Så spelar S ut liberaler och konservativa mot varandra
När liberaler och konservativa försöker att positionera sig emot varandra gör de det genom att inta socialdemokratiska ståndpunkter. Trots att det gamla arbetarpartiet är en spillra av sitt forna jag fortsätter de borgerliga att använda den socialdemokratiska ståndpunkten som måttstock. Den som intar en socialdemokratisk ståndpunkt anses helt enkelt lite finare än sin motpart.
Det har nog inte undgått någon som följer den svenska debatten att det pågår något slags krypskytte mellan personer som betecknar sig som liberaler och personer som betecknar sig som konservativa. Företrädare för båda lägren tar varje tillfälle i akt att vantolka och smutskasta den andra ideologin. Att det inte rör sig om en verklig, idémässig konflikt mellan liberalism och konservatism är uppenbart. Liberalism och konservatism är nämligen inte det motsatspar som det ofta framställs som i debatten.
Som jag har påpekat tidigare är konservatismens motpol radikalismen, och konflikten mellan radikalism och konservatism skär rakt genom det liberala lägret. Det finns med andra ord både radikala och konservativa liberaler. På motsvarande vis går konfliktlinjen mellan auktoritär kollektivism och liberalism rakt igenom det konservativa lägret. Det finns med andra ord både liberalt sinnade och auktoritärt kollektivistiskt sinnade konservativa.
De som försöker måla upp en generell motsättning mellan liberalism och konservatism gör det för att de har en egen agenda, till exempel de liberaler med radikal läggning som inget hellre önskar än att få vara stödhjul åt en evig socialdemokratisk regering. Dagens Nyheters ledarsida intog i höstas denna ståndpunkt och kallade alla som inte ville se ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav för konservativa, vilket från DN:s horisont var menat som ett skällsord.
Att det är Socialdemokraterna som tjänar på splittringen mellan liberaler och konservativa är uppenbart.
Att det är Socialdemokraterna som tjänar på splittringen mellan liberaler och konservativa är uppenbart, även för Socialdemokraterna själva. Därför tar partiet också varje tillfälle i akt att spela ut grupperna mot varandra. Och de förment liberala och självetiketterade konservativa spelar med. Grundregeln för en liberal som vill markera avstånd mot konservativa är att inta en socialdemokratisk ståndpunkt. På motsvarande vis är grundregeln för en konservativ som vill markera avstånd mot liberaler att inta en socialdemokratisk ståndpunkt.
Låt mig ta några exempel. Vill man visa hur fin och konservativ man är deklarerar man till exempel högljutt sitt stöd för public service-medierna (”Vi vill väl inte ha det som i USA?”). Är man ännu finare konservativ rycker man ut till försvar för den korporativistiska samhällsmodell där staten finansierar civilsamhällets organisationer (framför allt frikyrkorna) med skattemedel. Att den omfattande statliga finansieringen av civilsamhällets organisationer var ett led i en medveten strävan att ta politisk kontroll över civilsamhället bekommer inte den som till varje pris vill visa sig finare än liberaler.
Statens tvångsmakt ter sig aldrig så lockande för liberaler som när de ser ett tillfälle att använda den för att markera mot konservativa idéer.
Det ironiska är att när liberaler skall markera avstånd mot konservativa kastar de sig lika lättvindigt i den öppna arbetarrörelsefamnen. Statens tvångsmakt ter sig aldrig så lockande för liberaler som när de ser ett tillfälle att använda den för att markera mot konservativa idéer. Ta frågan om den kvoterade föräldraförsäkringen. Eftersom konservativa tycker att familjer ska få bestämma själva hur de fördelar sin tid, intar radikala liberaler den socialdemokratiska ståndpunkten att staten skall använda de pengar som den tagit från medborgarna för att detaljreglera deras liv, ända in i sängkammaren. Samma ryggmärgsreflex fick dåvarande Folkpartiet att genomdriva ett förbud mot hemskolning 2011.
De verkligt fina liberalernas försvar av alkoholmonopolet har på senare år kompletterats med uppslutning bakom det socialdemokratiska förslaget om rökförbud på uteserveringar. Ironiskt nog tenderar även riktigt fina konservativa att ta Systembolaget i försvar för att markera mot förkättrade “nyliberaler” som tycker att vuxna människor borde få handla alkohol i vanliga butiker.
Att inta en socialdemokratisk ståndpunkt i valfri fråga har blivit något av adelsmärke i den svenska debatten för den som vill markera avstånd mot något. Det spelar mindre roll om det är konservatism eller liberalism som man vill protestera mot, den öppna socialdemokratiska famnen finns alltid där till hands att ta emot den hugade.
Man kan tycka att frihetligt sinnade borde genomskåda bluffen och slutade använda Socialdemokraterna som måttstock i tid och otid. Ickeutopiska liberaler och frihetligt konservativa har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.