Samhälle Krönika
Samspelt opposition det enda som kan knäcka Andersson
Sedan Magdalena Andersson tillträdde har Socialdemokraterna gått starkt framåt i opinionen. För att bryta utvecklingen krävs tydlighet från oppositionens sida kring hur en ny borgerlig regering ska se ut i praktiken och vilken politik den ska föra, skriver Alice Teodorescu Måwe.
En regering som försöker ge sken av att ha befunnit sig i opposition under de senaste två mandatperioderna. En statsminister som, trots att hon suttit som finansminister i nämnda regering i snart åtta år, mer eller mindre öppet tillstår att utvecklingen på område efter område gått åt fel håll. En tidigare regeringsduglig socialdemokrati som saknar majoritet i riksdagen, som vid flera tillfällen fått regera på oppositionens budget, men som alltmer desperat biter sig fast vid Rosenbad och därigenom undergräver regeringsmakten.
Hur kan de allt mer frekventa opinionsmätningarna inte unisont peka ut Ulf Kristersson som ny statsminister efter valet, givet att Magdalena Anderssons nuvarande och kommande regeringsunderlag redan prövats – och misslyckats – flera gånger om?
Av en ny sammanvägning av samtliga svenska opinionsmätningar framgår att Socialdemokraterna dragit ifrån Moderaterna och Sverigedemokraterna sedan Magdalena Andersson tillträdde som ny partiledare efter Stefan Löfven. Den senaste sammanvägningen visar att 32,5 procent av väljarna hade röstat på Socialdemokraterna om det vore val idag.
Moderaterna hamnar på 21,4 procent medan Sverigedemokraternas landar på 17,9 procent. Siffrorna ska ställas mot de som var aktuella när Magdalena Andersson valdes i början av november i fjol: Då skiljde det enbart 3,4 procentenheter mellan S och M, mot dagens 11, och 5,4 procentenheter mellan S och SD, mot dagens 14.
Att det förhåller sig på detta vis beror till betydande del på att väljarna tenderar att hålla fast vid det som upplevs som tryggt och stabilt, i en tid där kriget i Ukraina, inflationen, de aviserade räntehöjningarna och de skenande el- och drivmedelspriserna skapar ökad osäkerhet på flera fronter samtidigt.
Krasst anser alltför många att de uppenbara nackdelarna med ett rödgrönt alternativ ändå kan vara att föredra framför det oprövade Ulf Kristersson-alternativet.
En annan, inte obetydlig förklaring är den att väljarna vet vad de får – även om regeringen ånyo riskerar att falla, och även om den saknar förutsättningar att få igenom sin politik. Rent krasst anser alltför många att de uppenbara nackdelarna med ett rödgrönt alternativ ändå kan vara att föredra framför det oprövade Ulf Kristersson-alternativet, där utformningen av samarbetet med SD fortsatt utgör en osäkerhetsfaktor.
Det finns därmed en överhängande risk att ännu en mandatperiod går till spillo, med ytterligare en rödgrön konstellation som vilar på oförenliga anspråk och urvattnade kompromisser, mellan partier som i många bemärkelser utgör motpolerna i svensk politik. Och kanske behövs ytterligare just en sådan mandatperiod för att en gång för alla bevisa att ett samarbete som enbart vilar på en gemensam avsky i längden är ohållbart.
Men loppet är inte kört, vilket söndagens partiledardebatt i Agenda illustrerade. Alliansens forna framgångar vilade på en palett av omständigheter; alltifrån tajming till paketering, men framför allt på omfattande enighet. Den enigheten var, bortsett från den konkreta sakpolitiken, de borgerliga partiernas främsta tillgång. Genom bildandet av Alliansen vreds Socialdemokraternas främsta argument dem ur händerna – det om den borgerliga splittringen och regeringsodugligheten.
Läs också:
Om Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna ska ha någon som helst chans mot Socialdemokraterna om fyra månader behöver något liknande uppnås igen. De fyra partierna behöver redan nu kunna svara på frågan om vad de önskar åstadkomma, men också hur och med vem, för att skapa trovärdighet för det egna regeringsalternativet.
Frågan om vad är konstellationens minsta bekymmer; det råder redan nu enighet på flera av väljarna prioriterade områden, inte minst i fråga om integration, rättspolitik och synen på arbetslinjen. Den gemensamma debattartikeln om pensionerna som publicerades inför söndagens Agenda visar att enigheten dessutom går längre än så.
Det ligger i Ulf Kristerssons intresse att lägga korten på bordet om hur en ny borgerlig regering ska utformas i praktiken.
Denna enighet framstår som än mer avgörande när den ställs mot den djupa oenighet, såväl ideologiskt som sakpolitiskt, som är utmärkande för samarbetet mellan socialisterna i Vänsterpartiet och nyliberalerna i Centerpartiet. Men även om frågan om hur och med vem bevisligen är minst lika relevant att ställa till Andersson som till Kristersson så ligger det primärt i den senares intresse att lägga korten på bordet om hur en ny borgerlig regering ska utformas i praktiken.
Oppositionen har drivit regeringen framför sig genom migrationskrisen, pandemihanteringen och nu ifråga om kriget i Ukraina. Men val avgörs oftare utifrån förhoppningar om framtiden än med utgångspunkt i det som varit.
Om borgerligheten och SD ska ha någon chans, i vad som ser ut att bli ett riktigt rysarval, behöver kommande månadernas arbetet mynna ut i ett gemensamt valmanifest med reformer som ska genomföras under den kommande mandatperioden, samarbetsformerna utkristalliseras och ett gemensamt namn lanseras. De gamla Allianspartierna åstadkom något sensationellt på sin tid, något liknande kan definitivt göras igen. Men det börjar bli bråttom.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!