Samhälle Krönika
Ska EU-motståndarna få sätta agendan i EU-valet?
Efter decennier av EU-debatt präglad av ett snävt nationellt perspektiv är Sverige redo för en EU-valrörelse som faktiskt handlar om vilka problem EU kan lösa, och vilken politik som därmed behövs. Men det kräver att de partier som förstår EU:s betydelse använder sin agendasättande makt, skriver David Ahlin.
Om ett år hålls val till EU-parlamentet, och flera faktorer talar för att vi kan få en ovanligt intressant EU-valrörelse. Till att börja med är fler svenskar än någonsin tidigare positivt inställda till Sveriges medlemskap i EU. Enligt den senaste nationella SOM-undersökningen är 68 procent positiva till ett svenskt medlemskap, jämfört med 11 procent som är emot medlemskapet. Jämfört med senaste undersökningen från 2021 så innebär det en tydlig och signifikant ökning. Dessutom svarar fler att de är nöjda med demokratin i EU och fler har förtroende för EU:s institutioner. Patrik Öhberg, forskare vid SOM-institutet, tror att en faktor bakom förändringen kan vara det mer osäkra omvärldsläget med krig i Sveriges närområde.
På senare tid har vi också fått se en rad exempel som visar hur EU har en avgörande betydelse för att lösa vår tids största utmaningar.
EU har, med undantag för att Ungern satt sig på tvären vid enskilda tillfällen, lyckats hålla ihop Europas stöd till Ukraina. EU har infört sanktioner mot Ryssland som gör skillnad och har sedan Rysslands angrepp varit en oumbärlig plattform för gemensamt och kraftfullt agerande. Att EU:s stöd till Ukraina uppskattas syns i en ny Eurobarometer-undersökning som Kantar Sifo har genomfört på uppdrag av Europaparlamentet. 69 procent av européerna är nöjda med dessa åtgärder. Allra störst stöd finns i Nederländerna (90 procent), Sverige (87 procent) och Finland (87 procent).
På senare tid har vi fått se exempel på EU:s avgörande betydelse för att lösa vår tids utmaningar.
Att snabbt hitta alternativ till den ryska gasen såg från början ut som en omöjlig uppgift. Men EU:s inre marknad, med kraften i en fungerande marknadsekonomi, visade sig ha en enorm anpassningsförmåga. Näringslivet skiftade snabbt till andra bränslen och hushållen höll tillfälligt igen på konsumtionen, särskilt när elen var som dyrast.
Med agendasättande initiativ som Fit for 55 och den utökade utsläppshandeln har EU också tagit ett globalt ledarskap i klimatomställningen och skapat ett ramverk som innebär att klimatmålen faktiskt kan nås. Allt fler inser att utsläppshandeln är kraftfull och effektiv, och att behovet av särskilda nationella planer därmed minskar. Utmaningen handlar nu om att ställa om i tillräckligt snabb takt, och få övriga världen att följa EU:s exempel.
Fit for 55 har förutsättningar att långsiktigt stärka EU:s konkurrenskraft, men här behöver Sverige fortsätta att driva på för goda grundläggande förutsättningar för näringslivet. Det råder hård global konkurrens om att erbjuda det bästa affärsklimatet för de mest ambitiösa företagen och EU riskerar att tappa mark mot USA och andra regioner i kampen om investeringar i nya gröna teknologier som är på väg att skalas upp. Just nu är investeringstakten i nya teknologier högre i USA, och amerikanska företag växer snabbare än europeiska. EU måste kunna garantera näringslivet minst lika goda förutsättningar som exempelvis USA, annars riskerar investeringar att hamna där i stället för i Sverige och EU.
***
Trots att EU-samarbetet är mer relevant än någonsin hörs tunga röster som kan få den svenska EU-valrörelsen att halka tillbaka ner i gamla välkända hjulspår.
Först uppe på banan för att sätta agendan är Sverigedemokraternas partiledare. Jimmie Åkesson skrev nyligen i Aftonbladet att Sveriges EU-medlemskap behöver utvärderas på riktigt. Med formuleringar som ”Sverige behöver sätta svenska intressen främst” försöker Åkesson mobilisera en EU-kritisk svensk opinion och visa att Sverigedemokraterna är partiet för alla EU-skeptiker.
SD verkar vilja stanna kvar i det navelskådande hörn där svensk EU-debatt brukar fastna.
Sverigedemokraterna verkar vilja stanna kvar i det inte så konstruktiva, och ganska navelskådande hörn, där svensk EU-debatt brukar fastna. Det vore en missad möjlighet för Sverige. Det nationella perspektivet på EU, som Åkesson vill slå vakt om, börjar kännas ganska förlegat.
I dag är stödet för EU-medlemskapet starkt. Men det finns gott om exempel på när starka politiska ledare använt sin agendasättande makt för att definiera debatten och förflytta opinioner. Därför vilar ett ansvar på de partier som har en djupare förståelse för vilken betydelse EU-medlemskapet har för Sverige. Det är knappast en sannolik utveckling, men en Swexit skulle få mycket negativa konsekvenser för det svenska näringslivet och för Sveriges möjligheter som land. Utvecklingen i Storbritannien sedan Brexit är tydlig, och bör tjäna som ett avskräckande exempel.
Så, till partierna och till alla nya kandidater: ta nu chansen, kom upp på banan och sätt agendan för en EU-debatt som handlar om de problem som EU faktiskt kan lösa, och vilken politik som därmed behövs.