Så tyglar S sin interna opposition
Den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna är inte ett tecken på förestående partisplittring, utan ett slugt sätt att organisera ett användbart internt motstånd att utnyttja i förhandlingar med de andra partierna i regeringsunderlaget. Det är inte utan att man som gammal partisekreterare blir imponerad.
De senaste dagarna har en ny förening inom Socialdemokraterna fått mycket uppmärksamhet. Föreningen kallar sig Reformisterna och har under Daniel Suhonens ledning fört fram en lång rad förslag som syftar till att driva Socialdemokraterna vänsterut: kraftigt höjda skatter och en utgiftspolitik som bygger på att staten ska låna närmare 4000 miljarder på tio år.
Politiken i sig är inget nytt: det är gammal socialistisk skåpmat från Katalys som återkommer. Suhonen kallar föreningen för en ”kärlekshandling” medan många andra pekar på den som tecken på en begynnande partisplittring inom Socialdemokraterna. Media hänger förstås på och ger dem mycket uppmärksamhet: inget är ju så spännande som en konflikt.
Problemet är bara att detta varken är nytt, partisplittrande eller framåtsyftande. Innehållet är det definitivt inte: det är samma vänsterretorik som vi hört många gånger förr. Och formen följer en klassisk politisk-strategisk mall som Socialdemokraterna praktiserat till fulländning.
Om jag var partisekreterare i ett parti som just slutit en överenskommelse där partiet tvingas föra motståndarens politik för att behålla makten så hade jag uppmuntrat, stöttat eller rent av tagit initiativ till att samla upp det inre motståndet i en egen inre fraktion.
De som ser detta som ett tecken på partisplittring har inte fattat ett dugg.
Därefter skulle jag hjälpt dem med mediautrymme och välkomnat dem i mina offentliga kommentarer.
Varför? Enkelt: för att stoppa flödet till andra partier och för att min erfarenhet är att det är klokt att organisera inre motstånd och ge dem en uppgift snarare än att låta dem springa runt på egen hand och sprida missämja.
De som ser detta som ett tecken på partisplittring har inte fattat ett dugg. Detta är klassisk politisk-strategisk förmåga vi nu ser omsatt i praktiken: ett slugt sätt att visa att man är en bred kyrka, stoppa utflödet, vara i opposition mot sig själv och samtidigt ha kontroll på sådana personer som annars kan stöka till det för Partiet.
Så har potentiella bråkstakar alltid hanterats. Värnpliktsrörelsen är ett annat exempel. I slutet av 60-talet, i spåren av 68-rörelsens radikalisering, började det hetta till ute på våra förband. Värnpliktiga började protestera, det talades om strejk och motstånd. Något behövde göras. Alltså började de politiska ungdomsförbunden organisera en värnpliktsrörelse med försvarsmaktens goda minne och hjälp. Det hela mynnade ut i värnpliktskongresser och ett Värnpliktsråd, ett slags fackförening för värnpliktiga. Jag vet, ety jag satt själv med i Värnpliktsrådet på 80-talet. Potentiella stökputtar organiserades till småbyråkrater. Potentiella strejker omvandlades till informationsmöten och förbandsbesök.
Det var genialt och väldigt svenskt: bättre att låta motståndet organisera sig och fylla en funktion än att bekämpa det och eskalera det hela till en konflikt utom kontroll. Och i den bästa av världar kan alltså resultatet tvärtom utnyttjas till ens fördel.
Så har potentiella bråkstakar alltid hanterats.
I fallet med Reformisterna är det uppenbart. Precis nu börjar de fyra partierna i regeringsunderlaget, S, MP, C och L, diskutera den skattereform de kommit överens om. Det mediala kriget har redan börjat; partierna positionerar sig nu för att nå maximalt utfall i förhandlingarna. I det läget är det förstås avgörande för Socialdemokraterna att peka på en stark inre opinion för att hålla emot när andra partier kräver skattesänkningar.
Dessutom får man ut det i media eftersom det är så spännande med partisplittring och konflikt. Ena dagen kräver Jan Björklund skattesänkningar och andra dagen kräver Suhonen skattehöjningar. Den mittenposition Socialdemokraternas partiledning ser sig kunna landa i är som vanligt status quo: höga skatter och en sosse som finansminister. Det är inte utan att man som gammal partisekreterare blir imponerad över hantverket.