Sensommaren 1976 publicerade Singapores regering boken Socialism that works: …the Singapore way. Det var ett svar på att de nederländska och brittiska Socialdemokraterna var på väg att utesluta landets ledande parti ur den socialistiska internationalen. Européerna hade bestämt sig för att politikerna i stadsstaten var för totalitära och hårdhänta med landets opposition. Men det som pågick var framför allt en demonstration av hur det växt fram två olika sätt att förhålla sig till ekonomi och politik i Europa och Asien under tiden efter andra världskriget. Under de kommande decennierna skulle det visa sig vilken kraft som fanns i den östasiatiska modellen. 

En av 70-talets dominerande trender var att förskjutningen av den globala tyngdpunkten i riktning mot Asien blev alltmer synlig. Mellanöstern hade i mitten av decenniet förändrat den internationella ekonomin i grunden med sin olja och enorma kapitalmassor, men längre österut låg ytterligare fem länder som drev fram ännu större förändringar.

Japan, Sydkorea, Taiwan, Hong Kong och Singapore, som brukade kallas ”de fem tigrarna”, saknade helt råvaror. I stället hade de tillgång till stora mängder undersysselsatt arbetskraft. Under efterkrigsexpansionen visade det sig sedan att det gick att starta utvecklingsprocesser som inte varit möjliga på ett sekel. Östasiaterna var extremt framgångsrika på att kombinera ihop den billiga arbetskraften med de nya snabbväxande internationella företagen och den absolut modernaste tekniken. Det ledde på 70-talet till utbrott av nyprotektionism i Europa, där stora delar av den traditionella industrin kollapsade, samtidigt som tigerstaterna också dominerande de nya digitala konsumentmarknaderna som spel, klockor, miniräknare och så vidare. Det som hände var extremt provocerande, och framför allt var det Singapore som blev en brännpunkt för alla de motsättningar och möjligheter som fanns i den nya globaliseringen.

I Sverige skrev Kjell-Olof Feldt ungefär samtidigt att Singapore och Hongkong var ”kapitalistiska frizoner”.

De holländsk/brittiska försöken att utesluta Singapore ur socialistinternationalen hade därför stort symbolvärde, och den upprörande starka ekonomiska tillväxten som pågick i stadsstaten berördes i själva inledningen av resolutionen. Som en extra anklagelse poängterade man att ingen mindre än den brittiske torypolitikern Keith Joseph, som redan hade tagit platsen som den förste nyliberalen, hade framhållit Singapore som en ”underekonomi”, tack vare landets kompromisslösa frihandelspolitik. I Sverige skrev Kjell-Olof Feldt ungefär samtidigt att Singapore och Hongkong var ”kapitalistiska frizoner” som inte borde behandlas som ett självständiga u-länder.

Den legendariske singaporeanske premiärministern Lee Kuan Yew citerade militärstrategen Sun Tzu första gången han hörde de europeiska klagomålen: ”Jag känner mig själv, jag känner min fiende. Det jag inte behövde var mina vänners dumhet och förblindelse.” För ledarkadern i Singapore kring Lee ansåg sig tveklöst vara socialister. Eftersom de dessutom hade fått sin utbildning vid Englands bästa universitet var de också synnerligen kunniga när de försvarade sin egen auktoritära och teknokratiska väg mot socialismen. Attackerna på den västliga vänstern i Socialism that works tog därför sin utgångspunkt i den klassiska marxistiska historiematerialismen. Singaporeanerna menade att den europeiska vänstern hade glömt att verklig socialism byggde på att utveckla tekniken och produktivkrafterna. I stället var européerna på väg att bli en sekt som trodde att jorden var platt i sitt romantiska prat om kultur och alienation.  

Men boken kritiserade inte bara de världsfrånvända före detta kolonialherrarna. Den var också en sammanfattning av det singaporeanerna gjort under de gångna 15 åren. Vid självständigheten konfronterades de med vad som verkade vara en hopplös situation: det fanns miljoner unga som skulle hamna i en självklar arbetslöshet och fattigdom. Men i slutet på 50-talet hade de första ekonomiska frizonerna anlagts.

På några träskliknande öar började muddringsverken bygga upp Jurong, som blev en av världens mest framgångsrika ekonomiska frizoner. 

Den möjligheten fanns i Singapore också, och på några träskliknande öar började muddringsverken bygga upp Jurong, som blev en av världens mest framgångsrika ekonomiska frizoner. Från mitten av 60-talet gick utvecklingen snabbt, när det skapades tiotusentals arbeten i nya oljeraffinaderier, varv och textilindustrier. Genom etableringen av flera halvledarföretag fick man också en stark position i den nya elektronikbranschen. I Singapore arbetade en hypereffektiv byråkrati systematiskt med att sänka transaktionskostnaderna för internationell handel och nya företagsetableringar. 

Mannen bakom den ekonomiska strategin hette Goh Keng Swee och i Socialism that works skrev han ett eget kapitel. Där sammanfattade han den vetenskapliga synen på utvecklingsdynamik som fanns i landet:

Om vi ser på vår utveckling kan vi se att den inte har mycket att göra med den koloniala frimarknadspolitiken som bara ledde till en återvändsgränd med usla bostäder och ingen utbildning. Vi har fört en aktiv linje. Vår demokratiska socialism sträcker sig från direkt ägarskap av företag till att bygga all infrastruktur. Vi har skapat nya regelsystem och vi har världens största program för statligt bostadsbyggande.

Han fortsatte:

Vi får kritik för att de internationella storföretagen som vi bjuder in gör oss mer beroende av de internationella konjunkturerna. Det är ett totalt missförstånd, tvärtom är de internationella företagen en drivande del i den kapitalistiska utvecklingen mot att skapa ömsesidigt beroende länder.

Gohs text är en av de klaraste analyserna som går att hitta om hur produktivkrafterna utvecklades under den första internationaliseringsepoken. Det som det rådde brist på i de små tigerstaterna i början av 60-talet var kapacitet, teknik och kunskap om hur man drev företag. I stället för att försöka utveckla det i långa utdragna processer kunde man hoppa över generationer av fattigdom genom att släppa in transnationella företag. 60- och 70-talen var dessutom årtiondena när efterkrigstidens stora innovationer började mogna ut, och kombinationen av containerhantering, mikroprocessorer och billig arbetskraft ledde till en explosiv utveckling i Östasien. När sedan utvecklingen väl hade skett fanns medlen som gjorde infrastrukturuppbyggnad och fördelning möjlig.  

Och även om européerna hade gjort sig blinda för att produktivkrafterna behövde utvecklas fanns det grannar i närheten som var mycket intresserade. I maj 1976, exakt samtidigt som holländarna skrev ihop sin uteslutningstext, besökte Lee Kuan Yew för första gången Kina. Efter Maos död blev kontakterna allt tätare, när kineserna och de sydostasiatiska länderna också fick ett gemensamt intresse av att hejda den vietnamesiska expansionen i området. Deng Xiaoping gjorde därför en av sina första utlandsresor till Bangkok, Kuala Lumpur och Singapore senhösten 1978.

Deng hade väntat sig att komma till slumliknande städer med förtryckta befolkningar. I stället såg han skyskrapor och hypermoderna fabriker.

Han hade väntat sig att komma till slumliknande städer med utfattiga och förtryckta befolkningar. I stället såg han skyskrapor, livliga marknader och hypermoderna fabriker. Singapores variant av socialism, med en auktoritär och teknokratisk politik för att driva industrialisering, var dessutom som gjord för att ge den kinesiskspråkliga stadsstaten en särskild roll för Kina.

Deng förklarade själv vad han lärt sig:

Jag reste till Singapore för att förstå hur de använde utländskt kapital. För de utländska fabrikerna har gett singaporerna många fördelar. Vi måste utveckla samma förmåga att ta emot investeringar, även om det kan leda till mindre bakslag.

Redan året innan hade det funnits förslag om att Kina också borde upprätta ekonomiska frizoner och efter resan försvann de tvivel Deng hade haft. Under våren 1979 startade arbetet med att öppna fyra frizoner utefter den kinesiska kusten. Samtidigt fasade kineserna ut det sista stödet till de kommunistiska gerillorna i Östasien. 

Med kinesiska löner som var en bråkdel av vad de var i tigerstaterna blev det som hände början på en exempellöst snabb utveckling. Kina förändrades till oigenkännlighet och samarbetet mellan kineserna och de sydasiatiska länderna eliminerade samtidigt risken för en vietnamesisk-ledd destabilisering av området. Lee Kuan Yew summerade drygt tjugo år senare hur självklar utvecklingen egentligen var:

Det är dumt att vara rädd. Om inte Kina hade blivit kommunistiskt 1949, om nationalisterna hade samarbetat med amerikanerna, då hade Kina varit den asiatiska stormakten från början. Inte Japan, Sydkorea, Hong Kong eller Singapore. Eftersom Kina isolerade sig skedde utvecklingen på Asiens periferi först. Det som händer nu är bara naturligt, brukar jag trösta mig med.

Socialismen med kinesiska förtecken – kombinationen av snabb industrialisering, integration i globala värdekedjor och kommunistisk diktatur – skulle under de kommande decennierna rita om världsekonomin i grunden.

Omslagsfoto föreställande Singapores finanskvarter: AP Photo/Yong Teck Lim

Jan Jörnmarks senaste bok Övergivna platser – finalen är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.