Filmen Network fick fem Oscar och blev en jättelik kassasuccé 1976. Filmens huvudperson är det åldrande nyhetsankaret Howard Beale som bestämmer sig för att tala klarspråk när han ska få sparken. På bästa sändningstid börjar han tala om att samhället har urartat till bullshit, vilket gör honom till talesman för det jättelika missnöje som råder runt om i USA. Hans tittarsiffror lyfter därför till astronomiska nivåer, vilket ger honom en egen show, där temat sammanfattades med slagorden ”I’m mad as hell and I’m not gonna take it anymore”. 

Men Network är inte bara den bästa sammanfattning som går att hitta av det enorma missnöje som fanns överallt i västvärlden i mitten av 1970-talet. I Kalifornien förvandlades den också till en del av verkligheten när Howard Jarvis gjorde frasen I’m mad as hell till det officiella fältropet för den första stora skatterevolten.

Året efter att Network blivit en succé på biograferna ledde Jarvis insamlingen av namnunderskrifter för att genomföra en folkomröstning om att sänka den impopulära fastighetsskatten. Insamlingen lyckades och i juni 1978 vann skattesänkarna en jordskredsseger i valet. Genomslaget var massivt, och veckan efter valet fanns Jarvis på omslaget av Time Magazine tillsammans med orden ”Tax Revolt”. Uppmärksamheten kring det kaliforniska skatteupproret var enorm och röjde snabbt vägen för en helt ny generation av politiker. Under 1980-talet skulle valen sedan domineras av löften om skattesänkningar, avregleringar och mindre politik. 

Skatterevolten kom – som revolutioner nästan alltid gör – från ett helt oväntat håll. Under efterkrigstidens tre första decennier hade en helt ny värld av villor och motorvägar växt fram över hela västvärlden. Villorna beboddes av en likaledes ny klass av människor som arbetade i servicesektorn eller var välbetalda arbetare, tjänstemän eller småföretagare. Utvecklingen underminerade de gamla partiernas traditionella klassmässiga och urbant baserade organisationer. På ett sätt som mycket få hade förstått skapade det utrymme för helt nya politiska rörelser i mitten av 70-talet. 

Ju starkare en region eller ett land växte, desto mer ökade både mängden av villor och deras värde. Därför var det i högsta grad logiskt att ett av rotsystemen till 70- och 80-talens skatterevolter kom från Kalifornien. Delstatens folkmängd mer än fördubblades mellan 1950 och 1975, men de stora villadistrikten i Orange County tiodubblades under samma tid, från 200 000 invånare till två miljoner.

Det gjorde också att intäkterna från fastighetsskatterna exploderade och 1978 hade delstaten ett budgetöverskott på nästan sex miljarder dollar. En översyn av taxeringsvärdena, där både den kraftiga inflyttningen och inflationen hotade att slå igenom, var dessutom på väg att genomföras. Den hade potentialen att öka överskotten till mer än tio miljarder dollar.

Samtidigt som överskotten ökade växte också kritiken mot vad politikerna ägnade sig åt. Enligt de undersökningar som gjordes var det mesta missnöjet riktat mot det väljarna uppfattade som ineffektiviteten i den offentliga sektorn. Att rösta för att begränsa fastighetsskatten kraftigt var ett tydligt sätt att sända det budskapet till politikerna. 

Milton Friedman skickade ett tydligt budskap till väljarna.

Organisationen av skattesänkningskampanjen nådde dessutom ut till breda lager av befolkningen, vilket gjorde en bred finansiering och annonsering möjlig. Den tv-reklam som visade sig vara allra effektivast var ett kort inslag där Milton Friedman skickade ett tydligt budskap till väljarna: ”Låt inte politikerna lura dig. Skattesänkningarna kommer att fungera”. I Newsweek utvecklade Friedman det som blev huvudbudskapet för den växande skattesänkningsrörelsen: ”Det enda effektiva sätt som finns att få kontroll över den statliga expansionen är att begränsa skatteinkomsterna”.

Den kaliforniska jordskredssegern utlöste 19 liknande initiativ och omröstningar i andra delstater. De överlägset flesta slutade med stora skattesänkningar.

Det nationella politiska klimatet förändrades lika snabbt, och i kongressen fanns redan flera stora skattesänkningspaket. Det ena förordade en drastisk sänkning av skatten på kapitalvinster, från 49 till 28 procent och drevs av William Steiger, som satt i representanthuset. I det kraftigt förändrade politiska klimatet efter folkomröstningen i Kalifornien ökade omedelbart stödet för förslaget, inte minst när en snabbt framtagen studie tydligt visade att den tidigare höjningen av skatten 1969 var en huvudorsak till stagnationen på den amerikanska aktiemarknaden under 70-talet. Skattehöjningen hade starkt bidragit till att tillgången på riskkapital minskat. 

Det andra stora skattesänkningspaketet, som drevs av senatorerna Jack Kemp och Bill Roth, var ett omfattande program som framför allt på ett drastiskt sätt skulle sänka marginalskatterna till 30 procent. Under slutet av 1978 genomfördes skattesänkningarna på kapital, medan de stora marginalskattesänkningarna stoppades av ett presidentveto från Jimmy Carter. Det gjorde det möjligt för Ronald Reagan att inkludera de viktigaste delarna av Kemp-Roth programmet i det ekonomiska återhämtningspaket han drev igenom sensommaren 1981.

Sådana enorma förändringar krävde också en ideologisk och teoretisk underbyggnad. I det sammanhanget fick Arthur Laffer stor betydelse. Hans teori om det optimala skattetrycket nådde ut till en bredare publik i början av 1978, när Jude Wanniski publicerade en artikel om Lafferkurvan och utbudsekonomi i tidskriften National Affairs.

Den grundläggande tanken var att det amerikanska skattetrycket blivit så högt att det minskat viljan att arbeta och starta företag, och att stora skattesänkningar därför skulle få fart på ekonomin igen. Det ökade utbudet skulle sedan leda till både ökade skatteintäkter och att inflationen äntligen vek. Jack Kemp uttryckte själva essensen i den nya utbudsekonomin: 

När man ser sig omkring och ser hur mycket arbetslöshet och undersysselsättning vi har i samhället förstår man direkt att skatterna är för höga. Man behöver inte fråga en professionell ekonom för att veta att lägre skatter vore det bästa för att öka köpkraften och efterfrågan i ekonomin och skapa ny sysselsättning.

Milton Friedman var en av många ekonomer som kritiserade utbudekonomerna för att vara grunda i sina resonemang. Men även om sammanhangen inte var fullt så enkla som vare sig Wanniski eller Kemp hävdade drogs verkligen Förenta Staterna och resten av västvärlden in i en lång expansionsperiod direkt efter det att skatterna hade sänkts

Den oavbrutna tillväxten på både börsen och riskkapitalmarknaderna blev sedan själva bilden av det champagnedoftande 80-talet.

Omedelbart efter att kapitalskatterna sänkts 1979 startade en mycket stark utveckling på börsen, där nya teknikföretag började introduceras. Den oavbrutna tillväxten på både börsen och riskkapitalmarknaderna blev sedan själva bilden av det champagnedoftande 80-talet. Men den utvecklingen hade aldrig kunnat fortsätta så länge om det inte var för det enorma genombrottet som samtidigt skedde för den digitala tekniken. Under 1900-talets sista decennier blev det uppenbart att norra Kalifornien satt på nycklarna till hela den moderna ekonomin och världen. 

Moores lag som innebar att priset på en viss mängd teknik halverades var artonde månad hade presenterats 15 år tidigare. Utvecklingen hade sedan följt den förutsägelsen, vilket skapat alltmer avancerad teknik till ständigt fallande priser. I början av 80-talet var mikroprocessorn precis på väg att nå en komplexitet som gjorde att den påverkade och byggde om allt fler konsumentprodukter. Om möjligt ännu viktigare var att mikroprocessorerna vid exakt samma tidpunkt på allvar trängde in i de stora nätverkssystemen på både kapitalmarknaden och inom telefonin.

Det betydde att utbudet på många marknader började öka på ett drastiskt sätt samtidigt som den oavbrutet billigare tekniken fick priserna att börja falla. Parallellt med det gjorde de allt effektivare nätverkssystemen att information och kapital kunde hanteras i mängder och med hastigheter som ingen tidigare kunnat föreställa sig. Moores lag var själva definitionen av utbudsekonomin, och under flera decennier gjorde det stora delar av världen till en plats där inga bekymmer verkade finnas.

Omslagsfoto föreställande Howard Jarvis efter segern i folkomröstningen om fastighetsskatten 1978: Mike Meadows, Los Angeles Times, CC BY 4.0. Övriga foton: Jan Jörnmark.