Ekonomi Essä
Så blev pumplagen ett dyrköpt hinder för klimatomställningen
Pumplagen var hårt kritiserad redan innan den sjösattes, särintressen lyckades driva igenom den trots motstånd. Vi fick en etanolbilsbubbla, havererade motorer och idag ett hinder för hållbar utveckling i transportsektorn. Det är hög tid att avskaffa en lag som aldrig borde ha sett dagens ljus, skriver Christian Sandström och Rickard Björnemalm.
Pumplagen kommer från ett EU-direktiv vars syfte var att öka användningen av biobränslen inom EU. Direktivets rekommendationer vidareutvecklades till ett lagförslag i en utredning som tillsattes år 2004.
Utredaren själv sågade det lagförslag som presenterades och påpekade att det var befäst med flera brister. Kanske var det därför utredningens förslag inte resulterade i en proposition och regeringen istället valde att samtala med olje- och bensindustrin, som i nästa läge lyckades exkludera laddstolpar och elektricitet från lagen.
Både lagrådet och trafikutskottet påpekade brister med lagförslaget och yrkade på avslag. Trafikutskottet lyfte bristen på teknikneutralitet och lagrådet lyfte bristen på konsekvensanalys. Fem partier – en majoritet i trafikutskottet – var emot förslaget vilket är ovanligt. Efter mindre omarbetningar skickades förslaget till slut upp för omröstning och röstades sedermera igenom.
Redan i ett tidigt skede var pumplagen anmärkningsvärd på flera sätt. För det första, idén bakom förslaget kom från EU-nivå. För det andra, utredaren sågade det förslag han själv presenterade. För det tredje, dåvarande regeringen försökte först undvika lagstiftning genom samtal med drivmedelsindustrin. För det fjärde, både trafikutskottet och lagrådet påtalade flera problem med förslaget och yrkade på avslag. Vissa av dessa brister påpekades även av utredaren, till exempel problemet med teknikneutralitet i den praktiska tillämpningen av pumplagen. Det femte och kanske mest beaktansvärda med processen var ändringarna som genomfördes efter remissinstanserna. I pumplagens andra paragraf går det att läsa följande:
2 § I denna lag avses med förnybart drivmedel: drivmedel, med undantag för elektricitet, som är avsett för transportändamål och helt eller till övervägande del har framställts från förnybara energikällor…
Paragraf 2 definierar vad ”förnybart drivmedel” innebär i termer av vad tankstationer har skyldighet att tillhandahålla. Orden innebär att el inte räknas som ett förnybart drivmedel enligt pumplagen. Eftersom el- och laddhybridbilar idag framstår som en central del av hållbar utveckling inom transportsektorn är undantaget uppseendeväckande. Hur skapades detta undantag?
Läs också:
Om man studerar utredningens förslag och den senare promemorian finns inte denna formulering med. Däremot återfinns den i propositionen. Vad hände i processen mellan promemorian och propositionen? Pumplagen skickades på remiss. I remissinstanserna påpekas det att förslaget som det ursprungligen var författat inkluderade grön el i definitionen av förnybart drivmedel. Rädslan att tankstationer skulle försöka ”komma undan” genom att erbjuda eluttag/laddstolpar istället för att investera i nya dyra biobränslepumpar var påtaglig. Det beskrivs på följande sätt i propositionen:
Mot bakgrund av att syftet med lagstiftningen är att öka tillgängligheten av förnybara drivmedel och att marknaden för elbilar i princip är försumbar riskerar syftet att förfelas om skyldigheten att tillhandahålla ett förnybart drivmedel skulle kunna fullgöras enbart genom att tillhandahålla grön el.
Uppenbarligen är det endast biodrivmedel som avses när termen ”förnybara drivmedel” används. Marknaden för elbilar beskrivs som ”försumbar”.
Undantaget för elektricitet kan tyckas rimligt eftersom elbilar hade begränsad spridning vid tidpunkten för lagens genomförande. Vid årsskiftet 2005 fanns det 123 personbilar som gick på el och vid årsskiftet 2006 fanns det 118 elbilar. Fem år tidigare användes dock fler elbilar än bilar som drevs på ”övriga” bränslen där etanolen inkluderas. Årsskiftet 1999 användes 373 elbilar och 154 som drevs på övrigt bränsle. Några år innan det, till exempel 1997 användes fler bilar som gick på övriga bränslen än på el. Användningen av miljöbilar varierade alltså under perioden innan pumplagens införande, vilket är helt naturligt i tidiga, formativa skeden. Förhållandena kan ändras snabbt och därför är det sällan bra med tvingande lagstiftning under dessa omständigheter.
Rimligheten i undantaget vid införandet kan diskuteras men oavsett är det orimligt att undantaget kvarstår idag. El-och laddhybridbilar har ökat sin marknadsandel och marknaden är nu definitivt inte ”försumbar”. I termer av nyregistrerade bilar under året (fram till oktober 2021) registrerades 42 250 elbilar och 1023 etanolbilar totalt. Detta räknar inte in laddhybrider som givetvis också påverkas av exkluderingen av grön el. Räknar man ihop bilar som drivs helt på el tillsammans med laddhybrider så registrerades 107 772 bilar som drevs, antingen helt eller delvis på el, vilket motsvarar ca 41 procent av marknaden. Det är snarare etanolbilen som blivit försumbar, vilket vi skrivit om tidigare i Smedjan.
Resultatet av pumplagen blir orimligt, bensinstationer som vill investera i laddstolpar tvingas investera i biobränslepumpar, trots att el och laddhybrider har väsentligt större marknadsandel.
Då återstår frågan, vilka remissinstanser kan ha legat bakom att grön el exkluderades? I propositionen nämns remissyttranden från följande aktörer i motiveringen bakom tillskrivningen av undantaget: ”Svenska Petroleuminstitutet, Konsumentverket, Motormännens riksförbund, Svensk Bensinhandel och Svenska Gasföreningen”
Förutom Konsumentverket är alltså samtliga instanser som föreslår den gröna elens exkludering olika typer av intressegrupper och branschorganisationer för bränslen som står i direkt konkurrens med elektriciteten som drivmedel. En av dessa, Svenska Petroleuminstitutet kom senare att kallas Svenska Petroleum- och Biodrivmedelinstitutet och heter nu Drivkraft Sverige. Dess styrelseordförande är (2021) tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt som bland annat såg över miljöbilspremiens införande. Premien som i praktiken var en subvention för köpandet av etanolbilar.
Det är problematiskt att bransch- och intresseorganisationer kan påverka lagstiftningen för att i praktiken missgynna en konkurrerande lösning. Slutsatsen av ovanstående måste bli i linje med Näringslivet Regelnämnd: Pumplagen bör avskaffas. Det är en förlegad, konkurrenshämmande lag som hindrar hållbar utveckling. Det finns också skäl att ifrågasätta det svenska systemet med remissinstanser. Tittar vi på pumplagens tillblivelse framstår remissförfarandet som en form av institutionaliserat inflytande från särintressen, vilket riskerar att hämma utvecklingen.
Läs också: När politikerna berusades av etanolbilar