Samma oavsett?

– Och Systembolaget ska vi behålla.

Konstaterandet sägs i förbigående samtidigt som moderatledaren Ulf Kristersson korkar upp en flaska vin i partiets valfilm som släpptes i förra veckan. Filmens huvudsakliga poäng är att Kristersson är så uppfylld av politik att han pratar om det hela tiden, även i privatlivet.

Av alla tusentals ståndpunkter Nya Moderaterna driver är alltså bevarandet av det statliga alkoholmonopolet en av få som de moderata partistrategerna anser vara så viktig att den ges plats i partiets kampanjfilm. Det hade varit en sak om man valt att inte ta strid om monopolet av rädsla att skrämma bort väljare som anser att ett avskaffande är för radikalt, men då hade det naturliga varit att förbigå frågan, liksom merparten av alla frågor, med tystnad i kampanjfilmen. I stället väljer man att lyfta frågan, men till försvar för monopolet.

Det hela påminner om när partiledarna i Agendas partiledardebatt i Sveriges Television fick frågan om de ville införa marknadshyror i Sverige. Den enda partiledare som inte kategoriskt svarade nej var Centerns Annie Lööf. Kristersson viftade resolut med nejskylten i en fråga där Moderaterna annars varit pådrivande i motståndet mot hyresregleringen. Det börjar bli allt svårare att känna igen det moderata partiet. Den som hoppats att omstruktureringen i partitoppen skulle leda till en återgång till moderata kärnvärden och prioriteringar tycks ha hoppats förgäves.

Moderata paradgrenar som lag och ordning och rikets försvar inte bara övergavs utan även förhånades.

Det går dåligt för Moderaterna i opinionen. I den senaste Ipsos-mätningen noterade partiet 17,6 procent, och andra mätningar visar liknande resultat. Moderaterna ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat på 16 år, vilket är en närmast häpnadsväckande prestation för det stora högerpartiet när en större del av väljarkåren än någonsin tidigare under hela efterkrigstiden betraktar sig som höger. Enligt SOM-institutets mätningar har väljarkåren långsamt men konsekvent rört sig högerut sedan 1990-talet. Det gäller de flesta åldersgrupper, och samtliga generationer. Det handlar alltså inte bara om nya generationer med andra värderingar utan också om individer som rört sig högerut.

Trots detta har intresset för att fånga upp denna högeropinion varit minst sagt svalt i de borgerliga partierna, som tvärtom under samma period har tenderat att röra sig mot mitten och således i avgörande frågor ställt sig till vänster om sina egna väljare. Särskilt tydligt har detta varit i en rad kultur- och  livsstilsfrågor som på senare år kommit att få allt större utrymme i samhällsdebatten. Med en envishet som liknat självskadebeteende har de borgerliga partierna och deras företrädare tagit strid mot opinionen i sina egna väljargrupper.

Mest envetna i denna strävan att såga av den gren de själva sitter på var under alliansåren de Nya Moderaterna, som i fråga efter fråga övergav de ståndpunkter som de delade med sina egna kärnväljare. Moderata paradgrenar som lag och ordning och rikets försvar inte bara övergavs utan även förhånades. Många moderata kärnväljare trodde knappt sina öron när statsminister Fredrik Reinfeldt avfärdade statens mest centrala funktion som ett särintresse.

Många moderata kärnväljare trodde knappt sina öron när statsminister Fredrik Reinfeldt avfärdade statens mest centrala funktion som ett särintresse.

Likadant såg det ut på område efter område. Den moderata migrationspolitiken kastades över bord och ersattes med Miljöpartiets, ett parti som vid tillfället hade stöd av drygt sju procent av befolkningen och vars migrationspolitik var den som vid sidan om Sverigedemokraternas skilde sig mest från övriga partiers. Redan inför valet 2006 slog blivande finansministern Anders Borg fast att han tyckte att den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken fungerade väl och att man inte avsåg att förändra LAS vid ett maktskifte. Den för många moderata kärnväljare symboliskt viktiga värnskatten skulle inte heller röras.

Inte bara sakpolitiken förändrades. Borgerliga kärnvärden som bildning och kultur förhånades av de Nya Moderaterna, inte bara genom symbolhandlingar som när partiordföranden gav en platt-tv i födelsedagspresent till kronprinsessan eller koketterade med att han lyssnade på Da Buzz (är det någon som minns dem?). Moderata ungdomsförbundet tog strid mot bildningen och avfärdade läsning av ideologisk litteratur med att det saknade relevans vad ”döda gamla överklassgubbar” hade tänkt och skrivit.

Själva begreppet borgerlighet skulle tvättas bort. Den 26 november 2012 skrev MUF-ordföranden Erik Bengtzboe att det var ”dags för de Nya Moderaterna att släppa borgarstämpeln”. Som argument för denna ståndpunkt anslöt sig Bengtzboe till vänstersidans nidbild av vad en borgare är: pärlhalsband, kristallkronor och sjurättersmiddagar (!).

Den moderata rörelsen mot mitten var taktiskt riktig 2006. Efter en mandatperiod vid makten hade man dock övertygat de ängsliga mittenväljarna om att man kunde ta ansvar för landet. Att partiet då valde att fortsätta resan vänsterut, på tvärs med rörelserna i väljarkåren, kan bero på att partiet fallit offer för sin egen retorik. Retorik förvandlades till ideologisk utgångspunkt, särskilt i de yngre leden.

En annan förklaring till det märkliga avståndstagandet från de egna kärnväljarna kan vara att man i partiet kallt räknade med att dessa inte hade någon annanstans att gå, i synnerhet som de övriga borgerliga partierna hakat på tåget mot mitten och vänstern. Möjligtvis med undantag för Kristdemokraterna som gjorde några tappra försök att fylla tomrummet efter Moderaterna och profilera sig som ett värdekonservativt högeralternativ. Försöken stupade dock på partiets inre falangstrider.

Med facit i hand visade sig strategin vara både kortsiktig och kontraproduktiv. Moderata väljare lämnade till Centerpartiet, som intog högerpositionen i arbetsmarknads- och företagarfrågor, och till Sverigedemokraterna som skickligt fyllde vakuumet på den värdekonservativa flanken. De senare tycks också ha blivit en projektionsyta för besvikna gammelmoderater som röstar för att straffa sitt gamla parti.

Med facit i hand visade sig strategin vara både kortsiktig och kontraproduktiv.

För att stoppa blödningen försöker sig Moderaterna på en svår och otacksam balansgång, samtidigt som de tycks tro att väljarna skall strömma tillbaka bara för att man återgått till sina gamla ståndpunkter i försvars- och migrationsfrågorna, utan att begripa att det framför allt är en fråga om förverkat förtroendekapital. Den som minns Reinfeldts ord om försvaret som ett särintresse frågar sig varför han skall lita på Moderaterna i dag.

Om Moderaterna vill övertyga väljarna om att partiet har rehabiliterat sin traditionella ideologi är utspel om bevarat alkoholmonopol och hyresreglering en märklig väg att gå. När partiet lanserade sin valslogan ”Lika för alla” tidigare i år skämtade en desillusionerad gammelmoderat på Facebook om att man i stället borde ha valt ”Samma oavsett”. På valdagen vet vi om strategin har fungerat.