Arvid Lindman: Sveriges sanna landsfader

För en yngre generation är han blott ett namn, och knappast det

Med dessa ord beskrev Ivar Andersson, då chefredaktör på Svenska Dagbladet, minnet av Arvid Lindman i en biografi som kom ut 1956. Nu vet knappast någon vem Arvid Lindman är. 

I den socialdemokratiska historieskrivningen är det Per-Albin Hansson som beskrivs som den stora landsfadern; han som skapade det svenska folkhemmet. Samtidigt underskattas konsekvent den roll borgerliga politiker spelade för det moderna Sveriges tillblivelse.

Även i borgerligheten har minnet av Arvid Lindman falnat. Hans största bedrift, den allmänna rösträttens införande, har andra tagit äran för. Andra saker som vi tar för givet som allmän pension och ett statligt LKAB förknippar vi inte med Arvid Lindman. Det borde inte vara så. Arvid Lindmans pragmatiska tankesätt borde snarare vara en stor inspirationskälla för de som vill bygga en borgerlighet som kan vinna val. 

***

Arvid Lindman blev statsminister år 1906 efter en lång karriär inom näringslivet. Vid denna tidpunkt var debatten om allmän rösträtt då den stora politiska frågan i Sverige. Den liberala statsministern Karl Staaff kämpade, med stöd av Socialdemokraterna, för att behålla majoritetsvalsystemet likt det som fanns (och fortfarande finns) i Storbritannien. I detta valsystem blir det som ABBA sjunger – “the winner takes it all” – det vill säga partiet med en majoritet av rösterna får alla riksdagsplatserna i valkretsen. Lindman insåg att ett sådant valsystem riskerade att utplåna högern i Allmänna Valmansförbundet. 

Även om Staaffs förslag röstades ner var Lindman orolig. Många konservativa ledamöter var emot att införa allmän rösträtt, men Lindman var framsynt. Han insåg att införandet av allmän rösträtt skulle ske förr eller senare. Då var det bättre, enligt Lindman, att införandet skedde på rätt villkor. Det handlade om att göra en rösträttsreform som byggde på proportionell representation, där partier får platser i riksdagen beroende på hur många röster de får. I ett sådant system skulle hans parti garanteras ett viss politiskt inflytande även om de förlorade valet. 

För att få igenom en sådan rösträttsreform samarbetade Lindman med liberaler i den andra kammaren. Tillsammans lade de fram en proposition som skulle innebära proportionella val och kraftigt utökad rösträtt, samtidigt som den försvagade första kammaren. När hans partikollegor klagade på att förslaget var för radikalt svarade Lindman att ibland måste man:

Utan att släppa målet ur sikte öfvergifva en position för att intaga en annan

Lindmans rösträttsreform godkändes, trots motstånd från Socialdemokraterna och Liberalerna. Reformen anses av statsvetaren Leif Lewin vara “antagligen det mest avgörande beslut som Sveriges riksdag fattade under hela 1900-talet”. På kort sikt innebar reformen att Socialdemokraterna tvingades att bli mindre radikala eftersom det blev svårare för dem att uppnå en riksdagsmajoritet. På lång sikt innebar hans reform att borgerligheten splittrades eftersom inget borgerligt parti lyckades få en majoritet av rösterna. Sammantaget ledde reformen till att Sverige fick en samverkansdemokrati med en politisk kultur som kännetecknas av samverkan i stället för konflikter.

***

Den princip Lindman utgick ifrån i rösträttsfrågan, att överge en position för att inta en annan, är en princip han använde sig av under hela sin politiska karriär. Efter rösträttsreformen blev han ansvarig att omorganisera Moderaterna som parti. I sitt arbete avfärdade han givna sanningar och effektiviserade partiet, även när hans egna partimedlemmar var kritiska. Att hålla tal direkt till väljarna, något som tidigare sågs som ovärdigt röstfiske, blev en självklarhet under Lindmans partiledarskap.

I sitt arbete avfärdade han givna sanningar och effektiviserade partiet.

En av Lindmans viktigaste lärdomar är att vara pragmatisk och snabbfotad för att utnyttja tillfällen att stärka partiet.  Detta illustreras tydligt av hur Lindman hanterade rösträttsdebatten 1907-1909. Lindmans princip är lika sann i dag som då. Den nutida borgerliga politiker som bäst anammat principen är Fredrik Reinfeldt. Han var villig att överge gamla ståndpunkter för att inta nya. Detta innebar bland annat att han lanserade Moderaterna som det nya arbetarpartiet och frångick impopulär politik, som kravet på att liberalisera lagen om anställningsskydd. Detta resulterade i rekordstor framgång för Moderaterna – samtidigt som den borgerliga alliansen lyckades med att sänka skattetrycket i Sverige. 

Att inte använda sig av Lindmans princip innebär stora risker, vilket Annie Lööf kanske är det bästa nutida exemplet på. När Januariavtalet föll vägrade hon att ompröva sitt motstånd mot både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, trots att hon var tvungen. Likt Lindmans motståndare Karl Staaff agerade hon som en envis ideolog och vägrade att anpassa sig efter den politiska verkligheten. För både Staaff och Lööf resulterade det i att de misslyckades med sina stora politiska projekt (majoritetsval respektive  att hålla V och SD borta från politiskt inflytande). 

***

Arvid Lindman var dock inte endast en pragmatiker, han hade också en stark ideologisk grund. En av de viktigaste frågorna för honom var frågan om äganderätten. Enligt Lindman var äganderätten det mest fundamentala för att ha ett fungerande samhälle. Anledningarna var att äganderätt ansågs göra folk mer ansvarstagande och villiga att arbeta hårdare, vilket leder till ökad produktivitet. Att avskaffa äganderätten innebär att man avskaffar en essentiell del av samhällsordningen, enligt Lindman ansågs näringslivet vara grunden för välstånd. 

Han beskrivs bäst av Leif Lewin som en “sann oscariansk samarbetsdemokrat.” Det innebar att Lindman framförallt värnade om att bedriva en politik som var bra för hela nationen, inte bara för en samhällsklass. Samverkan och samarbete var viktigt, med en kung som stod ovanför det partipolitiska. 

Lindman visade prov på sin ideologiska kompass under mellankrigstiden då han motsatte sig alla former av diktatur och extremistiska ideologier i Sverige. I början av 1930-talet började vissa inom högern inspireras av Nazi-Tyskland och ville att staten skulle använda hårda medel för att krossa fackföreningarna. Efter Hitlers maktövertagande 1933 började ungdomsförbundet efterlikna nazisterna genom att exempelvis skapa “kampgrupper” med uniformer i nazistisk stil. En stor del av deras medlemmar uttryckte dessutom sympati med nazisterna och hade anti-parlamentariska åsikter. Lindman ansåg att de hade gått för långt och klippte bandet med ungdomsförbundet, samtidigt som han skapade ett nytt ungdomsförbund som är dagens moderata ungdomsförbund (MUF). 

Ideologiskt ansåg han att nazism var totalt förkastligt och gick emot det hans parti stod för.

Lindmans beslut grundade sig i en total avsky mot nazismen, som både var ideologisk och personlig. Personligen var Lindman frimurare och hade via sitt kontaktnät fått höra hur de tyska nazisterna behandlade sina meningsmotståndare. Ideologiskt ansåg han att nazism var totalt förkastligt och gick emot det hans parti stod för, vilket han uttryckte på följande sätt: 

På avgörande punkter kan nationalsocialistisk och konservativ uppfattning aldrig förlikas. Högern vänder sig med samma eftertryck mot utslag av våldsanda, oavsett varifrån de komma.

***

När jag vandrar Stockholms gator år 2050 så hoppas jag att Arvid Lindman ska vara ihågkommen som en landsfader som skapade det moderna Sverige. Hans bedrifter för att skapa ett Sverige som respekterar privat äganderätt, avfärdar auktoritära ideologier och där nationens bästa går före partiets intresse får inte glömmas. 

Låt oss hoppas att den svenska borgerligheten anammar hans pragmatiska tankesätt och att det leder till återkommande valsegrar.