Jag föddes i september 1945, bara några månader efter andra världskrigets slut. Europa låg i ruiner. Omkring 50 miljoner människor hade dödats. För vad? I Luleå, där jag växte upp, levde människor med kriget i norra Finland och Nordnorge i sin närhet. Tyskarna brände ner städerna Torneå och Rovaniemi. Många svårt skadade och traumatiserade människor flydde till Sverige. Min far som var politiskt intresserad och aktiv socialdemokrat, låg vid norska gränsen under nästa två års tid. Där, vid Riksgränsen, hjälpte han norska flyktingar över till Sverige. Så kriget var ett ofta återkommande samtalsämne vid köksbordet under min uppväxt. Men det är först i vuxen ålder som jag fullt ut förstått hur mycket Europas öde påverkade livet för människorna där långt uppe i norra Sverige. Och hur mycket det påverkade mig.

Min föräldrageneration formades av en kombination av inre och yttre hot. Knappheten på mat och förnödenheter i den nära omgivningen utgjorde det inre hotet i den ”lilla världen” uppe i norr. Omvärldsläget skapade samtidigt en bestående oro, ett helvetiskt brinnande krig övergick i ett annat krig, ogreppbart och kallt. Där fanns det yttre hotet. Det hade på något sätt alltid funnits där. Min fars äldsta bror emigrerade till Seattle efter första världskriget. De hade kontakt fram till broderns död. Andra världskriget blev en fortsättning på det första. Fruktan för ett tredje var logisk och reell.

Det absolut viktigaste var att arbeta hårt och vända på slantarna. En liten ekonomisk buffert kunde vara avgörande om oroligheterna återvände. Det gällde på hushållsnivå och det gällde på samhällsnivå. Främst var det Socialdemokraterna som poängterade vikten av att samhället inte slösade med medborgarnas skattemedel. Det fick mig att följa i faderns fotspår och gå med i SSU. Socialminister Gustav Möller må aldrig ha sagt att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, men det var denna anda som svävade över samhället.

I den miljön är jag fostrad. Rätt snart såg jag att socialdemokratin och jag utifrån denna utgångspunkt reste åt olika håll. Socialdemokratin satte likhetstecken mellan folket och staten, ett folkhem byggdes som baserades på en starkt nationalistisk grund, den svenska blandekonomin skulle frälsa folket. Omvärldens kapitalism och kommunism var två likvärdiga hot. Där förlorade de mig. Det krigen lärt oss var inte mer nationalism utan mer av internationellt samarbete. Valet mellan marknadsekonomi och socialism var inte svårt.

Det har väglett mig sedan dess. Därför är mitt engagemang för Europa och EU så starkt, och har så varit långt innan socialdemokratin svängde och Sverige därefter bestämde sig för att ansluta via en folkomröstning i slutet av 1994. Vi gick lite baklänges in i den europeiska samhörigheten. Ungefär som att alla andra möjligheter först behövde prövas. 

EU är ingen lättmanövrerad konstruktion. Men alternativet är sämre.

Min internationella ådra fick näring redan under min studietid på Chalmers när jag under några månader år 1969 jobbade i Niagara Falls. En mycket givande tid. Under större delen av 1980-talet bodde jag sedan med min familj i Nederländerna där jag var vd och ansvarig för Scanias EG-verksamhet. I den miljön lärde jag mig mycket om hur de tänkte och handlade i den europeiska gemenskapens grundarländer: Benelux, Tyskland, Frankrike och Italien. Jag fick del av deras kulturer, språk, likheter och olikheter. EU är ingen lättmanövrerad konstruktion. Men alternativet är sämre. Det hade jag för länge sedan lärt. 

Genom min karriär har jag också burit med mig mina föräldrars syn på detta med pengar. Inte slösa, inte slarva med räkenskaperna. Det är väl därför jag nu, långt senare i livet, känner en sådan inspiration i arbetet med Kommissionen för skattenytta som jag drivit det senaste året. Ni vet bakgrunden. I en överrumplingsintervju i SVT:s Uppdrag granskning för några år sedan fick jag en fråga om huruvida mina rätt omfattande bidrag till skatteintäkterna inte hade kunnat vara ännu lite generösare. Jag svarade intuitivt: ”Vad f-n får jag för pengarna?”.  Frågan visade sig ha stark genklang i det svenska folkdjupet. Vi hade vandrat en lång väg från stämningarna i efterkrigstidens Luleå. Kommissionen blev mitt sätt att mer systematiskt ta tag i min egen frågeställning, och att göra det på ett seriöst och vetenskapligt sätt. 

Resultatet har varit slående. Hundra miljarder kronor skulle kunna sparas inom den offentliga upphandlingen. Sambandet mellan kostnad och kvalitet i skolan är snarast negativ. Samma sak inom äldreomsorgen. Fusket i assistansverksamheten kostar staten 20-tals miljarder varje år. Detta och mycket mer därtill kan du gå in och fördjupa dig i på skattenytta.se

Det är tydligt för mig att vårt arbete så här långt, vi fortsätter även under 2023, har givit resultat i så måtto att insikten om problemet med bristande skattenytta är mycket större i Sverige i dag än det var när vi satte i gång i slutet av 2021. Moderaterna har till och med utlovat att inrätta ett effektivitetskansli i statsrådsberedningen för att ha koll på slöseriet. En Produktivitetskommission ska tillsättas för att titta på vad vi får för pengarna. 

180 miljarder euro skulle kunna sparas inom unionen varje år.

I internationaliseringens och den europeiska samarbetstankens anda borde nu en kommission för skattenytta inrättas även på EU-nivå. Behovet är skriande. En studie från EU-parlamentet (EPRS 2020) visar att 180 miljarder euro skulle kunna sparas inom unionen varje år bara genom ”förbättrad allokering av budgetmedlen” på nationell nivå. Alltså helt enkelt genom förbättrad skattenytta. Vi talar om 1 800 miljarder kronor.  Som jämförelse kan nämnas att de totala utgifterna i hela den svenska statsbudgeten för 2022 uppgår till runt 1 200 miljarder kronor.

EU-parlamentsutredningen innefattade också fördjupade studier på fyra områden. Största förbättringspotentialen finns på socialförsäkringsområdet där 64,5 miljarder euro (cirka 640 miljarder kronor) skulle kunna sparas. Motsvarande siffror var för klimatåtgärder, 50 miljarder euro, för försvaret 45 miljarder euro och på sjukvårdsområdet 20,5 miljarder euro. 

Utredningen konkluderade år 2020 att det med anledning av coronapandemin var hög tid för EU att agera. Det därefter startade ryska anfallskriget i Ukraina gör detta än mer angeläget i dag.

Utbetalningar till medlemsstaterna motsvarande 47 miljarder kronor har skett på felaktig grund.

Men frågan om skattenytta gäller även i högsta grad EU:s egen budget. Europeiska revisionsrätten där svenska Eva Lindström ingår, har tittat på det pekuniära läckaget i sin granskning av 2020 års EU-budget. Utbetalningar till medlemsstaterna motsvarande 47 miljarder kronor har skett på felaktig grund. Det handlar om pengar som inte borde ha betalats ut eftersom transaktionerna inte skett enligt gällande regler. En inte obetydlig del av de felaktiga utbetalningarna gäller de regionalpolitiska stöden. 

Det är skrämmande stora belopp det sammantaget handlar om. Och det påverkar enligt mitt förmenande hela EU:s framtida verksamhet. Nu finns en stark enighet i unionen där stödet till Ukraina är det centrala. Det är mycket bra. Men på sikt så kommer den låga skattenyttan att urholka medborgarnas vilja att stanna i unionen. Det är trots allt skattemedlen i respektive medlemsland som utgör grunden för EU-verksamheten. Titta på Storbritannien där Brexit i första hand handlade om oviljan att infoga sig i en gemenskap med en kontinent som först inte ville ha dem med i sin klubb. Men det handlade också, i icke ringa grad, om de stora högar av brittiska pund som skickades över kanalen utan att London tyckte sig se skattenyttan av hanteringen i Bryssel.

När lågkonjunkturen nu slår till med full kraft under 2023 och 2024 så kan missnöjet även från andra medlemsstater börja pyra. Sverige går vid årsskiftet in i rollen som EU-ordförande. Det sker i ett mycket känsligt och viktigt läge. Elprisutvecklingen, delvis som en följd av kriget i Ukraina, prövar sammanhållningen. Den smygande jätte som stavas lågkonjunktur spär på oron och riskerar skapa ett tunnelseende på utgiftssidan.

Det är därför viktigare än någonsin att EU visar allvar med att de vill hushålla med de jättelika resurserna. Det kan ske genom inrättandet av en Europeisk Kommission för Skattenytta. Det vore en värdig uppgift för det svenska ordförandeskapet att få en sådan satsning till stånd. Lyckas det så kan det gå till historien som åtgärden som räddade unionen.

Europa reste sig ur sina ruiner efter krigsslutet 1945. Vi fick Romfördragets EEC år 1957, en gemenskap omvandlad till en union i och med Mastrichtfördraget 36 år senare. Hela tiden byggdes och stärktes samarbetet utifrån en strävan att skapa varaktig fred och stabilitet i ett Europa som aldrig mer skulle förledas in i ett världskrigs fasor och destruktivitet. Nu prövas vår kontinent på nytt. Då prövas också EU. Låt inte denna långsiktiga, tålmodigt uppbyggda, fredsunion få börja krackelera på grund av ett onödigt slöseri med medlemsstaternas skattemedel.  

Omslagsfoto föreställande eurosedlar: Vidar Ruud/NTB Scanpix