Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Skattefinansierad konst höjd över all kritik

De som påstår att konstens syfte är att väcka diskussioner eller att provocera är sällan intresserade av att diskutera konst eller att bli provocerade själva. För dem är konsten i stället en statusmarkör som skiljer dem själva från den tarvliga allmänheten. Därför kan den som kritiserar exempelvis menskonst eller slokande flaggstänger avfärdas som konstfientlig, eftersom den brutit mot det verkliga tabut i konstvärlden: att inte rätta sig i ledet.

Ett lackmustest. Kritiserar du ett offentligt finansierat konstverk är du kulturfientlig.

Anhängare av samtidskonst brukar anföra argumentet att konsten ska väcka diskussioner. Den som ifrågasätter denna premiss möts då av cirkelargumentet att eftersom det förs en diskussion är detta ett bevis för att konstverket som ligger för handen är lyckat.

Således anser redan Johny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket redan att det planerade konstverket vid den nya tågstationen vid korsvägen i Göteborg, där en person skall anställas på livstid för att promenera runt på stationen, är lyckat.

– Det här blir en conversation piece, en samtalsstartare, som kan bidra till mytbildning. Har ni hört om konsten i Göteborg?

På motsvarande sätt anser många anhängare av samtidskonst att konsten skall provocera. Blir någon förbannad tas det som intäkt för att konstverket är relevant. Även om ilskan i själva verket handlar om något helt annat än verkets konstnärliga kvaliteter, till exempel misshushållning med skattepengar. Som när en person anställs för att på livstid agera levande konstverk på en perrong.

På motsvarande sätt anser många anhängare av samtidskonst att konsten skall provocera. Blir någon förbannad tas det som intäkt för att konstverket är relevant.

Den enda socialt acceptabla hållningen inför ett samtidskonstverk är således okritisk beundran. De diskussioner som verket väcker är avsedda att skilja agnarna från vetet, enligt principen ”är man inte med oss är man emot oss”. Ta det plagiatkonstverket i form av en slokande flaggstång på Sergels torg i Stockholm som väckte debatt tidigare i år. Den som tyckte att verket var dåligt, tråkigt, förutsägbart, sårande eller provocerande avfärdades som en kulturfientlig tölp.

Några intressanta diskussioner om konst blir det därför aldrig utifrån denna premiss. Konst ska provocera, men bara de andra, de som är utanför, de som inte förstår. Provokationen syftar till att upprätthålla kulturetablissemangets gränser. Blir du provocerad har du gått i fällan. Då är du en av de andra, de som kulturetablissemanget så innerligt behöver för att markera sin särart.

Den som tyckte att verket var dåligt, tråkigt, förutsägbart, sårande eller provocerande avfärdades som en kulturfientlig tölp.

Men eftersom denna typ av konst aldrig leder till några intressanta diskussioner och eftersom provokationen alltid riktar sig åt samma håll, tenderar konsten också att bli trött och förutsägbar, kretsande kring samma, i konstetablissemanget ofarliga, temata. För är det några som inte tycker om att bli provocerade själva så är det medlemmarna av konstetablissemanget. Den som tvivlar kan studera konstvärldens reaktioner på Lars Vilks Rondellhundsprojekt, ett projekt som verkligen väckte diskussioner och provocerade på riktigt.

Den så kallade menskonsten är en tydlig illustration till de ovan beskrivna enkelspårigheten. Få ämnen är så lite tabubelagda i den svenska kulturvärlden som menstruationen. Den har stötts och blötts i tidningsspalter, seriealbum, i konsthallar, och på grafittiväggar.

För är det några som inte tycker om att bli provocerade själva så är det medlemmarna av konstetablissemanget.

Som så mycket annat i dagens konstliv handlar det i huvudsak om upprepningar av sådant som ansågs avantgarde på 1970-talet. Under 2010-talet har dock menstematiken fått ett förnyat uppsving i Sverige. Dess slutliga död som avantgardistiskt tema inträffade förmodligen i juli 2016 då PR-byrån Prime hade menstema på sitt rosévinsmingel i Almedalen.

När SL väljer att utsmycka några av huvudstadens tunnelbanestationer med menstruationsbilder signerade Liv Strömquist är det med andra ord i högsta grad öppna dörrar som slås in. När jag påpekade detta faktum i en sardonisk kommentar på Twitter kom reaktionen som på beställning: en högt uppsatt kulturbyråkrat i en av arbetarrörelsens organisationer ställde den uppfordrande frågan: ”Gillar du inte konst?”

Jag hade nämligen brutit mot det verkliga tabut: jag hade inte okritiskt sällat mig till hyllningskören av den samtida mainstreamkonsten. Jag hade därmed blivit en av ”de andra”, konstens fiender. Kreti och pleti. De som inte förstår att konst ska provocera. Eftersom det är dem den är tänkt att provocera. Provokationen är ett lackmustest som visar om du är en i gänget eller inte. Den som ifrågasätter ett verk eller kallar det tråkigt avfärdas som motståndare mot konst över huvud taget, eller rentav censurförespråkare.

Den som ifrågasätter ett verk eller kallar det tråkigt avfärdas som motståndare mot konst över huvud taget, eller rentav censurförespråkare.

Men det gäller att hålla tungan rätt i mun, eftersom det bara är vissa som får provoceras. Skulle du som konstnär gubevars provocera en så kallad utsatt grupp (enligt den identitetspolitiska förtrycksmatrisen) får du löpa gatlopp mellan exakt samma människor som annars anser att konsten ska väcka diskussioner.

Skulle du som konstnär gubevars provocera en så kallad utsatt grupp (enligt den identitetspolitiska förtrycksmatrisen) får du löpa gatlopp mellan exakt samma människor som annars anser att konsten ska väcka diskussioner.

Det fick konstnären Makode Linde erfara när Kulturhuset i Stockholm inte accepterade titeln på hans utställning, Negerkungens återkomst. Någon kunde ju ta illa vid sig! Att någon kunde ta illa vid sig av en slokande svensk nationalsymbol några hundra meter från platsen för ett dödligt terrordåd var emellertid inget som kulturhusets herrar tyckte sig behöva ta någon hänsyn till.

Själv ryggar jag redan när någon talar om för mig att konstens syfte är det ena eller det andra. Det tycks mig som att den som avfärdar all kritik mot det som är inne för stunden som censur och kulturfientlighet, i själva verket är ointresserad av konsten som sådan.

Den som tror att kritik mot ett enskilt verk är ett avfärdande av all konst liknar den som tror att kritik mot en illa lagad måltid är avfärdande av all föda. Bara den okunnige och ointresserade säger sig gilla allt. Bara den osäkre och rädde tror att kritik är ett rop på censur.