Den 25 augusti i fjol beviljade Naturvårdsverket en bidragsansökan på över åtta miljoner kronor till projektet Skärgårdens vätgasfabrik inom ramen för Klimatklivet. Pengarna ska gå till ett mindre energiföretag som investerar i en vätgasanläggning på Ljusterö i Stockholms skärgård. Syftet med projektet är att kunna leverera närproducerad vätgas till färjetrafiken i skärgården.

Beslutet från Naturvårdsverket hade föregåtts av en omfattande mejlkorrespondens mellan det bidragssökande företaget och myndigheten. Att fylla i alla bidragsblanketter på rätt sätt var ingen liten sak, men efter en rad kompletteringar och förklaringar om projektets alla uppsidor hade handläggaren blivit nöjd.      

Tyvärr räckte inte de åtta miljonerna för att förverkliga vätgasdrömmen på Ljusterö. För att dryga ut den offentliga finansieringen skickades därför även en bidragsansökan i väg till Region Stockholm på 650 000 kronor. I denna framgår det att vätgasfabriken förväntas skapa ett till tre arbetstillfällen och att projektet kommer se till att Stockholms skärgård blir ett föredöme för lokalt producerad energi med modern teknologi.

Så långt framstår Skärgårdens vätgasfabrik som en kanoninvestering. Den är hållbar, sägs skapa jobb och kan göra skärgården till ett föredöme.

Så vad är problemet?

***

Det är inte alldeles enkelt att som utomstående granska på vilka grunder företagsbidrag betalas ut. Mycket av underlaget är affärshemligheter och kan därför inte lämnas ut till allmänheten.

I fallet med Skärgårdens vätgasfabrik är upplägget snårigt. Totalt beräknas vätgasfabriken kosta ungefär 15 miljoner kronor, varav cirka 60 procent ska finansieras med bidrag från Naturvårdsverket inom ramen för Klimatklivet samt regionutvecklingsbidrag från Region Stockholm.

I bidragsansökan till Naturvårdsverket är det energiföretaget som ska driva vätgasfabriken som har skickat in ansökan. Men till regionen är det i stället en stiftelse som har äskat pengar till en förstudie. När Naturvårdsverket konfronteras med dessa uppgifter svarar myndigheten: 

Det förekommer att sökande till Klimatklivet sökt stöd för samma åtgärd hos andra aktörer. Sökande kan endast erhålla stöd från en stödgivare för ett och samma projekt.

Men genom att dela upp ansökningarna mellan stiftelsen och företaget tycks man i fallet med Skärgårdens vätgasfabrik ha lyckats söka stöd för samma projekt från två olika håll. Agerandet visar på hur skattefinansierade satsningar på specifika tekniker, som vätgas, skapar en uppsjö av bidragsentreprenörer som ser en chans att tälja guld med smörkniv genom snåriga ansökningsupplägg.

Genom att dela upp ansökningarna har man lyckats söka stöd för samma projekt från två olika håll.

Det är även iögonfallande att mannen som står som kontaktperson för stiftelsens bidragsansökan till Region Stockholm har suttit som styrelseordförande för det bolag som i sin tur ska bygga vätgasfabriken åt energibolaget. En omständighet som Region Stockholm inte tycks ha känt till. Per mejl understryker kontaktpersonen dock att frågan är rätt hanterad och att han inte deltog i stiftelsens beslut.

Totalt är det alltså två bolag, en stiftelse, en statlig myndighet och Region Stockholm som tillsammans ska se till att drömmen om en vätgasfabrik på Ljusterö blir verklighet. Dessutom kan även EU komma att blandas in via medfinansiering från den enorma Coronafonden på 750 miljarder Euro. I så fall måste vätgasfabriken prydas med en vacker EU-skylt med texten ”Finansieras av Europeiska unionen – NextGenerationEU”.  

Till denna flora av aktörer tillkommer även ett tredje bolag som ska köpa vätgasen för att driva en skärgårdsfärja. Av den flitigt maskade bidragsansökan som Naturvårdsverket har lämnat ut framgår att vätgasen ska driva en snabbgående färja som på kommersiell basis ska börja trafikera skärgården. Det rör sig alltså inte om kollektivtrafik.

Syftet är att vara en del av lösningen för att implementera och driva världens första snabbgående vätgasfartyg. Fartyget kommer att vara snabbare och bekvämare än traditionella diesel/HVO färjor, och framför allt vara helt emissionsfri.

Men lovorden stannar inte där. I bidragsansökan framgår även att satsningen på en enskild färja i Stockholms skärgård tydligen ska få internationellt genomslag. Dessutom kommer färjan att ge en mer behaglig resa med sin tysta gång. Tekniken är så revolutionerande att den till och med kommer förlänga de stackars bullerskadade båtpendlarnas liv:

En stor skillnad med fartyget är nivån på buller, vibrationer och svallvågor. Vätgasfartyget ger en mer behaglig resa, både för passagerare och omgivning. Buller påverkar människan på både kort och lång sikt. Ökad stress på grund av buller kan leda till för tidig död, ökad trötthet och en försämrad prestation.

Det är faktiskt förvånande att de som står bakom projektet inte har kommit på idén att också äska pengar från SVT nu när en ny version av Saltkråkan ska spelas in. Tänk att få se 2020-talets farbror Melker, Pelle och Malin anlöpa till öns brygga på en buller- och utsläppsfri vätgasfärja. Vilken öppningsscen.

***

Men för att kunna driftsätta denna superfärja i Stockholms skärgård behövs som sagt vätgas. Just därför ska Naturvårdsverket och Region Stockholm stå som huvudfinansiärer för byggandet av en mindre vätgasfabrik på Ljusterö.

Om man för ett ögonblick lägger superlativen om själva färjan åt sidan och i stället granskar den ekonomiska kalkylen hamnar projektet i ett annat ljus. Slår man ut kostnaden för skattebetalarna över tio års tid kommer det dagliga bidraget till verksamheten att landa på nästan 2 500 kronor. Bara för att en enda kommersiell färja ska kunna tankas.

Men stiftelsen som står bakom vätgasfabriken tycks inte ligga sömnlösa över att skattemedel utgör basen för hela projektet. Via mejl understryker kontaktpersonen att det faktiskt är 40 procent privat kapital inblandat. På frågan varför en helt ny anläggning måste byggas just på Ljusterö, i stället för att köpa in vätgasen från marknaden, påpekar han med emfas att man då missar ”den stora fördelen med paradigmskiftet till vätgas och lokal produktion” och att projektet ger ”spinoffeffekter i form av arbetsplatser”.  

Detta paradigmskifte uppskattas dock enbart skapa ett till tre arbetstillfällen på Ljusterö.

Detta paradigmskifte uppskattas dock enbart skapa ett till tre arbetstillfällen på Ljusterö. Beroende om det blir ett, två eller tre arbetstillfällen har skapandet av varje nytt jobb kostat skattebetalarna mellan tre och nio miljoner kronor styck. 

Onekligen ett dyrt paradigmskifte.

Utöver det uppenbara problemet med att skattebetalarna ska finansiera byggandet av en vätgasfabrik åt en kommersiell aktör är svårt att förstå varför Stockholms skärgård skulle vara en särskilt lämplig plats för en mindre vätgasfabrik. Bara för att en skärgårdsfärja ska börja drivas på vätgas behöver knappast själva vätgasproduktionen flyttas ända ut i skärgården.   

Även man råkar tro att en vätgasfabrik är just vad skärgården behöver, finns det alternativa sätt att spendera offentliga medel som kan skapa större nytta för skattebetalarna. Därför finns det starka skäl att ifrågasätta varför just Region Stockholm är inblandat i projektet. Mer än åtta miljoner kronor från Naturvårdsverket borde väl räcka?

***

Skärgårdens vätgasfabrik är inte det enda vätgasprojekt som har fått offentligt stöd beviljat på senare år. På Naturvårdsverkets hemsida går det att läsa om hur Klimatklivet har beviljat hela 50 miljoner kronor i bidrag till ett enskilt vätgasprojekt i Ljungby. Totalt hade Klimatklivet fram till 2022 fördelat ut nio miljarder i bidrag, varav det största projektet har fått 210 miljoner kronor.  

Att betala ut så mycket bidrag till enskilda projekt och tekniker är inte riskfritt. Christian Sandström, biträdande professor i Digital Business vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och knuten till Ratio, är en av dem som har varnat för att vätgasbidragen kan vara en ny grön bubbla.

– Det är inte förenligt med principen om fri och rättvis konkurrens. När utveckling fabriceras på konstlad väg leder det till felinvesteringar och att samhället rör sig in i en teknologisk återvändsgränd. Etanolbubblan blev en tioårig ökenvandring, på bekostnad av betydligt bättre alternativ, säger Sandström.

Utöver att satsningarna på enskilda tekniker riskerar att blåsa upp gröna bubblor visar exemplet med Skärgårdens vätgasfabrik på det principiellt tveksamma i att projekt som ska drivas på kommersiell basis ska få så mycket offentligt stöd. Om affärsidén är så fantastisk som aktörerna bakom projektet påstår bör det väl finnas privat kapital som kan stå för risken?

Men aktörerna som står bakom Skärgårdens vätgasfabrik tycks som sagt inte se några problem med att huvuddelen av kapitalet kommer från offentliga bidrag. På en direkt fråga om varför inte mer privat kapital kunde lockas till projektet svarar en företrädare för energiföretaget som ska driva fabriken att den externa offentliga finansieringen gav projektet ”en flygande start”.

Tyvärr är det svårt att inte hålla med honom. Att på kort tid lyckas samla ihop nästan nio miljoner av skattebetalarnas pengar för att bygga en vätgasfabrik som ska tanka ett enda fartyg får sannerligen betraktas som en bra start för bidragsentreprenörerna som står bakom projektet.

***

I filmerna om Saltkråkan är varken vätgasfabriker eller offentliga stöd ett bärande inslag i berättelsen. I stället är det frånvaron av offentlig makt och friheten det för med sig som formar tillvaron på ön. Nisse och Märta driver sin lilla butik, farbror Melker skriver böcker när han inte badar med kläderna på och Tjorven springer fritt tätt följd av hunden Båtsman.  

Invånarna och besökarna på Saltkråkan tycks klara sig alldeles utmärkt utan miljonerna från Naturvårdsverket och Region Stockholm. Men när SVT nu ska göra sin nyinspelning av serien bör manusförfattaren överväga att väva in denna nya realitet. 

Varför inte döpa hela serien till ”Tjorven, Båtsman och Vätgasfabriken”? Då går det säkert att motivera ännu en bidragsansökan.