Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Segerfeldt: Kulturintegrationen behöver arbetslinjen

De som säger att integration inte bara handlar om jobb har naturligtvis rätt. Men samtidigt visar forskning att arbetsplatsen är den viktigaste förmedlaren av värdlandets kultur. De som tonar ner arbetets roll i integrationen riskerar därför göra sig själva en björntjänst.

På sistone har såväl Jimmie Åkesson som Ebba Busch Thor betonat att integration inte bara handlar om jobb, utan om värderingar. Syftet är förmodligen att hamra in den numera så populära berättelsen om att stor invandring från länder med annorlunda kultur utsätter samhället för påfrestningar. Den underliggande ambitionen tycks vara att fokus i integrationsdebatten ska flyttas från arbetsmarknadsfrågor till normer och värderingar.

Det har lyckats. Visst finns jobbklyftan fortfarande kvar på integrationsagendan, men den tenderar att drunkna i tidsandans hav av debatter om alltifrån hederskultur och könsroller till tillit och brottslighet.

Samtidigt pågår det en diskussion i västvärlden om att jobben håller på att ta slut. Det sägs att denna gång – till skillnad från tidigare skiften som har kastat om närings- och sysselsättningsstrukturerna – kommer den tekniska utvecklingen att leda till att många inte längre kommer att kunna försörja sig genom lönearbete. Det höjs röster för någon form av garanterad offentlig försörjning för alla, oavsett om man jobbar eller inte. Brist på arbete behöver inte vara något problem när det materiella välståndet är högre än någonsin, sägs det. Framtidssiarna har dock ännu inte hittat rätt i kaffesumpen, för i åldern 20–64 år är över 81 procent av befolkningen i sysselsättning. Än har jobben inte börjat ta slut.

Tyckare och analytiker från vänster – med sociologen Roland Paulsen i spetsen – passar samtidigt på att föra fram teorier om att arbete inte längre är något nödvändigt ont, utan något onödigt ont som bör begränsas. Jonas Sjöstedt slåss för sex timmars arbetsdag. Här är det ett ideologiskt snarare än teknikbaserat motstånd mot arbete som står i centrum. Som så ofta möts politikens extremer, om än från olika håll. Denna gång handlar det om att tona ned arbetets betydelse.

Som så ofta möts politikens extremer, om än från olika håll. Denna gång handlar det om att tona ned arbetets betydelse.

Man kan tycka att staten borde förhålla sig neutral till hur människor tillbringar sina dagar, så länge de inte stör någon. Men eftersom det handlar om att leva på pengar som andra har arbetat ihop blir angelägenheten offentlig, i ordets bägge bemärkelser.

Tillbaka till kulturen. Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor har naturligtvis rätt. Integration handlar inte bara om jobb. En migrants anpassning till värdsamhället består av flera dimensioner: ekonomiska, juridiska, politiska och sociala/kulturella. Den första handlar om marknadsrelationer, som boende och arbete. Den andra kategorin gäller invandrarens juridiska status, från ansökan till uppehållstillstånd och medborgarskap. Den tredje dimensionen handlar om deltagande i det politiska livet medan den fjärde gäller just den kulturella och sociala aspekten, det vill säga vanor, normer, värderingar, religion och språk.

Den som först använde begreppet social integration var den konservative fransmannen Émile Durkheim, som tillsammans med Karl Marx och Max Weber anses vara sociologins grundare. I sin klassiska studie av självmord konstaterade han att normer och värderingar tillsammans utgör ett samhälles kollektiva medvetande, ett gemensamt sätt att se på människan och världen. Durkheim beskrev socialiseringsprocessen, det vill säga hur vi lär oss och medskapar normer och värderingar.

Ett syskonbegrepp till den monokulturella socialiseringen är det flerkulturella ackulturation. Det introducerades på 1930-talet av amerikanska antropologer och betyder en process i vilken psykologiska och beteendemässiga förändringar uppstår när medlemmar i olika kulturgrupper kommer i kontinuerlig kontakt med varandra. Eftersom ackulturationen oftast äger rum hos vuxna migranter som redan har socialiserats in i en kultur måste de, med psykologiprofessorn Roland S Perssons ord, ”i någon mån också lära sig av med de beteenden som inte alls fungerar i den nya kulturen, en slags avprogrammering” (Kulturförståelse i ett globaliserat samhälle, sid 51).

Den amerikanske sociologen Milton Gordon lade i boken Assimilation in American life från 1964 fram en inflytelserik teori i frågan. Även om hans sätt att se på saken på goda grunder har kritiserats normativt – som att han på amerikanskt manér använder assimilering i stället för integration, att han tog den vita, anglosaxiska och protestantiska kulturens dominans för given och att språkbruket är stötande för en nutida läsare – så har Gordons teorier ett fortsatt värde när det gäller att beskriva hur medlemmar i minoriteten anpassar sig till majoritetskulturen, i en process som består av flera steg.

Han menade att deltagande i den dominerande kulturens institutioner – som arbetslivet – spelar en nyckelroll när det gäller att stimulera andra sorters integration. Det Gordon kallade ”strukturell assimilering” skulle göra att den kulturella assimileringen följer automatiskt. Alltså: kulturell anpassning leder inte nödvändigtvis till jobb och annat, men deltagande i arbetslivet leder oundvikligen till kulturell anpassning.

Den kanadensiske psykologen John Berry har utvecklat en mycket inflytelserik modell för att beskriva de olika strategier som migrerande individer eller grupper kan ha när det gäller att hantera ackulturationen. Med en klassisk fyrfältare formar han fyra strategier utifrån hur starkt migranter förhåller sig till minoritetsgruppens kultur OCH till majoritetens dominerande kultur.

Den första kallar han integration, vilket innebär en stark identifiering med både ursprungskulturen och den nya kulturen. Den andra, assimilering, innebär en stark relation till majoritetskulturen men en svag sådan till ursprungskulturen. Den tredje, separation, innebär att man har en svag koppling till majoritetskulturen men en stark sådan till ursprungskulturen. Den fjärde strategin, slutligen, innebär en svag koppling till bägge kulturerna och kallas marginalisering.

Merparten av forskningen kring invandring, kulturell förändring och arbete betraktar sysselsättning som ett resultat, inte som en påverkande faktor. Forskarna är mer intresserade av hur kulturell anpassning leder till jobb är hur deltagande i arbetslivet bidrar till kulturell förändring. En svensk studie som utgick från Barrys kategorisering visade exempelvis att assimilerade män hade lite högre sysselsättningsgrad än integrerade män, medan separerade män hade mycket lägre sannolikhet att ha ett jobb. Resultatet antyder att när det gäller framgång på arbetsmarknaden är identifieringen med majoritetskulturen viktigare än avidentifieringen från ursprungskulturen.[1]

Men det finns också vetenskapliga undersökningar av den omvända kausaliteten.

För det första är det klargjort att den kulturella anpassningen går fortare ju mer invandrare exponeras för majoritetskulturen. Det är inte särskilt konstigt. För att kunna lära sig normer och värderingar måste man möta dem.

Ett exempel är en färsk studie av synen på homosexuella bland polska invandrare i Tyskland, Irland, Nederländerna och Storbritannien. Eftersom Polen är ett land med i genomsnitt mer homofobiska värderingar än de fyra västeuropeiska värdländerna är minskad homofobi bland invandrarna ett tecken på kulturell anpassning. Och det visar sig att polackerna lämnar sin fientlighet mot homosexualitet bakom sig ju mer kontakt de har med majoritetsbefolkningen i värdlandet.[2] En annan studie kom fram till att invandrare från Turkiet, Marocko, Surinam och Nederländska Antillerna blev mindre religiösa ju mer social kontakt de hade med infödda holländare.[3]

De som tonar ned arbetslivets betydelse kan göra den kulturella integrationen en björntjänst. Nationalpopulisterna riskerar skjuta sig själva i foten.

Utanför hemmet spenderar vi merparten av vår vakna tid på jobbet. Det är där vuxna medlemmar av etnisk homogena invandrarfamiljer i huvudsak kommer i kontakt med medlemmar av majoritetskulturen. Som den schweiziske forskaren Pierre Kohler konstaterar i en Oxfordantologi: ”Arbetsmarknaden är den viktigaste mekanismen när det gäller att stimulera kontakter mellan infödda och migranter utanför hushållet.”[4] Arbetsplatsen är för de flesta den mest centrala institutionen för kulturell överföring.

Holländska sociologer har också identifierat sysselsättning som ett centralt element när det gäller att få migranter att känna nationalkänsla i det nya landet. Två studier bland första och andra generationens invandrare respektive flyktingar visade att de som hade ett jobb kände större samhörighet med Nederländerna än de som inte hade något jobb.[5]

Även svensk forskning pekar åt samma håll. I sin doktorsavhandling visar sociologen Hassan Hosseini-Khaladjahi att iranska invandrare som har ett arbete är mer kulturellt integrerade än de som inte har ett arbete.[6]

Det finns en fara i att den nuvarande konservativa och nationalpopulistiska vågen leder till ett alltför stort fokus på ackulturation och att vi glömmer bort arbetsmarknaden i integrationsdebatten. Det är naturligtvis negativt ur ett ekonomiskt perspektiv, eftersom skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda är fortsatt alldeles för stort. Alldeles färsk forskning konstaterar: ”De flesta individer som är födda i medel- eller låginkomstländer som invandrar när de är över 50 år får aldrig något fotfäste på den svenska arbetsmarknaden.”[7] Men det kan även vara kontraproduktivt för de som oroas över en bristande anpassning när det gäller normer och värderingar.

Det finns en fara i att den nuvarande konservativa och nationalpopulistiska vågen leder till ett alltför stort fokus på ackulturation och att vi glömmer bort arbetsmarknaden i integrationsdebatten.

Besattheten vid kulturell integration kan leda till insatser som kan ha stor symbolisk betydelse, men som har liten verklig effekt. Som två holländska sociologer sammanfattar det: ”Arbetsmarknads- och utbildningspolitik är förmodligen viktigare för att invandrare ska utveckla en känsla av nationell tillhörighet än lektioner i nationell historia och kultur eller en trohetsed.”[8]

De som tonar ned arbetslivets betydelse kan göra den kulturella integrationen en björntjänst. Nationalpopulisterna riskerar skjuta sig själva i foten.

Referenser

  1. Nekby, L. & Rödin, M. (2010), “Acculturation Identity and Employment among Second and Middle Generation Immigrants”, Journal of Economic Psychology, volym 31, nr 1, sid 35-50.
  2. A Röder & M Lubbers (2016), ”After migration: Acculturation of attitudes towards homosexuality among Polish immigrants in Germany, Ireland, the Netherlands and the UK”, Ethnicities, volym 16, nr 2, sid 261-289.
  3. Frank van Tubergen (2007), ”Religious affiliation and participation among immigrants in a secular society: a study of immigrants in the Netherlands”, Journal of ethnic and migration studies, volym 33, nr 5, sid 747-765.
  4. Pierre Kohler, Cultural integration in Switzerland, i Yann Algan, Alberto Bisin, Alan Manning och Thierry Verdier (red) (2012), Cultural integration of immigrants in Europe. Oxford, Oxford University Press.
  5. De Vroome, T, Verkyuten M & Martinovic B (2014), ”Host National Identification of Immigrants in the Netherlands”, International migration review, volym 48, nr 1, sid 76-102 respektive De Vroome, T, Coenders, M, Van Tubergen F och Verkyuten M (2011), ”Economic participation and national self-identification of refugees in the Netherlands”, International migration review, volym 45, nr 3, sid 615-638.
  6. Hosseini-Kaladjahi, H. (1997) Iranians in Sweden: Economic, Cultural and Social Integration. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
  7. Björn Anders Gustafsson, Hanna Mac Innes & Torun Österberg (2017), “Age at immigration matters for labor market integration—the Swedish example”, IZA Journal of Development and Migration, volym7, nr 1.
  8. de Vroome, Thomas & Maykel Verkuyten, ”Labour market participation and immigrant’s acculturation”, i Sabine Otten, Karen van der Zee och Marilynn B. Brewer (2014), Towards Inclusive Organizations: Determinants of successful diversity magagement at work. Taylor & Francis.