Så skapas ett utanförskapsområde

Vissa utanförskapsområden kan man identifiera med blicken. Ju högre, större och gråare betongenheter, desto mindre chans att man tittar på ett välbeställt, fridfullt område.

Rosengård i Malmö är inte ett sådant utanförskapsområde. Det är ett av Sveriges mest kända, men hade man inte känt igen det från media hade det vid första anblicken kunnat vara vilket miljonprogram som helst. I själva verket är det ett av Sveriges 22 särskilt utsatta områden, karaktäriserat av kriminalitet, extremism och en parallell samhällsstruktur som gör det svårt eller omöjligt för polisen att göra sitt jobb där.

”Jag vågar inte gå själv till tvättstugan i källaren. Vem vet vad som sker där, knarkförsäljning och annat”, sade en kvinna som bor på Rosengård till SVT förra sommaren.

”Jag skulle säga att om någon skulle vittna mot dem som säljer knark på gårdarna, skulle den personen inte kunna bo kvar i området”, sade Rosengårds områdespolis Mats Svensson.

Rosengård var ett problemområde långt innan Malmö blev ett stående inslag på löpsedlar om bombdåd, skjutningar, organiserad brottslighet och grov antisemitism. Men innan dess var det bara ett av otaliga miljonprogramområden runtom i landet. Sedan dess har Malmö blivit en extremt segregerad stad och Rosengård i praktiken ett parallellsamhälle. Vad var det egentligen som hände?

En parallell värld

Jag anländer till Rosengård centrum i bil tillsammans med docenten i socialantropologi Aje Carlbom. Affärerna i köpcentrumet har inte öppnat ännu, men caféet i mitten har. Priserna är försvinnande låga – tolv kronor för en kopp bryggkaffe. Runt omkring i de plastiga fusklädersofforna sitter ett homogent klientel: män över 50.

– Här sitter de som inte har jobb att gå till, förklarar Aje Carlbom.

Homogeniteten till trots är stämningen inte som rapporterna från Rinkeby Torg i Stockholm. Redan 2011 uppmärksammade flera lokaltidningar hur kvinnor inte var välkomna på caféet eller de rosa bänkar som politiker förhoppningsfullt placerade ut på torget för att signalera att kvinnor var välkomna. I stället möttes de av ovänliga blickar och glåpord. Rinkeby hade drag av parallellsamhälle redan innan ordet blivit alldagligt.

Aje Carlbom föredrar egentligen ordet enklav framför ordet parallellsamhälle.

– Parallellsamhällen är inte enskilda områden. Många som bor på Rosengård har även kontakter utanför området, i Lindängen eller Hyllie och andra stadsdelar. Däremot har de inte så mycket kontakt med svenskar. De lever inom ramen för sina egna etniska nätverk. Rosengård är snarare en enklav av en parallell värld än ett eget parallellt samhälle.

– Tusentals människor här kommer aldrig att bli en del av det vi kallar Sverige. Hemmafruar, arbetslösa och nyanlända som upptäcker att de kan leva sina liv här utan att ens tala svenska. De klarar sig med sitt eget språk i affärerna och de erbjuds tolkar vid kontakt med myndigheterna eller vården.

”Tusentals människor här kommer aldrig att bli en del av det vi kallar Sverige.”

Känslan av ett parallellt samhälle, eller en enklav av det, är påtaglig. Ramarna för samhället är detsamma – hus, asfalt, sporadisk grönska och ett köpcentrum i mitten – men affärerna i RoCent, som Rosengårds köpcentrum heter, säljer vattenpipor och annonserar ut billiga valutaförsändelser, maten i snabbköpen är halal och de vanliga kedjorna har lämnat plats för lokala alternativ: Salara Fashion i stället för H&M, Noor Optik i stället för Smarteyes, Daftar Ur&Guld i stället för Guldfynd.

– När jag bodde här låg det ett Systembolag här, men det slog igen. Kunderna var för få, berättar Aje Carlbom.

Det var på 90-talet han bodde på Rosengård, tillsammans med sin hustru och kollega professor Sara Johnsdotter, när de gjorde fältstudier inför sina respektive doktorsavhandlingar i socialantropologi. De bor inte längre kvar, men under sitt arbete vid Malmö universitet har Carlbom kunnat följa områdets utveckling.

En förvaringsplats för arbetarklassen

När kaffet är slut lämnar Carlbom och jag Rosengård Centrum. En bro sträcker sig över Amiralsgatan, som skär rakt genom genom Rosengård och fortsätter nordväst in mot Gamla stan och de fina kvarteren i centrum.

Vi går förbi polisens tidigare lokalkontor. Efter att alltför många personer utnyttjat möjligheten att skjuta rakt in i byggnaden flyttade polisen till ett mörkgrått högsäkerhetsblock med sparsamma fönster och stängsel runt parkeringsplatsen. De anställdas privata bilar måste skyddas för att undgå skadegörelse.

– Men tänker man tillbaka har Rosengård alltid varit ett kritiserat område. Från början kom kritiken från vänster. På 60- och 70-talet var det svensk arbetarklass som bodde här, och i den tidens dominerande politiska diskurs beskrevs stadsdelen som en förvaringsplats för arbetarklassen. Förjäklig, bara en massa betong. Under 80-talet flyttade många därifrån, och det kommunala bostadsbolaget MKB behövde hyresgäster, så det försökte aktivt locka till sig flyktingar och invandrare. Därefter har kritiken framför allt kommit att handla om den sociokulturella enklaven, parallellsamhället, säger Aje Carlbom.

”Det kommunala bostadsbolaget MKB behövde hyresgäster, så det försökte aktivt locka till sig flyktingar och invandrare.”

Öster om Rosengård Centrum ligger Herrgården, det epicentrum i grågult tegel från vilket stora delar av Rosengårds dåliga rykte strålar ut. Det är också Socialdemokraternas starkaste fäste i hela landet, där partiet har en egen majoritet på nästan 80 procent. Jag hörde själv talas om Herrgården för första gången 2008, när Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om ohyran, kackerlackorna och råttorna som det privata bostadsbolaget vägrade göra något åt.

Det är dock långt ifrån hela Rosengård som är så nedgånget.

– MKB, Malmös kommunala bostadsbolag, har en helt annan disciplin. Företaget äger större delen av hyresrätterna i Rosengård, och större delen av bostäderna här är hyresrätter. De är betydligt mer välskötta än skräckexemplen i Herrgården, berättar Carlbom.

Den etniska segregationen

I USA har man länge talat om så kallad white flight. När den etniska mångfalden i ett område når en viss gräns börjar vita personer flytta ut i stor skala, ofta till områden där de flesta andra invånarna har samma bakgrund som de själva. Visserligen är ofta områdets ekonomiska status en del av förklaringen. Klassklyftor har en tendens att, i breda drag, löpa mellan olika etniska grupper. Även själva etniciteten verkar dock ha påverkan på flyttmönstren.

Emma Neuman, doktor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet, har tillsammans med Lina Aldén och Mats Hammarstedt undersökt flyttmönstren i Sveriges tolv största kommuner mellan 1990 och 2007, och identifierat etnicitet som en tydlig drivkraft bakom segregation. Det räcker att andelen utomeuropeiska invandrare i ett område når 3–4 procent för att infödda svenskar ska börja flytta därifrån. Först av alla flyttar de högutbildade höginkomsttagarna.

– Man ska inte se det som att de här 3–4 procenten utomeuropeiskt födda är en gräns där alla plötsligt flyttar. Det är snarare vid den nivån förändringen börjar. När några flyttar förändras sammansättningen i bostadsområdet ytterligare och en snöbollseffekt uppstår, berättar Neuman över telefon.

Vad är drivkrafterna bakom den etniska boendesegregeringen?

– Det kan vi inte säga med säkerhet, men vi tänker oss framför allt två förklaringar. Antingen kan det bero på negativa attityder gentemot utrikes födda, eller så kan det handla om negativa förväntningar på hur bostadsområdet kommer att påverkas. Man kan till exempel vara orolig för att skolorna ska försämras eller bostadspriserna falla.

Aje Carlbom erbjuder en tredje förklaring till den etniska segregationen.

– Generellt föredrar människor att umgås med sina kulturella likar. Det är ingen slump att det bor många syrianer i Södertälje eller att många med arabisk kulturbakgrund bor i Rosengård.

Kan inte den etniska segregationen också vara gammal vanlig socioekonomisk segregation, men i ett samhälle där underklassen i hög grad har en annan etnisk bakgrund än svensk?

– När jag gjorde mina fältstudier i Rosengård hade de jag intervjuade bott i icke-segregerade områden tidigare. Kävlinge, Staffanstorp och så vidare. Efter en tid hade de känt sig isolerade där och valt att flytta till Rosengård för att komma närmare andra muslimer. När det väl flyttat in tillräckligt många av en viss grupp i ett visst område kommer de som anländer till Sverige per automatik att söka sig dit, till sina landsmän, eller åtminstone till personer som delar deras religion och kultur.

– De jag intervjuade då – många av dem var vad jag kallar islamister – ville leva enligt islam. Och i Rosengård finns det gott om samhällsservice för muslimer. Man blir omgiven av människor som bekräftar att man är normal, som också bär slöja och så vidare.

– Då blev jag förvånad över den processen. Det är jag inte i dag.

En konkurrent till majoritetssamhället

Vi sätter oss i bilen och kör norrut. Norr om Amiralsgatan, just i utkanten av Rosengård, ligger skandinaviens största moské, Skandinaviska Wakf.

Byggnaden ser relativt enkel ut, men än så länge är den inte mer än halvfärdig. Bönesalen är dock i bruk sedan ett par år tillbaka, och redan vid invigningen 2017 var moskén kontroversiell. Den största bidragsgivaren till projektet är nämligen Qatar, som satsar stora summor pengar på att sprida salafismen – en extrem, fundamentalistisk tolkning av islam – långt utanför Qatars gränser. Bland annat har den skänkt 30 miljoner kronor till Wakf-moskén på Rosengård, och även om den pressansvarige bestämt hävdar att inga motkrav ställs; däremot har moskén rådgivare från Qatar och Kuwait.

”När många familjer har blivit islamiserade hoppas man att spridningen ska fortsätta ut i samhället, till kvarter, hela kommuner.”

Qatar sponsrar inte bara Wakf-moskén, utan även organisationen Muslimska brödraskapet, en organisation som grundades i Egypten 1928 och strävar efter att sprida islam över världen. Strategin påminner om en gräsrotsrörelse.

– Muslimska brödraskapets politiska projekt går ut på att först islamisera individer, göra dem mer troende och engagerade i islam, sedan islamisera familjen. När många familjer har blivit islamiserade hoppas man att spridningen ska fortsätta ut i samhället, till kvarter, hela kommuner. På sikt tänker de sig att även staten kommer att islamiseras underifrån, förklarar Aje Carlbom.

– Det är samma modell de använder även i Sverige, fast här kallar man det i multikulti-anda för att man vill ”bevara muslimers religiösa identitet”. Retoriken är också annorlunda. Här kan man tala om att man har rätten att bevara sin identitet; i Egypten är det ingen idé att tala om sådana rättigheter. Där är huvudargumentet i stället att man hjälper fattiga.

Aje Carlbom är en av Sveriges främsta experter på Muslimska brödraskapet. Bland annat skrev han nyligen en uppmärksammad rapport om organisationen för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, en beställning som i sig är ett tecken på att brödraskapet är något myndigheterna ser allvarligt på.

”Det vi nu talar om som ett parallellsamhälle, det kallar det Muslimska brödraskapets aktivister för det muslimska civilsamhället.”

I konkreta termer är brödraskapets strategi att uppmuntra människor att i alla aspekter av sin vardag leva i enlighet med deras tolkning av islam. Ett sätt att möjliggöra detta ”bevarande av muslimers religiösa identitet” är förstås att erbjuda samhällsservice i enlighet med de principer man vill att människor ska följa.

– Det vi nu talar om som ett parallellsamhälle, det kallar det Muslimska brödraskapets aktivister för det muslimska civilsamhället. Förenklat vill de bygga upp en struktur av islamiskt styrda verksamheter, offentliga institutioner, daghem, skolor, föreningar.

Wakf-moskéns pressansvarige är inte på plats, men mannen som leder själva bygget sitter i ett kontor på fjärde våningen längs en kritvit, odekorerad korridor. Han vill inte berätta om själva moskén – PR är inte hans jobb – men det han berättar om projektet ekar av Carlboms beskrivning av Muslimska brödraskapets mål. Wakf-moskén ska inte bara innehålla bönerum, utan daghem, skola, pool, bibliotek, kafeteria, föreläsningssalar och en idrottsanläggning. Här skulle man verkligen kunna leva sitt liv nästan helt utan kontakt med majoritetssamhället.

Att marschera genom institutionerna

Om man räknar huvuden är Muslimska brödraskapet inte stort i Sverige, berättar Carlbom. Det finns ett fåtal personer med olika styrelseuppdrag i organisationer som Ibn Rushd, Islamiska förbundet, Sveriges muslimska råd och Förenade islamiska församlingar, som samtidigt har kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är dock svårt att veta vilka. Även i Egypten, där brödraskapet har sina rötter, är organisationen hemlig.

– Men sedan ska man ju veta att Muslimska brödraskapet är världens första och största islamistiska rörelse. Dess ideologi har spritt sig över världen ända sedan 1930-talet på ett sätt som faktiskt påminner en hel del om hur marxismen spreds på 60-talet. Många som blev aktiva i brödraskapet var studenter, och vid universiteten i Mellanöstern fanns samtidigt många socialister och marxister. Rent politiskt var de huvudfienden, men samtidigt blev brödraskapet inspirerat av marxisterna när det gäller hur man kan förändra samhället. Marxismen är en inspirationskälla.

Muslimska brödraskapet har alltså sin egen långa marsch genom institutionerna?

– Precis. Gramscis idé är central där. Vi ska långsamt påverka institutionerna genom att ta oss in där och därigenom övertyga människor om islams förträfflighet.

Gramsci var en italiensk marxist som på 1920-talet kom fram till att revolutionen bäst utfördes i smyg, genom att marxisterna tar kontrollen över institutionerna i samhället. Om de bara lyckades ta över de institutioner som har makt över hur människor tänker – skolväsendet, media och kulturlivet – skulle resten går av sig själv.

Hur framgångsrik har den strategin hittills varit för Muslimska brödraskapet och dess sympatisörer i Sverige?

– Det är svårt att ha en kvalificerad uppfattning om det. Vi vet att Muslimska brödraskapet har lyckats påverka Tro och solidaritet, det är framför allt där de har skaffat sig en del politiskt inflytande. Hur det ser ut ute i kommunerna är lite mer oklart.

Socialdemokraternas skyltfönster

– Det här var en Sibyllakiosk när jag och Sara [Johnsdotter] bodde här, nämner Aje Carlbom i förbifarten när vi kör förbi en av de många Falafel N 1 som förser Malmöborna med billig falafel.

Vi åker in till Möllan. Det är en helt annan sorts område än Rosengård, fortfarande präglat av affärer med reklamskyltar på arabiska och guldaffärer som inreder sina skyltfönster enligt principen ”more is more”. Samtidigt är det även präglat av människor ur majoritetssamhället. Det är svårt att hitta en sydvästskånsk hipster som inte har inkorporerat Möllan i sitt imagebygge. Halalrestaurangerna samsas med barer och nattklubbar, institutioner som lyser med sin frånvaro i Rosengård. Lika många kvinnor bär håret utsläppt som dolt under en huvudduk. Det ser ut som en välintegrerad stadsdel.

– Men det är bara på ytan, berättar Aje Carlbom.

– Visserligen möts människor här, men de umgås inte. Majoritetssvenskar kommer hit och handlar av invandrare som säljer saker, men de äter inte middag hemma hos varandra eller besöker nattklubbar tillsammans.

I ett reportage i Smedjan förra vintern skrev journalisten och författaren Lars Åberg om hur segregationen håller på att slita sönder Malmö, medan de lokala politikerna (i allmänhet socialdemokrater) samtidigt försöker porträttera kommunen som problemtyngd och i behov av statliga satsningar, och framgångsrikt multikulturell.

– Det är inte lätt att vara politiker i Malmö. Man kan inte trovärdigt påstå att Malmö är en framgångsrik stad. Staden går back ekonomiskt, arbetslösheten är dubbelt så hög som riksgenomsnittet. Malmö skulle inte klara sig utan utjämningssystemet eftersom skatteunderlaget är för svagt, säger Carlbom.

Hade Muslimska brödraskapet haft ett sämre utgångsläge här om Malmö varit ekonomiskt starkare?

– Jag är inte så säker på det. Det här är aktörer som själva menar att de agerar på uppdrag av Gud. Det finns mängder av exempel på islamister som har bra jobb och fortfarande är islamister – det hänger inte nödvändigtvis ihop med socioekonomiska faktorer. Religionens kraft är stark. Det handlar om ett sökande efter mening, som inte behöver hänga ihop med att man är arbetslös.

”Det finns mängder av exempel på islamister som har bra jobb och fortfarande är islamister – det hänger inte nödvändigtvis ihop med socioekonomiska faktorer.”

Däremot finns det andra saker Malmö, Socialdemokraternas skyltfönster mot omvärlden, skulle kunna göra åt problemen. Aje Carlbom nämner att han skulle erbjuda en kurs i radikaliseringsprocesser för Malmö stad, men i stadshuset ville de inte diskutera radikaliseringsprocesser.

– De ville ha en kurs i mänskliga rättigheter i stället. I Malmö vill man i allmänhet gå försiktigt fram, man vill inte prata om religion och politik på det viset.

Diasporan i Rosengård

I Smedjan har författaren Per Brinkemo, expert på klankulturer, beskrivit hur den som – likt många av dem som invandrat och hamnat i Rosengård – vuxit upp i en klankultur, lever med konkurrerande värderingssystem och konkurrerande rättssystem. I krocken mellan dessa system förlorar båda, i en del ungas ögon, sin legitimitet. I det moraliska vakuum som uppstår växer en ny typ av brottslingar fram. Åklagaren Thomas Ahlstrand beskrev dem 2017 i Göteborgs-Posten: ”De har inte kommit snett. De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer, och de har absolut ingen lojalitet eller ens vilja till lojalitet gentemot samhället.”

Jag frågar Aje Carlbom vad han tror om brottsbekämpningen i områden som Rosengård.

– Vad som krävs i dag om man är ung är att man utbildar sig, men det är inte så många unga män som söker sig till högre utbildning. Det märker man vid universitetet. Betydligt fler kvinnor än män utbildar sig. Och vad ska man göra om man vill tjäna pengar men inte har någon utbildning? Då får man syssla med svarta affärer eller bli kriminell på något annat sätt.

”Ju större en diaspora växer sig, desto sämre blir förutsättningarna för integration i majoritetssamhället.”

Vi lämnar Möllan och åker vidare in mot centrum, tågstationen och det nya universitetscampuset. Det är inte mer än ett par kilometer från Rosengård, men ändå ett helt annat samhälle. I de båda parallella världarna är skyltarna på olika språk, de informella klädkoderna ser annorlunda ut, och inne i centrum finns inget kaffe för tolv kronor. Under detaljerna döljs stora socioekonomiska och kulturella skillnader som är svåra att överbrygga.

Frågan är om så många över huvud taget vill överbrygga dem. Bland dem som har en elegant bostadsrätt inne i centrala Malmö har förmodligen inte många något större intresse av en mer heterogen miljö, något som Emma Neumans forskning bekräftar. Och bland dem som lever i ett parallellt samhälle där de inte är en del av minoriteten utan deras egen livsstil är normen, är frågan om särskilt många skulle önska att segregationen minskade drastiskt.

– I Malmö, åtminstone om man kommer från arabvärlden, integreras man inte i Sverige så mycket som i den arabiska enklav som finns här. Vissa talar om det som en diaspora. Och ju större en diaspora växer sig, desto sämre blir förutsättningarna för integration i majoritetssamhället, säger Aje Carlbom.

Jag frågar om han ser någon ljusning vid horisonten.

– Jag är pessimist. Jag vet inte riktigt hur situationen skulle bli bättre snarare än värre. Sedan jag bodde i Rosengård har det blivit mer av det jag såg då – politisk islam, uppfattningen att religionen ska styra allt i individens och samhällets liv.

Mekanismerna bakom segregation är egentligen inte särskilt svåra att förstå. Att hitta mekanismer som motverkar segregation är desto svårare.

---

Smedjan har utan framgång försökt nå Wakf-moskéns presstalesman för en kommentar.