Sista striden det är

“För mycket av kulturpengarna går till kulturarvsbevarande ändamål och för lite till den egentliga konstnärspolitiken.” Författaren Ulrika Kärnborg är arg, arg för att hon anser att politiken har övergett kulturarbetarna. “Vi närmar oss en 1800-talssituation”, fortsätter hon, “det blir svårare och svårare att vara kulturarbetare i Sverige”.

Det är kväll på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Hjärtat av arbetarrörelsen, ett stenkast från partihögkvarteret. En samling grånade socialdemokrater och några yngre har träffats för att lyssna på en diskussion om hur kulturen skall kunna bli en ”valvinnare”. Förutom Kärnborg utgörs panelen av PEN-klubbens ordförande Ola Larsmo och kulturjournalisten Gunilla Kindstrand. Moderator är Calle Nathansson, VD för Folkets Hus och parker och nyvald ordförande för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, som arrangerar panelsamtalet.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening är inte vilken organisation som helst. Det var där som fröet till 70-talets radikala kulturpolitik såddes. Föreningen grundades av Socialdemokraterna i Stockholm 1964 och kom snart att spela en betydelsefull roll för närmandet mellan kultursektorn och det socialdemokratiska partiet. Harpsundsfesterna där den svenska kultureliten frotterade sig med partitopparna är omtalade.

Varje politisk rörelse strävar efter att knyta till sig företrädare för kultursektorn. Få enskilda personer har så stor påverkan på opinionen som de mest uppburna kulturpersonligheterna. Få politiska rörelser har varit lika framgångsrika i sin strävan att vinna kultursektorns lojalitet som de svenska Socialdemokraterna.

Idén var inte ny; redan på 30-talet hade ecklesiastikminister Arthur Engberg utformat en konstnärspolitik som syftade till att öka den politiska sektorns makt över kulturlivet. Genom centralstyrda medlemsorganisationer skulle statliga bidrag fördelas till de olika konstarterna, vilket passade in i det korporativistiska samhällsbygget. Förebilden för 30-talets svenska konstnärspolitik var mindre smickrande: Joseph Goebbles Reichskulturkammer.

Under de fyra decennierna av oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav expanderade de statliga åtagandena på kulturområdet, men någon lojalitet från den bångstyriga kultursektorn lyckades regeringspartiet inte vinna. Tvärtom talades det vid tiden för grundandet av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening om en ”borgerlig hegemoni” som ansågs råda inom kulturlivet, media, utbildningsväsendet, kyrkan, försvarsmakten och naturligtvis näringslivet. Det var en analys som delades inom den etablerade arbetarrörelsen i fackförbund och kanslihus och den nya radikala vänster som växte fram runt universiteten under 1960-talet. Att vinna över kultursektorn var ett viktigt led i bekämpandet av den påstådda borgerliga hegemonin.

Olof Palme ledde förändringsarbetet, först som informationsminister, sedan som ecklesiastikminister och sedermera som statsminister. Först fick han, genom den radikala omstöpningen av universiteten, den radikala vänstern emot sig. Kommunisterna protesterade sida vid sida med de borgerliga mot UKAS-reformen. Genom den nya kulturpolitiken på 70-talet lyckades Palme och hans socialdemokrater vinna över den radikala vänstern på sin sida.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening spelade en avgörande roll för utformandet av den nya kulturpolitiken. Där tillsattes under 60-talet arbetsgrupper för att ta fram underlag till politiska förslag. Därifrån hämtades flera av de utredare som mellan 1969 och 1972 förberedde den stora kulturpolitiska omdaningen 1974. I utredningen, Kulturrådet, som presenterade sitt betänkande 1972, ingick representanter för arbetarrörelsen och för de nya radikala kulturinstitutionerna. De borgerliga partierna och de traditionella kulturinstitutionerna såsom nationalscenerna Operan och Dramaten, saknade representanter.

Den kulturpolitik som röstades igenom i riksdagen 1974 fick omedelbart effekter, inte minst på den politiska vänstern. Den alternativrörelse som blomstrat från mitten av 1960-talet försvann så gott som helt i mitten på 1970-talet, sedan lejonparten av dess medlemmar fått positioner inom den offentligt finansierade kultursektorn. Planen verkade ha fungerat. Radikalerna lät sig inlemmas i det korporativistiska samhällsbygget.

Tillbaka till ABF-huset. Ola Larsmo håller en lång utläggning om kulturens betydelse för vår förmåga att tolka samhället. Det är omöjligt att inte hålla med honom. Skolbarn skall inte bara läsa böcker för att lära sig att läsa, läsningen av böcker har också andra värden. Så sant. Gunilla Kindstrand följer upp med att det är ett problem att konstnärliga värden underordnas olika typer av poängsystem. Också sant.

Sedan tar Ulrika Kärnborg över mikrofonen igen och rasar över hur den gamla socialdemokratin försökte lyfta arbetarklassen till borgarnas kulturella nivå. Det var tydligen dåligt, enligt Kärnborg.

Något svar på frågan hur kulturen skall bli en valvinnare får vi inte denna tisdagskväll på ABF-huset. Inte heller berörs elefanten i rummet: hur den korporativistiska kulturpolitiken skapat en situation där allt mer av de offentliga kulturpengarna går rakt ned i fickorna på bidragsentreprenörer och charlataner. Eller rentav, som Sofie Löwenmark visat i sin granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, till politiska och religiösa extremister.

Palme må ha mutat radikalerna till förment lojalitet genom att erbjuda arbetstillfällen, plattformar och bidrag, men de har ätit upp den offentliga kultursektorn inifrån. Om Kärnborg och andra på riktigt är oroliga över att för lite pengar går till utövande konstnärer borde de gå till storms mot bidragsentreprenörerna, de som lärt sig fylla i ansökningsblanketterna med rätt signalord.

Det verkar finnas en rädsla inom delar av kultursektorn för att avslöja charlatanerna, kanske för att man fruktar att det skulle undergräva förtroendet för det kulturpolitiska systemet som sådant. Troligtvis är det precis tvärtom. Om seriösa kulturutövare markerade mot bluffmakarna skulle kultursektorn stärka sin ställning.

Så länge de offentliga kulturpengarna fortsätter att delas ut till organisationer som Rådet av enade kreoler som ”chillar organiserat” kommer kulturen inte att vara en valvinnare.