

Även det som återstod kunde dock ”få extremt stora konsekvenser för svenskt skogsbruk”, varnade Herman Sundqvist, generaldirektör för regeringens expertmyndighet Skogsstyrelsen. I strategin fanns formuleringar som att trakthyggesbruk i huvudsak skulle undvikas. Det är ingen liten sak. Tvärtom är det sedan 1950-talet den helt dominerande skogsbruksmetoden i Sverige. Statliga Sveaskog sköter till exempel 99 procent av sina skogar med trakthyggesbruk. Av hela Sveriges produktiva skogsmark var det endast tre procent som brukades med hyggesfria metoder under 2020. 

Tre dagar efter att strategin presenterades hade Baylan möjlighet att träffa andra länders jordbruksministrar på EU:s rådsmöte i Bryssel, men då skickade han i stället en ambassadör. För det blev han kritiserad. Och visst kunde frånvaron tas som intäkt för att varken Baylan eller regeringen var särskilt intresserade av landsbygdsfrågorna. 

Dock hör det inte till ovanligheterna att ministrar uteblir på ministerråd vid enskilda tillfällen. Det är inte heller första gången regeringen kritiseras för bristande närvaro. När Europaportalen gjorde en sammanställning över mandatperioden 2014–2018, hade dåvarande landsbygdsministern Sven-Erik Bucht missat vart tredje möte. Sämst i Rosenbad var Mikael Damberg, som hade missat två av tre ministermöten i Bryssel och Luxemburg. 

”Det är en del av ryggraden i vår ekonomi.” 

Men det var då det. Ibrahim Baylan har under sin tid som ansvarig minister för landsbygdsportföljen visat att han spelar i en helt egen division. Sedan han i juli tog över ansvaret för de EU-tunga jordbruks- och skogsfrågorna har det varit fyra rådsmöten i Bryssel, varav Baylan inte deltagit på ett enda, enligt en genomgång av nyhetsbyrån TT. 

Detta under en period som varit helt avgörande för frågor av betydande vikt för Sverige. Baylan satte i ett Facebook-inlägg den 10 november själv ord på det: 

”Sverige är ett skogsland. Skogen står för 10 procent av vår varuexport, sysselsätter runt 100 000 personer, och ungefär 300 000 människor i Sverige äger skog. Det är en del av ryggraden i vår ekonomi.” 

Då kommenterade han att regeringen förhandlat klart skogspropositionen med Centerpartiet. Men när de om möjligt än viktigare förhandlingarna om EU:s skogsstrategi ägde rum, deltog han alltså inte på ett enda ministermöte. 

Efter måndagens träff mellan EU:s jordbruksministrar – och ja, en svensk ambassadör – antog ministerrådet ett svar på kommissionens förslag, som är betydligt mer balanserat, och får ses som en stor framgång för Sverige. Nu betonas att det är EU-länderna själva som måste få välja skötsel- och brukningsmetoder utifrån nationella förutsättningar. 

Men det har vi länder som Österrike och Finland att tacka för. Medan Sveriges ansvarige minister uteslutande varit frånvarande, har motståndet drivits på av Österrikes jordbruksminister Elisabeth Köstinger. Vid sin sida på rådsmötena har hon haft Finlands skogs- och jordbruksminister Jari Leppä. 

Skogen är en udda politisk fråga i EU-sammanhang. Få frågor har så stor betydelse för Sverige, samtidigt som den har så liten betydelse för så många andra europeiska länder. 

På kontinenten betyder dessutom skog något annat än det gör här. Få européer kan relatera till miljontals hektar brukade och välskötta barrskogar, men skogsländer som Finland och Österrike visar också att det knappast är lönlöst att försöka påverka EU-länder med helt andra relationer till skog och skogsbruk. Tvärtom är väl just skogsstrategin ett bra exempel på vilket inflytande det går att ha i för Sverige viktiga frågor. 

Det anmärkningsvärda är att regeringen inte ens i helt avgörande frågor, för suveränitet och konkurrenskraft, verkar försöka. Ett dåligt utfall av en ny skogsstrategi riskerar att både urholka skogsägares självbestämmande och göra Sverige till ett fattigare land. 

Men vi får väl glädjas åt att Österrikes jordbruksminister stått upp för svenska intressen i Bryssel, när den svenska regeringens motsvarighet missat vartenda möte.