Så blir organisationer vänstervridna
Psykologiska mekanismer gör politiker mer benägna att anpassa sig efter andra politiker än efter sina väljare, och enskilda aktivister kan styra hela organisationer i sin egen riktning. Ska vi kunna motverka det krävs goda institutioner.
Den brittiske historiken Robert Conquest är inte bara känd för sin forskning om terrorn i Sovjetunionen utan även för sina ”politiska lagar”. Den andra av dessa lyder: ”Varje organisation som inte uttryckligen är höger kommer förr eller senare att bli vänster”. Han exemplifierade själv med Amnesty International och Church of England. I Sverige har på samma sätt ibland Svenska kyrkan och Wikipedia anklagats för att ha vänsterslagsida, trots att det inte finns något i verksamhetsbeskrivningarna som pekar ut dem som vänsterprojekt. Wikipedias grundare Jimmy Wales är exempelvis libertarian och uppenbart långt ifrån någon rödgardist.
Det som gör denna lag intressant är dock inte främst att den predikterar vänsterorientering. Detta kan – i de fall där det inte handlar om medvetna övertagandeförsök i Gramscis anda – sannolikt förklaras med att synen på vad som är politik skiljer sig åt mellan höger och vänster. Ser man politik som något som rör relationen mellan staten och medborgarna kommer man att agera annorlunda än om man ser allt som politik. En person med vänstersympatier som blir aktiv i exempelvis en bostadsrättsförening kan i högre grad antas se denna verksamhet som politisk än någon som står till höger.
Mer intressant är mekanismen bakom, den som gör det möjligt för politiska agendor att slå igenom – och den har inget med höger och vänster att göra. Det handlar om att det räcker med en tillräckligt engagerad och aktivistisk person för att påverka en organisation åt ett visst håll. Om exempelvis en ledamot i byggnadsnämnden avskyr gula hus och röstar för avslag på alla sådana bygglovsansökningar, medan de andra inte fäster någon vikt vid färgen, kommer det på sikt leda till färre gula hus eftersom det i de fall där gulahusmotståndarens röst avgör inte kommer beviljas bygglov om huset är gult.
Politiska beslut i en demokrati behöver inte ens under längre tidsperioder spegla väljarmajoritetens uppfattningar.
Det behöver inte ens handla om en viss fråga. Om tre personer upprepade gånger singlar slant kommer utfallet konvergera mot lika många krona som klave. Om en deltagare däremot avstår att singla sin slant och i stället lägger den med klaven upp kommer man däremot snabbt få en övervikt klave. Om det är 100 eller 1000 personer som singlar kommer man få samma resultat, bara mindre tydligt.
Politisk slagsida kan förstärkas av en vilja till anpassning till gruppen. Jag tog upp en sådan mekanism – som inte predikterar någon specifik ideologisk tendens – i min avhandling (Lakomaa, 2008). Jag kallade den då närhetseffekt och använde denna ansats för att förklara varför politiska beslut i en demokrati inte ens under längre tidsperioder behöver spegla väljarmajoritetens uppfattningar.
Hur denna närhetseffekt fungerar kan vi se om vi återgår till den tidigare nämnda byggnadsnämnden. I denna sitter kanske tre socialdemokrater, två moderater och en vardera från de övriga partierna. Nämnden kanske möts två gånger i månaden. Det innebär att exempelvis centerpartisten i nämnden under fyra år behöver dricka kaffe med sina politiska motståndare hundra gånger, men kanske – om det är en liten kommun – aldrig behöver träffa någon väljare som röstat på Centerpartiet. Det innebär att denne om den behöver välja mellan partiets politik och att inte skapa dålig stämning ibland kommer att välja det senare.
Att politiker är rädda för att behöva förklara och försvara sin politik för väljare finns det många exempel på. Ett av de mest kända är sannolikt Gunnar Myrdal, som i sina memoarer beskriver hur han tyckte det var närmast obehagligt att gå ut när han var borgmästare i Mariefred eftersom han då riskerade att behöva möta någon som drabbats av något beslut han tagit.
Att politiker är rädda för att behöva förklara och försvara sin politik för väljare finns det många exempel på.
Även om forskning kan visa på risken för politisk tendens också i förment opolitiska sammanhang, och på att politiker genom psykologiska mekanismer riskerar att fjärma sig från väljarna, betyder det inte att det behöver vara så.
I byggnadsnämnden skulle besluten återgå till det normala om en annan ledamot började att kategoriskt bevilja samtliga ansökningar som rörde gula hus. I slantsinglingsfallet återgår man till jämvikten om ytterligare en deltagare slutar singla sin slant och i stället lägger den med kronan upp. Sådant agerande skulle dock leda till missämja.
Historiskt har närhetseffekter och politisk tendens begränsats av institutioner som är motståndskraftiga mot sådant. Viljan att undvika sådant var exempelvis ett av de ursprungliga skälen för att ha jury i domstolar; om inte samma personer möts upprepade gånger förhindras att utfallet påverkas av rädslan av framtida dålig stämning. Det mest uppenbara är emellertid folkomröstningsinstrumentet, där utrymmet för aktivism från enskilda är högst begränsat.
Robert Conquest må ha varnat för vänstervridning, men de psykologiska mekanismer och incitament som hans lag bygger på är allmängiltiga och visar på betydelsen av goda institutioner.