Så räddar äganderätten surströmmingen

I dag är det tredje torsdagen i augusti. Det betyder surströmmingspremiär. För bara några år sedan gick det att köpa surströmming i butiker nästan året om. Nu är det annorlunda. I Norrland, där surströmmingsentusiasterna är fler till antalet, ringlar sig köerna utanför butikerna när burkarna sätts ut på hyllorna. Förra året lyckades jag inte köpa en enda burk. Lyckligtvis bjöd min gode vän Christian på surströmming. I år fick han bara tag på två burkar. 

Framtida surströmmingspremiärer är hotade. Orsaken är att strömmingsbeståndet i Östersjön riskerar försvinna. Det medför en rad problem. Inte bara försvinner en svensk kulinarisk läckerhet, utan ekosystemet, och hela den kustnära fiskerinäringen, är i farozonen.

***

Utfiskning har skapat problem många gånger i historien. För några år sedan fick jag Tore Wretmans klassiska kokbok Svensk husmanskost. Jag bestämde mig för att laga mig igenom den, ett projekt som visat sig ta ganska lång tid. På två år har jag har lagat ungefär hälften av bokens 374 recept. Det är en glädje att återupptäcka klassiska svenska recept som kåldolmar, inkokt lax eller biff Rydberg. Men mer än något annat har jag kommit att upptäcka sill och strömming på ett helt nytt sätt. Bland favoriterna finns papperssill, strömmingsflundror och stekt sill med löksås.

Men det är inte bara glädje att laga sig igenom Tore Wretmans klassiska recept. I de flesta sillrecepten står att man ska köpa islandssill. Det var en större och fetare sillsort, med en fetthalt på 20-25 procent, där annan sill kommer upp i 15-20 procent. Islandssillen lämpade sig därför särskilt väl för exempelvis inläggningar. Men islandssillen finns inte längre. Till följd av kraftigt överfiske kollapsade beståndet av sillsorten i slutet av 1960-talet, bara något år efter att Tore Wretmans kokbok kommit ut.

Jämfört med 1980-talet har strömmingsbeståndet i Östersjön nära halverats.

Fiskebeståndet är ett klassiskt exempel på allmänningens tragedi. När äganderätten inte är tydligt definierad, ges inga incitament att långsiktigt bevara beståndet. I stället blir strategin att fiska så mycket som möjligt medan det fortfarande är möjligt. Risken för att bestånden kollapsar, så som islandssillen gjorde, är då stora.

Det här riskerar att ske med Östersjöns strömmingsbestånd. Jämfört med 1980-talet har strömmingsbeståndet i Östersjön nära halverats. Men inte bara det, om man jämför perioden 1980 till 2014 med de senaste åren visar det sig att andelen äldre strömmingar, alltså de som leker och ger oss fler strömmingar, minskat med 30 procent.

Att strömmingarna försvinner får en rad konsekvenser. Strömming är föda för andra fiskar som laxar, abborrar och gäddor. När strömmingarna blir färre blir andra fiskar också färre. Dels för att deras föda försvinner. Men även för att spiggen, som strömmingar äter, blir fler. Spigg äter abborre- och gäddägg. Utan fisk i Östersjön kommer det småskaliga kustfisket att dö ut, och förutsättningarna att leva i svensk glesbygd att försämras. Men näringspolitik är inte ett mål för fiskepolitiken i EU.

***

Målen för fiskepolitiken kan vara många och olika. Den nuvarande politiken, som bestäms gemensamt i EU, grundar sig på ett synsätt där biologisk hållbarhet är målet. Till grund för de politiska besluten om vilka kvoter som ska gälla inom EU för olika fiskarter finns ekologiska beräkningsmodeller som kallas för maximum sustainable yield (MSY).

Beräkningarna visar hur mycket biomassa som kan tas upp, utan att bestånden riskerar att kollapsa. Men en fiskepolitik som baseras på MSY innebär konflikter med andra politiska mål. En konsekvens av att fiskekvoterna sätts efter MSY är att storleken på fiskar förskjuts nedåt. Fiskeredskap är konstruerade för att fånga större fiskar, och som vi sett minskar andelen stor strömming i Östersjön.

Men fiskepolitiken skulle kunna styras av andra mål. Exempelvis ekonomiska, där lönsamhet i fiskenäringen kunde vara vägledande. Fiskepolitiken kan också styras efter sociala mål, där möjligheterna att driva näringsverksamhet i glesbygd, längs den svenska kusten, kan vara vägledande. I just den sociala dimensionen står dagens fiskepolitik i bjärt kontrast. 

Strömming för humankonsumtion måste vara större, och försvinner de stora strömmingarna går det inte längre att fiska för att tillverka exempelvis surströmming. Det är förklaringen till de senaste årens surströmmningsbrist i butiker. 

***

För några veckor sedan besökte jag Björn Lundgren och Eva Carron, som driver Rovögerns fisk utanför Umeå. Jag ville få en större förståelse för hur det är att leva av det småskaliga kustfisket. Båda börjar närma sig 60-årsåldern, men beskriver sig själva skämtsamt som en föryngring av branschen. Antalet verksamma yrkesfiskare minskar stadigt. När de äldre lämnar, finns ingen som vill ta över.

Men Björn och Eva är ett undantag. De fiskar själva, förädlar fisken i eget rökeri och säljer direkt till konsumenter i sina lilla butik. För några år sedan började de även tillverka sin egen surströmming, som i tester blivit utnämnd till en av Sveriges godaste. Efter att ha ätit den är jag benägen att hålla med.

Björn har fiskat i vattnen kring Umeå ända sedan 1970-talet. Men det är först på senare tid som han valt att försöka leva av det. Han beskriver det som en sjukdom, inte ett arbete. Förklaringen är att det blivit allt svårare att leva av fisket. Förra året lyckades de skrapa ihop till 1 000 burkar surströmming. I år har det sett lite bättre ut, men de ligger fortfarande långt under målet och kapaciteten på 5 000 burkar. Fisken saknas.

Vi pratade om kvotsystemet, och hur det tillämpas i Sverige. Fiskekvoter bestäms som sagt gemensamt av EU. Sverige tilldelas en viss kvot, men efter det får de verksamheter som har fiskelicenser i princip konkurrera fritt om fisken till kvoten är uppfylld. I vissa fall innebär det att kvoten fylls väldigt snabbt.

Ett exempel på detta är laxfisket. För 2023 bestämdes kvoten lax i området där Björn och Eva fiskar till 19 200 laxar. Vid ett givet datum startar fisket, och varje fiskare måste i realtid rapportera in sin fångst till myndigheterna. Det skapar en stor stress för småskaliga fiskare. Under några veckor fylls kvoten. Priset på lax faller naturligtvis under just den perioden, eftersom utbudet drastiskt ökar. Dagens politik förhindrar långsiktig planering av verksamheten: när fiske tillåts måste så många fiskar som möjligt dras upp så snabbt som möjligt.

Problemen går dock att lösa. I maj gav regeringen Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att se över hur ett system med överlåtbara fiskerätter skulle kunna se ut. Här finns uttalade politiska mål om att främja det kustnära fisket, och de små näringsverksamheter som fortfarande finns kvar. Och just här finns en del av problemens lösning. Vid sidan av att det totala uttaget av exempelvis strömming behöver bestämmas till en nivå som långsiktigt säkerställer att fiskebeståndet inte kollapsar, behöver vi stärka äganderätten till fisken.

Dagens politik förhindrar långsiktig planering av verksamheten.

Överlåtbara fiskerätter gör just det. En fiskerätt är en äganderätt till en del av fiskebeståndet. Den som har en fiskerätt, till säg ett ton strömming, kan själv bestämma när i tid fisken ska fångas in. För en småskalig näringsverksamhet innebär det möjlighet att planera verksamheten över tid, i stället för att låta sig styras av myndigheternas tillstånd.

Individuella fiskerätter kan också användas för att styra mot en mer levande glesbygd, om det ska vara ett politiskt mål. Det går exempelvis att tilldela fiskerätterna direkt till småskaliga verksamheter. Alternativt kan staten auktionera ut rätterna till högstbjudande. Oavsett hur tilldelningen går till kan fiskerätter med andra ord ge ett betydligt bättre fungerande fiske.

I dag är det som sagt surströmmingspremiär. Har du tur finns det fortfarande en burk i din mataffär. Köp den tillsammans med mandelpotatis, rödlök och tunnbröd. Det är precis vad jag kommer äta ikväll. 

På Timbros Youtube-kanal kan du följa med Fredrik Kopsch på resan till Umeå och besöket hos Rovögerns fisk.