Samhälle Essä
Så kan ny kärnkraft bli verklighet
Elpriserna har ökat radikalt i södra Sverige på kort tid, och inget tyder på att de kommer att sjunka det närmaste decenniet. Därmed borde det vara lönsamt att bygga ny kärnkraft, men ändå händer inget. Vad hindrar egentligen en snabb byggnation av ny kärnkraft? Jan Blomgren reder ut.
Det i särklass viktigaste skälet till att ny kärnkraft inte byggs eller planeras är den politiska risken. I genomsnitt i världen tar det sju år att bygga ett kärnkraftsblock, och tiden innan bygget för att få tillstånd är ofta lika lång. Väl i drift kan verket drivas i 60 år eller mer. Det kostar stora summor att bygga ett kärnkraftverk, medan driften är relativt billig. Risken att ett valresultat leder till en regering som förbjuder eller allvarligt försvårar verksamheten utan kompensation leder av lätt insedda skäl till tvekan att satsa. Någon slags garanti att gjorda investeringar respekteras skulle göra stor skillnad för villigheten att investera.
Vidare finns i dag ett tak om maximalt 10 reaktorer i landet, oavsett typ. Detta begränsar utrymmet för nya investeringar, särskilt vad gäller system av många mindre reaktorer i stället för ett fåtal större.
Det i särklass viktigaste skälet till att ny kärnkraft inte byggs eller planeras är den politiska risken.
I dag får man endast bygga reaktorer på de tre platser som redan har kärnkraft. Detta ger oligopol till två bolag, och stänger i praktiken ute nya investerare. Det försvårar eller omöjliggör nya tillämpningar, som exempelvis att minska utsläpp av klimatpåverkande gaser genom att lägga elproduktion nära nya industriprocesser. Det utesluter även placering av mindre reaktorer på nya strategiska platser för att stabilisera elnätet, eller för att slippa kostnader för att bygga ut nätet.
Hittills har varje reaktor ansetts som unik, och tillstånd har gällt enbart för enskilda anläggningar. Det vore rimligt med typgodkännande av en viss reaktormodell; när en modell är godkänd behöver man inte granska byggandet av fler identiska anläggningar av samma typ. Man skulle även kunna typgodkänna byggnaderna och andra kringsystem.
Det vore även önskvärt med internationella standardiseringar, på samma sätt som inom flyget. En reaktortyp godkänd i ett annat EU-land borde vara typgodkänd även i Sverige. Det vore rimligt att snarast inleda samverkan med Strålsäkerhetsmyndigheterna inom EU, och särskilt med myndigheten i Finland, i denna fråga.
Dagens lagstiftning ger i praktiken oligopol till dagens två huvudägare av kärnkraftverken.
Ytterligare ett problem är svårigheterna att förutsäga tillståndsgivningen. Tillståndsprocessen är i dag inte lagbunden, och kan resultera i sena och dyra ändringar i utformningen. De svenska kraven är dessutom utan rimlig anledning annorlunda än andra länders. Regeringens tillståndsbeslut grundas i miljöbalkens regler, även om andra myndigheters slutsatser och beslut också väger tungt. Tillståndsgivningen blir av dessa skäl hindrande för en planerbar investering.
Mark- och miljödomstolens beslut borde avse miljöpåverkan av den tillkommande verksamheten och inget mer. De legala hindren bör undanröjas och tillståndsprocessen bli lagbunden. Det är dessutom uppenbart att tillståndsgivningen starkt kan förenklas för tillskott av en identisk reaktor på en plats där en likadan redan är i drift.
Dagens lagstiftning ger i praktiken oligopol till dagens två huvudägare av de tre kärnkraftverken. Förutom detta finns många system och lagar som försvårar för nya aktörer. Industrins samägda bolag SKB hanterar det använda kärnbränslet och avfall från normal drift. Det är oklart om en ny aktör skulle få ingå i SKB, eller tvingas ta fram en egen lösning för slutförvar. Detta är bara ett exempel på branschgemensamma organ där det är oklart om en ny aktör skulle tillåtas att ingå.
Läs också:
I likhet med för annan kraftproduktion har kommunen i fråga veto. I debatten om en rimlig avvägning mellan kommunalt självstyre och det riksintresse elproduktion utgör bör alla kraftslag beaktas.
Det finns en uppsjö av styrande dokument inom myndigheter med riktlinjer om ”100 procent förnybart år 2040” och liknande målsättningar. Det räcker med att enstaka aktivister inom myndigheter tolkar detta bokstavligt för att försvåra för den nya planerbara kraft som nu är så nödvändig.
Vad är små modulära reaktorer?
Traditionella kärnkraftverk är så stora att de måste byggas på plats. Detta leder till långa byggtider och därmed höga räntekostnader. Därför har man de senaste åren börjat utveckla mindre kärnkraftverk, i princip mindre versioner av dagens typ av kärnkraftverk. Tanken är att göra dem så pass små att de kan byggas i en fabrik och sedan skeppas till det verk där de sedan ska producera el. Då kan man dels bygga snabbare eftersom reaktor och byggnader kan byggas parallellt i tiden, dels vinna fördelar genom standardisering och serieproduktion.
Små reaktorer har den principiella fördelen att det är lättare att hålla hög säkerhet med hjälp av naturlagar.
Små modulära reaktorer (SMR) har den principiella fördelen att det är lättare att hålla hög säkerhet med hjälp av naturlagar i stället för genom tekniska system. Flera nya koncept har konstruerat bort risken för härdsmälta, detta genom att varje härd är så liten att det räcker med naturlig strömning hos kylvattnet genom självdrag för att kyla härden. Därmed kan inte en härdsmälta uppstå ens då all el till anläggningen faller bort. Som en konsekvens skulle man kunna lägga verken närmare bebodda områden.
Begreppet SMR kan lätt bli förvirrande eftersom det används i den allmänna debatten för väldigt olika koncept. Det handlar dels om reaktorer som är mycket snarlika dagens vattenkylda reaktorer, men helt enkelt mindre i storlek, dels om helt andra tekniker. De vattenkylda reaktorerna är de enda som är intressanta för elproduktion på en avreglerad marknad i närtid. Konsortiet ANItA, koordinerat av Uppsala universitet, med medverkan av tre universitet och alla de större kärnkraftsföretagen i Sverige och delfinansierat av Energimyndigheten, fokuserar på introduktion i landet av vattenkylda SMR-system. Det finns redan beställningar och långt gångna planer på olika typer av SMR runt om i världen.
Det pågår även utveckling av reaktorer med gaser eller flytande metaller (natrium eller bly) som värmebärare. Dessa har stort forskningsintresse, och kan bli viktiga tekniker i ett längre perspektiv, men de står ännu långt från introduktion med riskkapital på avreglerade marknader. Ett exempel är det KTH-relaterade företaget Blykalla, som fått medel av Energimyndigheten för en icke-nukleär testanläggning för att studera blykylning i Oskarshamn.
Varför skulle man bygga SMR i Sverige?
SMR är en av få tekniker som relativt snabbt kan ge klimatsmart planerbar el, särskilt i södra Sverige. En genomtänkt placering av nya SMR skulle kunna minska behovet av ny elöverföring. Om nya SMR placeras nära större förbrukningscentra, exempelvis större städer, minskas behoven av överföring dit från andra delar av landet. Den korta byggtiden, med motsvarande minskade politiska risker, kan göra SMR attraktivt att bygga.
På lite längre sikt skulle SMR kunna bli intressanta för fjärrvärme, och för elektrifiering av stålproduktion och liknande. Det föreligger planer på omfattande användning av el för att minska utsläppen av koldioxid i svensk ståltillverkning. Att tillhandahålla denna el med SMR-anläggningar placerade nära själva ståltillverkningen skulle radikalt minska behoven av nya och kostsamma elnät jämfört med utspridd elproduktion längre ifrån stålproduktionen.
I Finland pågår en process att ersätta fossileldad fjärrvärme med SMR på bred front. Ett antal svenska kommuner studerar möjligheter att bygga SMR för att ersätta dagens fjärrvärmeanläggningar då de tjänat ut.
Ett flertal lagar och förordningar låser fast oss i dagens situation.
Ett problem är att den omfattande teknikutveckling som lett fram till SMR inte finns representerad i Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) nyligen etablerade föreskrifter. Dessa föreskrifter är därtill detaljerade till den grad att tillståndsgivning för anläggningar med nya goda säkerhetsegenskaper försvåras. SSM bör därför få i uppdrag att skyndsamt och i samverkan med andra länders myndigheter (i synnerhet finländska STUK) och Internationella atomenergiorganet, IAEA, utforma mer lämpliga föreskrifter för nya anläggningar.
En översyn bör därtill ske av ett flertal lagar och förordningar som utgår från dagens situation med separata stora kärnkraftsenheter på förläggningsplatserna. En tillämpning av SMR, där flera mindre enheter i samverkan bygger upp en lämplig anläggningsstorlek, hindras av nuvarande utformningar av dessa lagar, förordningar och föreskrifter.
***
Dagens lagstiftning är utformad utifrån ett defensivt scenario, där det redan finns kärnkraft på tre platser. Det utgår från ett fåtal stora kärnkraftverk som redan funnits lång tid, och att snarlika stora kärnkraftverk kan ersätta de befintliga. Lagen accepterar bara ersättningar, inte genuint nyskapande satsningar.
Det sker omfattande teknikutveckling runt om i världen med mindre verk med kortare byggtid, andra säkerhetslösningar och möjlighet att placera verken på andra strategiskt valda platser för att stödja elnätet. Inget av detta finns med i dagens svenska lagstiftning.
Dessutom finns det en uppsjö av styrande dokument som motverkar denna teknikutveckling. Sist, men definitivt inte minst, har det politiska motståndet under lång tid lett till att investerare tvekar. Allt detta verkar bromsande för att etablera ny planerbar el, vilket närmast desperat behövs i södra Sverige. Är det att hoppas på för mycket att vi skulle få en mer konstruktiv och teknikneutral situation?
Vill du ha Jan Blomgrens texter om energipolitik direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!