Samhällsdebattens omvända könsmaktsordning

Har män i Sverige blivit högerextremister som hatar jämställdhet? Så låter det nästan när vår tids klyfta mellan män och kvinnors partipreferenser kommer på tal. Det här handlar om det moderna könsgapet.

I riksdagsvalet 2018 och 2022 förstärks ett mönster där män i högre grad identifierar sig som höger eller som konservativa, medan kvinnor i större utsträckning ser sig som vänster eller som liberala – i kulturella värderingsfrågor. Så har det inte alltid varit. Det traditionella könsgapet bestod av omvända preferenser för respektive kön: från 1930-talet och några decennier framåt stod kvinnor till höger i partisympatier, medan män hade hjärtat till vänster. Skillnaden förklarades med att män och kvinnors liv utspelade sig på olika domäner. Hon var hemma och hade ansvar för barn och hushåll. Han var kärnfamiljens huvudförsörjare.

Småningom kom en förändrad familjepolitik att påverka både rolldelning och preferenser. Genuskontraktet tecknades om: kvinnorna lämnade husmorstillvaron och började lönearbeta. Intåget på arbetsmarknaden skedde företrädesvis inom sektorer som finansierades av det allmänna och som följaktligen förutsatte en stark välfärdsstat. Här börjar kvinnorna göra ett ideologiskt skifte, från höger till vänster. Det traditionella könsgapet i politiken krymper och försvinner nästan under 1970-talet. Arbetsmarknadens fortsatta segregering, där kvinnor dominerar i offentlig sektor och män arbetar inom privat dito, återkommer som förklaring till att skillnader i partisympatier återuppstår i en ny version. Och i de senaste två riksdagsvalen har alltså det moderna könsgapet helt ersatt det traditionella. Män och kvinnor tycker i dag, igen, väsentligt olika i en lång rad politiskt brännbara frågor.

Medan få frågar hur det kan komma sig att så många kvinnor står stadigt till vänster, går larmet när män håller till höger. 

Låt oss stanna i den där klyftan och angripa tolkningen av skillnaderna. Medan få frågar hur det kan komma sig att så många kvinnor står stadigt till vänster, går larmet när män håller till höger. Det råder ingen akademisk oro för att vänster-kvinnor ska radikaliseras, bli militanta och i grupp ansluta till Antifa. Manlig icke-vänster däremot utgör en motvåg, ”en backlash”, där all progression inom politikområden som rör jämställdhet, HBTQ, mångfald, klimat, inkludering och mänskliga rättigheter riskerar att snabbt undermineras. I dag medel-moderat, imorgon extremist.  Ja, högermän utmanar demokratin. Det senare påstod Lucas Gottzén, professor i barn- och ungdomsvetenskap, i SVT:s Agenda i ett sju minuter långt inslag som buntade ihop och misstänkliggjorde män som varken lockas av Socialdemokraterna eller Miljöpartiet.

I analysen av det moderna könsgapet tycks tiden stått stilla sedan genusteorins födelse. Könsmaktsordningen lever och förklarar fortsatt tingens ordning. Det är snart fyrtio år sedan historikern Yvonne Hirdman formulerade de två lagar eller principer som över tid reproducerar skillnader mellan könen. Lagarna heter dikotomi och hierarki. De upprätthåller det genussystem, där kvinnor är evigt underordnade män. Könen ska hållas isär, det är den första principen. Den andra är att mannen är normen för det normala och det allmänmänskliga. Den manliga normen är, i denna teori, alltid överordnad det som uppfattas och etiketteras som kvinnligt.  Stämmer det fortfarande?

I rapporten ”Talande tystnad” uppenbarar sig ett politiskt mönster som är intressant i relation till det moderna könsgapet. Statsvetarna Sten Widmalm, Thomas Persson och André Casselbrant menar att förekomsten av självcensur i Sverige är så pass hög att den utgör en svaghet i demokratin.  Självcensuren tillämpas emellertid inte av alla och alls inte i alla laddade frågor. Minerade ämnesområden är främst integration, invandring och extremism, men också jämställdhet, likabehandling och HBTQ; alltså de kulturella värderingsfrågor där män tycker på ett vis och kvinnor på ett annat.

Hur hårt man tyglar tal och tanke beror på vilken sida av de politiska blocken som man befinner sig. De som sympatiserar med högersidan uppger sig tiga mer och i fler frågor, än de som röstar rödgrönt. De rödgröna känner sig inte nödgade att hålla igen alls. Pratar man om klimatkrisen på en middag är det bara att ösa på.  För den som ser sig som höger sitter däremot munkavlen stadigt på, både på jobb, i umgänge och på sociala medier. Då tiger man om vad man tycker. En möjlig förklaring är den så kallade normstyrning som kommit att råda på arbetsplatser, där värdegrunder, visioner och policy fostrar anställda. Via dessa lär sig medarbetarna rätt credo om bland annat inkludering, jämställdhet och mångfald. Sådan policy har inte sällan legat och dragit i vänstermarinad, bestående av intersektionell teori, normkritik och genusdoktriner. Kritiska frågor innebär en risk, såväl karriärmässigt som socialt. På så vis disciplinerar dokumenten. Det finns ett rättesnöre, en överordnad norm, men den tycks särskilt tysta högerorienterade personer mer än de som är vänster. I den första gruppen dominerar som sagt män, i den andra kvinnor.

Segregering på arbetsmarknaden finns tveklöst kvar, men isärhållande manar främst till politisk handling och medial upprördhet när den följer genussystemets föreskrivna lagar. Det görs exempelvis inga satsningar för att få in fler män på chefsnivå inom kommunal sektor, även om kvinnor dominerar stort och har väsentligt högre medianlön. Inom högskolan rullar fortfarande jämställdhetsintegreringen, med grundantagandet att kvinnor som grupp är strukturellt förfördelade vid svenska lärosäten. Trots att det är väsentligt fler kvinnor än män som studerar vidare efter gymnasiet och tar examen, följer nya satsningar samma gamla teori om patriarkatet. Härförleden lanserade utbildningsministern en giv som avser att locka kvinnor till ingenjörsyrket, eftersom dålig ”jargong” sägs stöta bort kvinnor och försena jämställdheten.

”Killarna i sådana grupper upplever att det finns ett manshat.”

När jag fungerade som pedagogiskt stöd vid Göteborgs universitet, hade lärare bekymmer med en annan sorts exkludering. Det handlade om vältaliga kvinnliga studenter som pratar genus och predikar feminism så mycket att andra, främst den minoritet av killar som fanns på kursen, tystnar: ”Killarna i sådana grupper upplever att det finns ett manshat. De väljer att lägga ner diskussionen; de orkar helt enkelt inte vara kvar.” Inte undra på att man blir lack. Inte undra på att man möjligen söker sammanhang som inte okritiskt tuggar samma teser.  Det är dock skralt med initiativ som möter och dämpar den sortens dikotomi och dömande ”jargong”.

Söker vi oss längre ner i skolåren visar mätningar och betygsstatistik att det går väsentligt bättre för flickor än pojkar i nästan alla skolans ämnen. I analysen av detta moderna betygsgap mellan könen har pedagogikdisciplinen, lärarutbildningen och Skolverket ändå hittat sätt att repetera teorin om könsmaktsordningen. Enligt den pluggar flickor eftersom flit och duktighet är deras enda chans. Pojkar vet att patriarkatet lovar dem makt, inflytande och privilegier. Därför bryr de sig inte och anammar en loj antipluggkultur. Ny forskning visar hur antipluggkulturen är en myt som upprätthåller en dubbellogik. Om flickorna möter hinder är det på grund av strukturerna. När pojkar fallerar är skulden deras egen. Felet sägs ligga i dem själva. Det är därför pojkarna som måste ändra sig, inte lärarna, metodiken eller skolan som institution.  Myten och dess dubbellogik har stått i vägen för både insikter och insatser.

Och där är vi tillbaka i början.

När skillnader mellan nutida män och kvinnors politiska preferens ska få sin förklaring, tillgrips en monokausal teori förstärkt med en dos ideologisk bias. I själva verket är vänsterkvinnan det nya normala. Hon och vänsterpositionen görs till norm. Sympatiserar man inte med den är man apart och dubiös, en farlig avvikelse. Problemet är att förklaringen är lika fattigt underbyggd som myten om antipluggkulturen. Den påminner styckevis om populism: klimatengagerad, god vänster blir kvinnor som läser många kurser på universitetet. Destruktiv höger blir män som man tittar för mycket på Youtube. Då vill man göra kaos med demokratin. Så löd professorns slutledning i SVT:s fördjupande samhällsprogram. Inte undra på att många biter sig i tungan och knyter näven i fickan.

En röst till höger om Miljöpartiet skadar inte demokratin. Det gör däremot självcensur som satt sig i systemet.