Samhälle Granskning
S lovar fyra år till av misslyckad jobbpolitik
S lovar att återinföra extratjänsterna om de vinner valet. Det är ett löfte om en arbetsmarknadspolitik som inte bryter utanförskap, utan uppmuntrar kommuner till bidragsfiffel. Arbetsmarknaden behöver ett maktskifte, skriver Caspian Rehbinder.
”Det är ett viktigt vallöfte att återinföra extratjänsterna”, säger Socialdemokraternas arbetsmarknadsminister Eva Nordmark till Gefle Dagblad, och lovar att de ska bli lika stora som innan de avskaffades – 3,7 miljarder kronor. Socialdemokraterna är inte heller ensamma om löftet. När Agendas programledare frågade Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi vad hon helst vill se för att stärka integrationen var Stenevis svar: ”Jag vill se extratjänster!” Får Andersson bilda regering kommer extratjänsterna tillbaka.
Det finns en bra och en dålig sida med detta. Den bra sidan är att de partier som regerat i åtta år ser att arbetsmarknaden inte fungerar utan behöver reformer. Behoven är välkända. Sveriges arbetslöshet är fjärde högst i EU. Energipriserna riskerar att slå ut företag och industrier i hela landet. Inflationen äter upp både hushållens och näringslivets ekonomi. Sysselsättningen är enormt viktig i årets valrörelse.
Sysselsättningen är enormt viktig i årets valrörelse.
Den dåliga sidan är att förslaget – extratjänsterna – inte skulle lösa ett enda problem. Konkurrensen är hård, men det kan vara årets sämsta vallöfte på arbetsmarknadsområdet.
Det är inte första gången extratjänsterna är ett socialdemokratiskt vallöfte. Redan inför valet 2014 lovade Socialdemokraterna 20 000 extratjänster i offentlig sektor. De skulle innebära meningsfulla aktiviteter för att stärka chansen för de som stod längst ifrån arbetsmarknaden att få ett jobb. De skulle lösa långtidsarbetslösheten.
Sedan dess har långtidsarbetslösheten som andel av arbetslösheten ökat från 30 till 40 procent, och antalet långtidsarbetslösa är över 150 000 personer – en ökning med nästan 50 procent sedan regeringen Löfven tillträdde.
Extratjänsterna är inte den enda delen av Socialdemokraternas jobbpolitik som misslyckats. I valrörelsen 2014 lovade Stefan Löfven 85 000 jobb i en satsning som gav 4 000. Traineejobben, en annan satsning, skulle ge 32 000 arbeten, men kom aldrig upp i mer än 545 stycken – 1,5 procent av målet. Den sociala upphandlingen som skulle ge 5 000 jobb gav totalt 75 anställningar och 105 praktikplatser. Listan kan göras ännu längre. Men frågan är om extratjänsterna inte är den mest misslyckade politiken, och det är den som Socialdemokraterna nu vill återuppliva som vallöfte.
Antalet långtidsarbetslösa är över 150 000 personer – en ökning med nästan 50 procent sedan regeringen Löfven tillträdde
Extratjänster är ett helt subventionerat jobb. Utöver den avtalsenliga lönen – typiskt cirka 19 000 kronor i månaden – får den som anordnar en extratjänst ytterligare bidrag för att skaka fram tjänsten. Totalt blir den statliga subventionen ungefär 115 procent av arbetsgivarens kostnad. Målgruppen är som för andra subventionerade anställningar framför allt de som står långt från arbetsmarknaden – långtidsarbetslösa, unga långtidsarbetslösa och nyanlända flyktingar. Den totala kostnaden 2021 var 3,7 miljarder kronor, och Socialdemokraternas mål är nu att programmet ska bli lika stort igen. Det är enorma kostnader.
Trots de höga kostnaderna är resultaten ingenting att skryta med. Den normala extratjänsten är ett år lång men kan förlängas till två år. Resultatet: 90 dagar efter avslutad insats har 6,4 procent av deltagarna en anställning utan stöd, och efter 180 dagar blott 7,7 procent. Hälften av deltagarna går in i andra arbetsmarknadspolitiska program, och var femte i öppen arbetslöshet. Många går också vidare till nystartsjobb – en rundgång av subventionerade anställningar som staplas på varandra. Slår man ut extratjänsternas kostnad kostar de hela 7,4 miljoner kronor per osubventionerad anställning.
Inte heller träffsäkerheten har varit särskilt god. Ungefär var fjärde deltagare i extratjänsterna har en eftergymnasial utbildning, och hälften fullgjort gymnasium. Det är något annat än de grupper som står längst från arbetsmarknaden, som extratjänsterna först var tänkta för. I ljuset av det är den låga genomströmningen till osubventionerade anställningar ännu mer uppseendeväckande.
Men det finns en grupp som verkligen tjänar på extratjänsterna: budgetcheferna för kommunerna. Eftersom det är kommunerna som betalar ekonomiskt bistånd (det som ofta kallas socialbidrag) medan det är staten som står för hela kostnaden – och lite till – för extratjänsterna, blir det en stor vinst för en kommun om en arbetslös får en extratjänst, till och med om det är ett jobb som inte bidrar till vare sig samhällsnytta eller framtida jobbmöjligheter. De statliga subventionerna lockar kommuner och kommunala bolag till kreativa upplägg för att smita åt sig lite statliga intäkter.
Konsekvensen blir både att konkurrensen snedvrids mellan kommunala och privata aktörer och att kostnaderna skyfflas mellan kommun och stat – utan att arbetslösheten löses. Under flera år fick dessutom kommunerna extra betalt genom ett aggressivt bonussystem där kommunerna fick tävla om att nå ett specifikt volymbeting. De kommuner som lyckades skapa flest extratjänster fick dela på en halv miljard kronor som ur en särskild pott i statsbidraget. Genom ett avancerat auktionssystem skulle kommunerna triggas att växla upp volymerna.
Konsekvenserna har på flera ställen blivit bisarra.
Konsekvenserna har på flera ställen blivit bisarra. I Malmö rapporterade Sydsvenskan att kommunen hetsade fram mer eller mindre meningslösa jobb för att få bonusvinsten. Hundratals människor satt hemma med ”extratjänster” utan att ha en arbetsplatsförlagd aktivitet. Fyra år senare skryter Malmö stad fortfarande om att de har hundratals personer i extratjänster – utan någon uppföljning av vad som faktiskt skulle bli bättre av att människor sitter arbetslösa men kallas sysselsatta.
Kommuner som överutnyttjar extratjänster påverkar förstås också de upphandlade företagen. Kommuner ska inte konkurrera med företag om tjänster som kan erbjudas på den reguljära arbetsmarknaden, men Malmö ersatte skötseln av parker, gator och torg med egen personal där de flesta var anställda med just – extratjänster. De flyttade sin egen utgift till staten och kom dessutom lite närmare bonuspotten. Enligt skatteverkets beräkningar kan staten förlora uppemot en miljard kronor om året.
Det är inte bara Malmö som använder extratjänsterna på det här sättet. I Gävle redovisade Dagens Industri en granskning där endast en tredjedel av deltagarna hade en meningsfull insats. Hundratals personer satt passiva på arbetsmarknadskontoret mitt i Gävle. En deltagare ”pluggade på distans”, med full ersättning från staten.
Läs också:
I Landskrona används kommunalt ägda tvätterier som sysselsättningsåtgärder, trots att verksamheten konkurrerar med privata tvätterier. Kommunen själv lyfter fram att de nyttjar extratjänster. Kommunala bolag bidrar redan till skummare ekonomi, och extratjänsterna bara förvärrar problemen.
Så vad är egentligen Socialdemokraternas och Miljöpartiets mål med nya extratjänster? Är det att gömma undan arbetslösheten i dyra åtgärder som inte ger jobb, är det att avlasta kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd, eller är det bara ett enkelt sätt att fylla på utspelskanonaden utan att behöva komma på något nytt? Det är svårt att se några bättre orsaker att återinföra programmet. Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken har misslyckats och extratjänsterna har spelat ut sin roll. Sveriges arbetsmarknad skulle må bra av ett maktskifte.