Sjöväderrapporten och staten som ryggradslöst blötdjur
Statens utveckling har förvandlat samhället från en skalbagge till en dront och sedermera till en amöbaliknande organism som inte ens förmår upprätthålla sin egen form. Sjöväderrapporten utgör en nostalgisk påminnelse om en tid då staten såg som sin uppgift att vara samhällets hårda skal och yttersta utpost.
I skuggan av den senaste tidens infekterade debatter om böneutrop och friskolor har det förts en diskussion i offentligheten om SMHI:s sjöväderrapporter i Sveriges Radio. Det började med att Maria Schottenius i Dagens Nyheter i en krönika beklagade sig över att väderrapporterna i Sveriges Radio var för många, för långa och för trista, och spekulerade i huruvida anledningen till att de fick vara kvar var att de var det närmaste en samlande andlig manifestation vi kommer i vårt sekulära samhälle. Som om det vore ett argument emot väderrapporterna.
På ett plan tror jag att Schottenius har en poäng, särskilt med tanke på reaktionerna på krönikan i sociala medier, där de mest oväntade halvkändisar gav uttryck för sin kärlek till sjöväderrapporten. Den är som poesi, var ett vanligt omdöme. Men jag tror också att där finns något mer.
Snarare än en transcendent upplevelse av något andligt, som Schottenius försökte påskina, tror jag att sjöväderrapporten för många är en påminnelse om en annan tid och en annan syn på staten och dess funktioner.
Jag tror att sjöväderrapporten för många är en påminnelse om en annan tid och en annan syn på staten och dess funktioner.
Det handlar om nostalgi, men kanske också om en önskan om ett samhälle som är begripligt och som fungerar, där ansvarsfördelningen är tydlig och gränserna mellan privat och offentligt uppenbara.
Det finns många teorier om hur och varför stater växte fram, men de flesta har gemensamt att de tog sin utgångspunkt i våldsutövandet. Oavsett om vi tror att staterna uppstod ur eliter som med våld underkuvade den bofasta befolkningen, eller ur frivilliga försvarsförbund där människor slöt sig samman för att freda sig mot yttre och inre fiender var det våldsanvändningen som var statens raison d’être.
De tidiga moderna staterna bar ännu denna prägel. Man skulle kunna likna staten och dess delar vid ett skelett. Fram till mitten av 1900-talet fungerade samhället som ett kräftdjur eller en insekt, med skelettet utanpå kroppen, skyddande de vitala delarna på insidan. Staten utgjorde samhällets yttre gräns, barriären mot det okända.
Det är här SMHI och sjöväderrapporten kommer in. Liksom krigsmakten med vapenskrammel skulle skydda det civila samhället från främmande makter skulle staten via sitt meteorologiska institut om inte tygla så åtminstone bringa klarhet och förvarna om vad vädrets makter kunde ha i beredskap. Fyrar, väderstationer och försvarsposteringar utgjorde nationens yttersta utposter. Där samhället tog slut, fanns staten.
Under 1900-talet växte emellertid tron på statens förmåga att bringa lycka åt befolkningen, och idén om ett hårt skal fick ge vika för ett synsätt där staten i stället för att skydda samhället allt mer skulle inta rollen av dess kärna. I stället för ett exoskelett skulle relationen mellan samhälle och stat utvecklats i riktning mot en organism med ett endoskelett, likt ett däggdjur.
Staten skulle finnas mitt i samhället, vara dess ryggrad i form av centrala funktioner som vård, skola och omsorg, för att inte tala om de svällande socialförsäkringssystemen. Sådant som tidigare hade tillhört den civila och den privata sektorn.
I takt med att det offentligas åtagande på dessa områden utvidgades minskade den sitt engagemang på de områden som förut utgjort dess huvuduppdrag. Försvarsanslagen krympte i takt med att socialförsäkringarna svällde över alla bräddar. Så gick samhället från att vara en bepansrad skalbagge till en välmenande men försvarslös dront.
Under det nya årtusendet har ytterligare en metamorfos ägt rum. Som Jacob Heidbrink förtjänstfullt har beskrivit har också välfärdsstaten börjat ge vika. Det som av vissa har beskrivits som en systemkollaps är i själva verket en förvaltningskris, där myndigheter inte längre förmår utföra sitt uppdrag. Endoskelettet har börjat vittra bort. Kvar blir en ryggradslös organism, stor och oformlig och oförmögen att vare sig skydda sig från angrepp eller resa sig från marken.
I en tid när offentliga verksamheter kostar mer än någonsin, men varken förmår leverera lag och ordning, yttre skydd eller de utlovade välfärdstjänsterna och när ett parti som kallar sig liberalt tycker att ”hälften kvar” är en rimlig målsättning, är det inte konstigt att människor lyssnar på Sjöväderrapporten och drömmer sig tillbaka till en tid då staten var liten men effektiv och tog sitt uppdrag på allvar.