Så blev Tanzania Sveriges kelgris

Mellan 1962 och 2013 gav Sverige 66 miljarder kronor i bistånd till Tanzania. Denna relation började dock egentligen inte med statliga skattepengar, utan med kristna missionärer. Sommaren 2017 begav vi oss till Tanzania för att söka efter spåren av de svenskar som gjorde biståndet möjligt. Genom att besöka de platser där den svenska missionen var som mest aktiv ville vi bättre förstå varför det blev just Tanzania som skulle hamna i den svenska biståndspolitikens centrum.

I få länder har man en så positiv syn på bistånd som i Sverige. Enligt Sidas opinionsmätningar är stödet för biståndet grundmurat: åtta av tio svenskar stödjer svenskt bistånd. Trots detta har biståndet på senare tid blivit ett hett debattämne.

När vi begav oss iväg till Tanzania hade flera tunga granskningar redan presenterat kritik mot biståndet. Häromåret levererade Janne Josefsson i Uppdrag Granskning en kraftig kritik av biståndet till Zambia, och 2016 totalsågade Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) det svenska biståndet till Tanzania. 1962–1982 betecknade man som ”två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Ledarskribenten Per Gudmundsson konstaterade i Svenska Dagbladet att ”vi borde skämmas”.

Rapporten som EBA publicerat ”upptäckte” det kanske inte helt revolutionerande sambandet att det svenska stödet till den socialistiska politik som fördes mellan 1962 och 1982 i Tanzania var katastrofal för fattigdomsbekämpningen. Däremot lämnade rapporten, som huvudsakligen bygger på kvantitativ statistik, många centrala frågor därhän. Varför blev just Tanzania det kanske främsta huvudmålet för Sveriges expansiva biståndspolitik? Och har verkligen allt bistånd varit av ondo? Det var dessa frågor vi försökte finna svaret på under vår resa till Tanzania.

Mötet i Harpsund

För att förstå hur Tanzania blev Sveriges skyddsling är det viktigt att känna till hela bakgrunden. 1961 inträffade en milstolpe i relationen mellan Tanzania (före 1964 Tanganyika) och Sverige. Julius Nyerere, Tanzanias förste president och arkitekten bakom den socialistiska politiken, träffade då statsminister Tage Erlander i Harpsund.

Nyerere var vid tidpunkten ledare för den nationalistiska självständighetsrörelsen Tanganyika African National Union (TANU), det som senare kom att bli det statsbärande socialistpartiet. Egentligen skulle han befinna sig i London på en konferens för att dryfta det brittiska protektoratets framtid. Förhandlingarna gick dock snabbare än väntat och i stället för att sitta av tiden i London bestämde sig Nyerere för att ringa till sin vän i Stockholm – den svenska Tanzania-missionären Barbro Johansson.

Barbro Johansson var en missionär från Malmö som var djupt involverad i Tanzanias självständighetskamp. Hon hade regelbundna kontakter med UD om den senaste tidens utveckling, och sedan 40-talet hade Barbro dessutom arbetat inom Svenska kyrkans mission (SKM) i Tanzania, bland annat som rektor för en av landets första flickskolor.

Som av en slump råkade även Barbro Johansson vara bekant med dåvarande statsminister Tage Erlander från studietiden i Lund. När Nyerere ringde bestämde hon sig därför för att arrangera ett möte mellan de båda. Julius Nyerere bjöds in till residenset i Harpsund där han fick träffa Erlander, men också Erlanders efterträdare Olof Palme. På så sätt möttes två av 60-talets vänsterpolitiska giganter.

Från kolonialism till bistånd

Mötet i Harpsund 1961 sammanföll också med en proposition som låg på biståndsminister Ulla Lindströms bord – den proposition som 1962 kom att bli Sveriges första på det biståndspolitiska området. Det var Socialdemokraterna som ledde arbetet, om än med stöd från de borgerliga partierna.

Retoriken som präglade propositionen var att bistånd skulle vara den skatt som den rika världen skulle betala för den fattiga världens utveckling, precis som skatten i Sverige skulle gå till de mest utsatta. Propositionen hade dock inga andra ideologiska motiv än att bidra till ökad teknologisk och materiell utveckling. Språket präglades av en nästintill kolonial vilja att hjälpa, civilisera och ”höja de fattiga folkens levnadsnivå”.

Det var egentligen inte så konstigt. Både kolonialismen och den tidiga biståndspolitiken som senare kom att bli alltmer politisk hade nämligen en gemensam nämnare: den kristna missionsrörelsen. Missionären och den sedermera övertygade socialisten Barbro Johansson vittnar om att denna länk inte var en abstrakt jämförelse utan i högsta grad en dynamisk realitet. Det svenska bistånd som fördelades före 1962 var till stor del knutet till Svenska kyrkans mission (SKM) och andra frikyrkor.

När Nyerere träffade Palme och Erlander 1961 var alltså missionen både föregångare och brobyggare till biståndet. Men hur ser läget ut 2017? Finns något kvar av vad missionärerna uträttade? Delar av svaret på dessa frågor står fortfarande att finna på plats i Tanzania. Vi begav oss därför till staden Bukoba, huvudstad i Kageraregionen i det nordvästra hörnet av Tanzania, där den svenska missionen var som mest aktiv.

Missionens artefakter

Bukoba är en av få afrikanska städer som domineras av den lutherska kyrkan, och en central figur i missionens begynnelse är Bengt Sundkler, en svensk missionär som på 60-talet blev den förste biskopen i den tanzaniska lutherska kyrkan. När vi kom till Bukoba 2017 hängde fortfarande hans porträtt överallt.

Den lutherska kyrkan står fortfarande i dag för långt fler sjukhus än staten i regionen. På plats i Bukoba träffade vi flera personer som döpts till tyskklingande namn för att hedra de kristna pionjärerna som var tyskar. En av dessa var lokalhistorikern Johansen Lutabingwa, som vi träffade för att lära oss mer om svenska kyrkans historia i bygden.

Vi berättade för Lutabingwa att en del i Sverige numera anser att det svenska biståndet och missionärerna inte bidrog till någon utveckling utan bara skapade kaos och pådyvlade människor religion. Han svarade kort och gott att sådana påståenden är ”rubbish”.

– Missionärer byggde upp utbildning i regionen. De skickade också de mest begåvade eleverna till universitetet i Uganda som var det enda i regionen, säger Lutabingwa.

I dag driver den lutherska kyrkan totalt två sjukhus, två vårdcentraler, elva dispensärer (ung. apotek), 38 grundskolor, en skola för döva, tre högstadieskolor, sex gymnasier och en högskola. Detta i en region som befolkningsmässigt är något större än Stockholms län.

Efter mötet med Lutabingwa reste vi vidare till Barbro Johanssons gamla flickskola i Kashasha. Till vår stora besvikelse var det inte mycket som återstod. Skolbyggnaderna som uppfördes av de första tyska missionärerna på 1910-talet stod kvar, men flera hade blivit skadade av en jordbävning hösten 2016. Dessförinnan hade dock byggnaderna varit i stort sett intakta. Däremot är flickskolan sedan länge utbytt mot en slags allmän hantverksskola där studenterna lär sig allt från snickeri och elektronik till metallurgi.

Rektorn tog emot oss på sitt kontor iklädd en något daterad men prydlig kavaj och visade oss runt i skolan. I ett numera övergivet rum stod trettio gamla Dell-datorer på dammiga bänkar.

– Dessa donerades av svenska kyrkan på 90-talet. I dag fungerar de inte längre, sade rektorn och pekade på de utdaterade maskinerna.

På min fråga om hur relationerna i dag ser ut till svenska kyrkan blev svaret:

– Det var längesedan svenska kyrkan hade aktiviteter här.

Fortfarande är det dock den tanzaniska lutherska kyrkan som finansierar hantverksskolan, liksom många andra skolor i regionen.

Kulturspridning

Vid en annan skola i Kigarama, som svenska kyrkan också har byggt, fick vi frågan varför Sverige inte i större utsträckning sprider sitt eget språk genom biståndet.

– Koreanerna gör det! sade en man som var rektor på högstadieskolan i Kigarama.

Det lät inte så konstigt. Fransmännen arbetade aktivt i världen för att sprida sitt språk, sin kultur och litteratur genom missionen. Detsamma gällde engelsmännen. Varför har Sverige avstått från att utbilda i svenska språket i Tanzania? För ett ögonblick tänker vi på den svenska integrationsdebatten med sin förljugna dubbelhet – att invandrare förväntas integreras i en svenskhet som ingen vill definiera.

Det råder ingen tvekan om att svenska kyrkan, liksom många andra frikyrkor, har lagt ner stor möda och mycket arbete på den infrastruktur och de utbildningsinstitutioner som i dag fortfarande används. Barbro Johansson skriver också i sina memoarer om den mödosamma kampen för att få flickor att gå i skolan. Ofta blev de i stället hemskickade till sina byar i närområdet så fort de kom i puberteten.

I en närbelägen högstadieskola i byn Kigarama, nära gränsen mot Uganda, var kritiken mot kyrkan betydligt större. Den kvinnliga rektorn talade om tiden innan Tanzanias självständighet 1962 som ”religiös diskriminering” och en tid då bara en liten del av den svarta majoritetsbefolkningen tilläts gå i koloniala skolor eller missionsskolor. Hon hade onekligen en poäng.

Tanzania rymmer flera av ovan nämnda synsätt i en komplex och på många sätt fortfarande icke-kartlagd historia över dess tidiga utbildningsinstitutioner. Missionen bidrog utan tvekan till utbildning, bildning och praktisk kunskap i institutioner som i högsta grad överlevt till våra dagar. Under vår resa sommaren 2017 hann vi med att träffa två tanzaniska studenter som båda hade deltagit i utbyten till Sverige genom Svenska kyrkan. Däremot var utbildningen som missionen erbjöd helt klart begränsad till sin omfattning.

En socialistisk mission

Missionen erbjöd alltså utbildning, sjukvård och kontakter till Sverige tiden innan den första biståndspropositionen 1962. Men missionen kom också att bli en del av länken till den senare socialistiska politiken, som utarbetades under 60-talet.

Vid sidan av sina missionärsaktiviteter var Barbro senare parlamentsledamot för Nyereres socialistparti och senare även tanzanisk ambassadör i Sverige.

Samtidigt accepterade Svenska kyrkan villigt under det sena 60-talet att socialismen blev ett komplement till evangeliet i Tanzania. SKM:s årsbok från 1969 skriver om en lärarkonferens med 272 deltagare som Svenska kyrkan var med och arrangerade på temat ”Den kristne läraren och arbetet för socialism och oberoende i Tanzania”.

Det var också i den kristna delen av socialdemokratin – Broderskapsrörelsen – som biståndspolitiken kom att radikaliseras ytterligare under 60-talet. Det var i dessa kretsar som Olof Palme som statsminister för första gången talade om storskaligt svenskt bistånd i socialistisk anda. När han fick klartecken i dessa kretsar, kunde han sedan ta sina idéer vidare till partiets bredare lager.

En träffande metafor, som på ett banalt sätt visar hur lätt socialismen kunde ersätta det kristna evangeliet, beskrivs av biståndsforskaren Ole Elgström. När Elgström intervjuade en tidigare Sida-anställd som verkade i Tanzania på 60-talet sade den Sida-anställde: ”Jag läste Nyereres tal som en bibel, så gjorde många av min generation”. Den inställningen om något är vägledande för att förstå kopplingen mellan missionen och socialismen i Tanzania.

Det tidiga biståndet

Socialismen fick dock vänta några år innan den gjorde fullt genomslag på hemmaplan. I början av 1960-talet är det främst resursbristen som ses som det främsta problemet till underutvecklingen i de före detta kolonialländerna. Detta var fortfarande under en period när spädbarnsdöd var ett stort problem och medicinsk service var svårtillgänglig på landsbygden. Därtill var en stor del av befolkningen analfabeter. Det var konkreta problem behövde åtgärdas och Sverige hade kunnandet och resurserna.

Till grund för budskapet till tredje världen låg Europas erfarenhet av Marshallplanen.  Sedan krigslutet hade Förenta staterna pumpat in miljoner dollar i de sönderbombade europeiska staterna. Med makalös kraft och snabbhet byggdes industrier och järnvägar upp igen, understödda av en stark statlig styrning av ekonomin. Dessa gyllene tillväxtår mellan 1945 och 1975 kom senare att få bevingade namn såsom Les trente glorieuses (de gloriösa trettio) i Frankrike och Wirtschaftswunder (det tyska undret) i Västtyskland och Österrike. De europeiska staterna ställde sig nu frågan: Om Europa kunde lyftas ur ruinerna på detta sätt, varför inte Afrika?

Med Marshallplanen som modell genomfördes det tidiga biståndet med tydlig svensk centralism. Det var Sverige som definierade vart resurserna ska gå, först genom nämnden för internationellt bistånd (NIB) och efter 1965 genom den nystartade myndigheten Sida. Sverige beslutade och Tanzania lyssnade på den expertkunskap som erbjöds. Merparten av biståndet genomfördes inte heller av tanzaniska tjänstemän, utan av utsända svenskar från Sida och UD.

Afrikasvenskarna

Trots Sveriges stora kunskap på de prioriterade områdena hade de svenska tjänstemännen mycket dåliga kunskaper om afrikanska förhållanden, en direkt konsekvens av att Sverige inte hade varit en kolonialmakt sedan den karibiska ön Saint Barthélemy såldes 1878.

Till skillnad från Storbritannien och Frankrike fanns ingen administrativ tradition av att hantera kulturellt avlägsna länder i Sverige. Den erfarenhet som fanns hittades i hög grad hos missionärerna och de gamla så kallade Afrikasvenskarna, ofta medlemmar av adeln eller borgerligheten som på olika sätt sökt lyckan eller äventyret i Brittiska östafrika under det tidiga 1900-talet. En av dessa var den senare centerpartistiske riksdagsmannen Erik von Heland, som tillbringade två år i Kenya på Bror von Finecke-Blixens kaffefarm. Farmen kom senare att bli känd från Brors hustru Karen Blixens roman Den afrikanske farm, filmatiserad under namnet Out of Africa.

I sina memoarer Mina Afrikaår från 1966 kritiserar von Heland den svenska bristen på kompetens om afrikanska förhållanden biståndsförvaltningen. I brist på bättre förslag arbetade Sverige därför efter principen ”har det funkat här så funkar det där”. Sverige skulle helt enkelt skapa medicinska inrättningar och utbildning på samma sätt som man gjort hemma. Det dröjde dock inte länge innan man stötte på problem och insåg att det krävs större anpassning till Tanzanias egna förhållanden.

Tanzanias kortlivade ”wirtschaftswunder”

Trots de svenska biståndsarbetarnas dåliga kunskaper om afrikanska förhållanden såg det ut som att Tanzania var på god väg att lyckas med sin snabba utveckling i början av 60-talet. I början av 60-talet styrdes Tanzanias ekonomiska politik av samma ekonomiskt liberala principer som den brittiska kolonialadministrationen hade lämnat efter sig. Det ska dock sägas att denna politik främst hade gynnat brittiska plantageägare under kolonialtiden.

Efter andra världskriget hade britterna satsat stort på att utveckla högintensivt jordbruk i Tanzania, främst för kaffe och sisalproduktion (en växt som används för reptillverkning). Under 50-talet och tidiga 60-talet kom Tanzania att njuta frukterna av denna politik. Tullinkomsterna från jordbruksexporten steg stadigt under denna period, vilket finansierade den löpande statsadministrationen utan större bidrag från bistånd. Statsfinanserna kom således att vara sunda de första åren, samtidigt som levnadsstandarden ökade något för befolkningen.

Samtidigt skedde under det tidiga 1960-talet och första hälften av 70-talet stora förbättringar tack vare Sverige. Både missionen och det statliga biståndets starka fokus på utbildningssektorn i denna initiala period kom att innebära att läskunnigheten ökade från 17 procent 1960 till 63 procent 1975, en remarkabel förbättring. Delvis tack vare svenskt bistånd blev Tanzania därmed det land i Afrika söder om Sahara med överlägset högst läskunnighet.

Genom svenskt bistånd och svensk mission kunde Tanzania även bygga ut mödravården och öka tillgången till rent vatten på landsbygden. Resultatet av denna politik var höjd medellivslängd och minskad barnadödlighet. Kortfattat såg Tanzania tack vare Sverige stora förbättringar under det tidiga 60-talet som fortsatte in i 70-talet. Med dessa landvinningar i minnet finns det onekligen skäl att ifrågasätta Per Gudmundssons benhårda slutsats att vi borde skämmas för biståndet.

Det skulle dock inte dröja länge innan denna reformerta väg ersattes av en ideologisk sådan.

Under 60-talet skedde stora förbättringar genom svenskt bistånd, och missionen var en viktig del i denna förbättring. Problemet var att dessa landvinningar ur PR-synpunkt inte var gynnsamma för de nya Socialdemokraterna efter 1968. De var övertygade om att det var just den sociala ojämlikheten som var det centrala hindret på vägen mot utveckling. Utbildning och vård var förvisso viktigt, men dessa faktorer påverkade alltför långsamt den sociala ojämlikheten i landet. Detta blev därför sekundärt i biståndspolitiken hädanefter.

Parallellt med denna förändring skedde också en omsvängning i politiken i Tanzania under ledning av Julius Nyerere.

Konsekvenserna av denna nya politik kom att bli ännu mer långtgående än de vi nu berättat om, dock i en helt annan riktning. Med drömmen om afrikansk socialism för ögonen genomförde Tanzania en fullskalig kollektivisering av sin ekonomi. I centrum stod idén om jordbrukskooperativ baserat på en romantisk bild av den förkoloniala afrikanska landsbygden. I nästa del av reportaget tittar vi närmare på den socialistiska politikens inträde i biståndet.