Samhälle Krönika
Säkerhetskraven vi ser och konsekvenserna vi inte ser
En lång rad branscher tvingas år för år rätta sig efter nya säkerhetskrav och regleringar som försämrar produkterna utan att göra oss tryggare. Det är dags att se teknikregleringarnas verkliga pris, skriver Rutger Brattström.
”Sedan 80-talet har lastbilskranar bara blivit sämre för varje ny modell.” När min dåvarande chef sa det första gången trodde jag att han skojade, men ju längre jag jobbade med utvecklingen av styrsystem till lastbilskranar, desto mer förstod jag. När vi släppte nya modeller av styrsystemet var det inte för att vi gjort några större framsteg eller för att vi lagt till några fantastiska funktioner. I stället var anledningen till att vi skapade en ny modell att ISO-standarden 13849 förändrats och med det fick våra gamla produkter inte säljas i nyproduktion i EU. Vi satsade inte våra utvecklingsresurser på att skapa mervärde för kunden, utan på att efterfölja regler. Inte så konstigt att vår reservdelsmarknad vida överskred nyproduktionen. Ingen vill ju köpa en ny, sämre, kran.
ISO 13849, även känd som ”Maskinsäkerhet – Säkerhetsrelaterade delar av styrsystem” fastställer säkerhetskrav för konstruktion och integrering av säkerhetsrelaterade delar i styrsystem. En lastbilskran har flera sådana delar.
För att uppfylla ISO 13849 måste man följa en strikt process där man börjar med en riskbedömning för att avgöra potentiella faror som är förknippade med maskinen under dess livscykel. Därefter avgörs vilken så kallad prestandanivå på säkerhet som maskinens olika delar behöver uppfylla. Sedan designas ett antal olika säkerhetsfunktioner för att minimera de identifierade riskerna och slutligen ska allt arbete dokumenteras så att man kan påvisa de åtgärder som gjorts. Kort sagt ska man helt enkelt ”tänka efter före” och försöka minimera de risker som finns med maskinen.
Riskbedömningen görs utifrån hur allvarligt man kan skada sig vid användning av maskinen, hur ofta maskinen är tänkt att användas och hur stor möjligheten är att undvika skadan (en långsam ångvält är lättare att undvika än en snabb lastbilskran). Om den värsta tänkbara skadan är skelettskador, amputation eller dödsfall, maskinen används ofta och går fort så kräver standarden den högsta prestandanivån på säkerheten. Detta ställer stora krav på produkten som står i vägen för innovation och får kostnaderna att dra iväg ordentligt. Exempelvis krävs ofta dubbelkanalighet, det vill säga en dubblering av alla säkerhetskritiska kommunikationsvägar och komponenter så att om den ena går sönder kan systemet identifiera att resultatet skiljer sig mellan kanalerna och stänga ner på ett säkert sätt. Detta gör inte bara att materialkostnaden dubbleras utan också att utvecklingskostnaden skjuter i höjden då man behöver utveckla mängder av funktioner som övervakar de funktioner som faktiskt gör något produktivt.
Sådana fel som dubbelkanalighet kan upptäcka är dock den ovanligaste anledningen till olyckor enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 80 procent av alla olyckor med maskiner sker på grund av handhavandefel som ingenjörer har svårt att göra något åt. Det är förstås tragiskt när en kranförare inte trycker in stoppknappen på sitt manöverdon, ofrivilligt kommer åt spakarna och klämmer sig, men det är inte något som kan lösas på teknisk väg utan att kraftigt försämra kranens funktionalitet.
***
Ibland är säkerhetsregleringarna också en chimär. På en kranbil så klassas stödbenen, som rör sig långsamt, regelbundet och max en meter, som farligare än själva kranen som kan vara 50 meter lång och röra sig extremt fort vid spetsen. Detta gör att en förare måste verifiera med knapptryckning precis bredvid stödbenet att hen har översikt över dem innan de kan styras. Kranen däremot kan styras med radio från ett manöverdon 400 meter bort bakom en byggnad.
Redan 1850 beskrev den franske ekonomen Frédéric Bastiat hur människor tenderar att fokusera enbart på de direkta effekterna av ekonomiska beslut, men missa de, ofta större, indirekta konsekvenserna. I detta fall missas det att säkerheten ibland står i direkt motsats till funktion.
De enda helt säkra maskinerna är de som inte används alls. Ingen propagerar för att maskiner ska byggas osäkra, men maskindirektivet och ISO 13849 saknar det rimlighetstänk som behövs när man hanterar risker, det sunda förnuft som människor använder sig av hela tiden i vardagen. Exempelvis är vi alla medvetna om att det finns en risk att falla och dö varje gång vi använder en trappa, men för den sakens skull lagstiftar vi inte om att alla trappor ska packas in i bubbelplats utan nöjer oss med rimliga åtgärder såsom trappräcken och halkskydd. Tyvärr har ett överdrivet säkerhetstänk blivit norm i dag. Det finns mängder av exempel på detta.
Tyvärr har ett överdrivet säkerhetstänk blivit norm i dag.
Vi har en nollvision för olyckor i trafiken, bygger mitträcken, farthinder och drar ner hastigheterna. Vägarnas funktion är dock att ta sig fram, fort och smidigt. Givetvis vill ingen ha osäkra vägar, men en nollvision kan enbart uppnås genom att låta bilarna stå i garagen. Ingenjörerna lägger otroligt mycket tid på att utveckla backkameror, adaptiva farthållare och körfältsföljare, funktioner med minimal säkerhetseffekt. Hade man menat allvar hade det kommit krav på alkomätare.
Säkerheten på lekplatser i Sverige är i dag så omfattande att det kan vara skadligt för barns utveckling enligt Märit Jansson, docent vid SLU. Dels är de supersäkra moderna lekplatserna så tråkiga att barn inte längre vill leka där, vilket kan kopplas till bristande fysisk aktivitet och i förlängningen försämrad psykisk hälsa. Dels kan sådana säkra miljöer göra att barns riskhanteringsförmåga blir lidande jämfört med om de fått leka i en helt vanlig utemiljö. Överdrivet säkerhetstänk kan utgöra en risk i sig.
Aktuellt just nu är ivern att reglera artificiell intelligens. Visst är det obehagligt när det kommer nya tekniksprång som utmanar det rådande paradigmet, men nu riskerar vi att få överdrivet drakoniska regleringar som hindrar utvecklingen.
Det kanske mest flagranta exemplet på hur regleringarna skapar problem är kring kärnkraften. I debatten sägs det att det tar 20 år att bygga nya kärnkraftverk i Sverige. När man byggde Oskarhamns reaktorer tog det dock bara 5-6 år. Har vi gått bakåt i den tekniska utvecklingen? Nej, men regelverken och tillståndsprocesserna har svällt över alla gränser. I dag krävs det exempelvis att svenska reaktorer ska vara skyddade mot jordbävningar och tsunamis, trots att sådana inte förekommer i Sverige.
Fokus måste ligga på att skapa användbara produkter, som också är säkra. I dag prioriteras säkerhet över funktion, men det är ju funktionen vi faktiskt vill ha. Är det inte dags att ingenjörer får arbeta med att konstruera saker som skapar värde?