Skatten på plastpåsar gynnar inte klimatet

Nästa år chockhöjer regeringen och dess stödpartier skatten på plastpåsar. Priset på en vanlig bärkasse på Ica pressas därmed upp till sju kronor. Tunnare påsar, som dem man lägger frukt i, ska beskattas med 30 öre. Tanken är, enligt Januariöverenskommelsen, att de pengar staten håvar in på detta ska läggas på sänkt skatt på arbete. I ett av världens tyngst beskattade länder kan man tydligen inte, enligt S, C, L och MP, sänka inkomstskatten utan att som kompensation höja en annan skatt.

Detta kallas ”grön skatteväxling”, och är tänkt att ge positiva miljöeffekter och samtidigt lätta skattebördan för den som uppför sig i enlighet med överhetens önskemål. Åtminstone i teorin. I praktiken finns det så mycket som pekar på att konsekvenserna för miljön snarare skulle bli negativa, att det är svårt att tolka skatten på plastpåsar som någonting annat än gammal vanlig plakatpolitik.

Om all plast som används inom EU byts ut mot andra material skulle avfallsvolymerna inte minska – de skulle bli fyra gånger så höga.

Förra året publicerade det danska miljöministeriet en rapport om plastpåsar som kom fram till att de vanliga shoppingkassarna av LDPE-plast hade den lägsta miljöpåverkan bland ett stort antal alternativ. Det intuitiva valet för den som vill döva sin klimatångest – tygpåsen av ekologisk bomull – visade sig däremot behöva användas 149 gånger för att kompensera för sin negativa klimatpåverkan.

Redan 2010 gjorde konsultföretaget Denkstatt, som specialiserar sig på miljö och hållbarhet, en undersökning som visade att om all plast som används inom EU byts ut mot andra material skulle avfallsvolymerna inte minska – de skulle bli fyra gånger så höga. Samtidigt skulle utsläppen av koldioxid öka med 61 procent. Och fyra år dessförinnan publicerade den brittiska Miljömyndigheten en studie som visade att en bomullspåse måste användas 131 gånger för att dess miljöpåverkan ska bli lägre än om man hade använt 131 HDPE-plastpåsar i stället. Och det är om man räknar bort faktum att omkring fyra av tio sådana plastpåsar dessutom återanvänds som soppåsar.

Det är inte för mycket begärt att regeringen ska lyckas ta reda på den information som vem som helst med en sökmotor kan hitta på några minuter. Utan tvekan har de som utformat förslaget om en skattehöjning stött på de ovannämnda utredningarna. Ibland har politiker dock en beklaglig förmåga att ducka för information som riskerar att orsaka sprickor i deras ideologiskt färgade glasögon. Är man blint övertygad om att plastpåsarna är klimatets huvudfiende, och har tillräckligt höga tankar om sin egen förmåga att anpassa människors livsstil med skatter och regleringar – varför skulle man då låta sig hindras av några forskningsrapporter?

Du kanske har ett bra svar på denna retoriska fråga, men så är du förmodligen inte heller en politiker med verktygslådan full av punktskatter och förbud.

95 procent av plastavfallet i världshaven kommer dit via tio flodsystem. Inget av dem rinner genom EU.

Föga överraskande har den svenska skattehöjningen rötter i Bryssel. Precis som regeringen Löfven har EU, trots sitt enorma byråkrati, på något vis lyckats missa alla rapporter som visar att alternativen är värre än plastpåsarna. Därför har unionen beslutat att medlemmarna bara ska få använda 40 plastpåsar per person och år, en behändig förevändning för den svenska regeringen att chockhöja skatten.

Förra året visade en tysk studie att upp till 95 procent av plastavfallet i världshaven kommer dit via tio flodsystem. Inget av dem rinner genom EU. De rinner definitivt inte genom Sverige. Unionens plastanvändning är redan en droppe i havet. Även om alternativen till plastpåsar hade varit bättre för miljön hade inte den nya skatten varit till större nytta, annat än för regeringens (röd-)gröna självbild.