Samhälle Essä
S kastar sten i glashus om säkerhetspolitiken
Om S sett den säkerhetspolitiska verkligheten i vitögat och lagt om kursen tidigare hade Sverige redan varit medlem i Nato med alla säkerhetsgarantier på plats. Snarare än att peka ut SD som ett säkerhetshot borde partiet ägna sig åt självrannsakan, skriver journalisten Jonas Gummesson.
I slutskedet av valrörelsen arrangerar Socialdemokraterna ”dagliga morgonpressbriefings” i partihögkvarteret på Sveavägen 68. Evenemangen sänds på partiets Youtube-kanal.
Samma strategi tillämpades redan 2018. Den gången sträckte sig morgonbriefingarna ända in på valdagen, i strid med den vedertagna traditionen vid val i Sverige att inte kampanja och kasta skit på motståndarna när röstningsförfarandet väl är i gång. Väljarna ska få ha den dagen för sig själva och ges tid för eftertanke och reflektion utan störande inslag.
Så är det tänkt, och det brukar respekteras av alla partier. 2018 kunde S ändå inte avhålla sig från att tumma på anständigheten och göra ett avsteg från det demokratiska protokollet. Med kortast möjliga varsel klockan 06.00 på valsöndagen meddelade partiets pressavdelning att det skulle bli en briefing vid 08.15.
I klartext blev det ett hätskt angrepp på allianspartierna inklusive C
Den gången var det dåvarande finansministern Magdalena Andersson och partiets gruppledare i riksdagen Anders Ygeman som växeldrog på temat ”regeringsfrågan och vad som står på spel i valet”, enligt utskicket till media (9/9 2018). I klartext blev det ett hätskt angrepp på allianspartierna inklusive C. Skrämskottet var SD och budskapet att ”blåbruna” tider väntade i Sverige om M-ledaren Ulf Kristersson blev statsminister.
Tydligen var erfarenheterna av morgonbriefingarna tillräckligt goda för att köra vidare med konceptet även i valrörelsen 2022. För att locka till sig media och försöka sätta agendan redan i gryningen är det genomgående kända partiföreträdare som framträder.
Vid årets första briefing gav socialminister Lena Hallengren och oppositionsregionrådet Aida Hadzialic ett löfte om stärkt förlossningsvård. Utfallet i media var blygsamt och stannade vid en artikel i partitidningen Aktuellt i Politiken. Men skam den som ger sig.
Det brukar ju funka, så varför inte?
Pressavdelningen laddade om och kallade till nästa morgonbriefing under den mer braskande rubriken ”SD:s kopplingar till Putins Ryssland – en säkerhetsrisk för Sverige”, med Anders Ygeman, nu integrationsminister, och försvarsminister Peter Hultqvist. Starttid 08.00. Budskapet var att SD består av nationellt opålitliga, ryssanstrukna landsförrädare med udden mot en M-ledd och per definition blåbrun regering. Det brukar ju funka, så varför inte?
I ett avseende blev påhoppet också en medial framgång med stor uppmärksamhet och en strid ström av artiklar och inslag under hela dagen. Med ett annat synsätt slutade det med ett en grov missräkning. Media svalde inte det slarvigt agnade betet på det sätt som S-strategerna antagligen förväntat sig. Den här gången reste redaktionerna ragg och bet tillbaka mot budbärarna. Hultqvist och Ygemans svepande påståenden lämnades inte oemotsagda. Ministrarna möttes av motfrågor. SD-drapan dömdes ut som gammal och odokumenterad skåpmat både på nyhetsplats och ledarsidor.
Det saknades övertygande belägg för att peka ut SD som ett säkerhetshot
Jan Hallenberg, säkerhetspolitisk expert vid utrikespolitiska institutet menade i SvD att det saknades övertygande belägg för att peka ut SD som ett säkerhetshot. För att påstå något sådant måste man ha ”ordentligt på fötterna” och det hade inte Hultqvist och Ygeman, ansåg han: ”Att de (SD) skulle vara allierade med ryssarna är väldigt allvarliga anklagelser som man måste ha tydliga bevis för. Det krävs ett mönster av upprepade, väl belagda samarbeten med ryska intressen, och det tycker jag inte att man har sett.”
Dagens Industri skrev på ledarplats att ”Hultqvist missbrukar sitt ämbete” när han på lösa grunder stämplar andra riksdagspartier som en säkerhetsrisk. Expressen ansåg att det finns skäl att varna för SD och att partiet borde vara diskvalificerat från regeringsposter, med invändningen att det i högsta grad gäller även V, men att S väljer att bortse från det av partitaktiska skäl eftersom V-stöd är en förutsättning för att räkna hem ett regeringsunderlag efter valet: ”S blundar för hotet från vänster”, löd rubriken.
Det största hotet mot svensk säkerhet är och har länge varit S
Medias rapportering om det pliktskyldiga och halvdana försöket att skrämma bort väljare från högersidan genom att utmåla SD som en säkerhetsrisk blev sammantaget både bred och kritisk. Värdet av det är uppenbart i efterhand. Ändå vill jag påstå att mest närliggande perspektivet av alla kom bort i sammanhanget: S kastar sten i glashus. Det största hotet mot svensk säkerhet är och har länge varit S.
”Säkerhetspolitisk analys ska styras av verkligheten”, skrev Peter Hultqvist i antologin ”Kan Sverige försvaras – mot vad?” (Ekerlids, 2015) i början av sin tid som försvarsminister. Där beskrev han Vladimir Putins Ryssland som ”en regim som konsekvent bygger militär förmåga, agerar hårdfört, auktoritärt och faktiskt inte är främmande för att använda militär kraft för att nå sina politiska syften”. Inga invändningar mot detta – det var snarast på pricken. Det anmärkningsvärda var att den S-ledda regeringen inte i något avseende lät den insikten och verklighetsbeskrivningen bli styrande för Sveriges säkerhetspolitik.
När S tog över regeringsmakten 2014 var det tidsmässigt ett halvår efter den ryska illegala annekteringen av Krim och inledningen av det utdragna proxykriget i Donbassregionen i Ukraina. I säkerhetspolitiken introducerades då det nygamla mantrat att ”den militära alliansfriheten tjänar oss väl”, en kombination av kalla krigets retorik och aktivt tempus – en linje som gav majoritet i riksdagen bakom S-MP-regeringen enbart med stöd av SD och V. Runt det formades Hultqvistdoktrinen med ett nätverk av bilaterala försvarsavtal som inte höll måttet längre när Ryssland invaderade Ukraina och fred övergick till krig i Europa.
Ett mer konstruktivt synsätt med Vladimir Putins militära aktioner på näthinnan hade varit att ta initiativ till en bred och förutsättningslös politisk diskussion om säkerhetspolitiska alternativ, till exempel om det fanns skäl att införa en Natooption i den säkerhetspolitiska doktrinen, en öppning för eventuellt medlemskap liknande den i Finland. Samordning kring ett framtida ansökningsförfarande hade varit en smal sak redan då.
I stället grävde S ner sig i skyttegravar och vägrade ta i Natofrågan med tång
I stället grävde S ner sig i skyttegravar, fortsatte att förlita sig på SD och V för att bevara den formella alliansfriheten och vägrade ta i Natofrågan med tång. Förespråkarna hånades och baktalades. Förklaringen är säkert en mix av splittring i de egna partileden och historiska skäl med ett lager av lögner om neutralitetspolitik och hemligt samarbete med västmakterna under det kalla kriget, väl dokumenterat i statliga utredningar (som Neutralitetspolitikkommissionen, SB 1992:01 och Säkerhetstjänstkommissionen, SOU 2002:95).
Läs också:
Trots att försvarsministern påpekade den ryska faran på ett tidigt stadium hände ingenting alls i praktisk säkerhetspolitisk handling, och så fortsatte det medan åren passerade. S satt på bakhasorna, oförmöget att se verkligheten som den var. I december 2020 anslöt sig SD till de borgerliga partiernas Natooption. Den S-ledda regeringen förpassades till minoritet i riksdagen utan att röra en fena då heller.
Under hösten 2021 genomförde Ryssland en omfattande militär uppladdning med cirka 100 000 soldater vid ukrainska gränser. Amerikanska underrättelsetjänster såg krigs- och invasionshotet komma. (Road to war i Washington Post, 16/8, är en ingående skildring av detta). USA delade också med sig av den insikten till allierade i Nato och samarbetsländer som Sverige. I Finland lyssnade presidenten och regeringen; i Sverige slog S-regeringen dövörat till.
Vid S-kongressen i november 2021 fortsatte partiledningen på förnekelsens väg utan hänsyn till vad som faktiskt utspelade sig på andra sidan Östersjön, 130 mil från Sverige. Peter Hultqvist vevade vidare mot Nato och avfärdade varje tanke på Natomedlemskap genom att sätta sig själv i pant:
”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.”
Numera betraktas detta som en klassisk dumhet. När det begav sig, för mindre än ett år sedan, var det ingen som reagerade nämnvärt. Det var gammal skåpmat, ungefär som de blåbruna angreppen på SD och borgerliga regeringsalternativ.
”Sverige ska inte gå med i Nato.”
Vid kongressen fattade S också beslut om ”Ett starkt och folkligt förankrat försvar”. En dryg månad senare, den 17 december 2021, lanserade Ryssland sitt ultimatum om en ny säkerhetsordning i Europa med krav på att Nato skulle dra sig tillbaka från Baltikum och Östeuropa. Fem dagar senare antog S ett nytt internationellt program, framtaget under ledning av Hultqvist och utrikesminister Ann Linde: ”Det är viktigt att Sveriges säkerhetspolitik fortsätter att vara stabil, tydlig och långsiktig. Sverige ska inte gå med i Nato.”
Detta fick begränsad uppmärksamhet när det begav sig. Själv arbetade jag med den nu nyligen utgivna boken ”Media från insidan” (Timbro förlag) och tog upp saken där:
”S kunde ha avvaktat med att fastställa det internationella programmet efter Rysslands utspel. Att partiet ändå gick vidare tydde på att Hultqvist och Linde inte uppfattade att det skulle få någon betydelse för Sveriges säkerhetspolitik. Alternativt valde att bortse från det.”
Knappt fem månader senare tvingade den verklighet som Hultqvist beskrev på ett framsynt sätt redan 2015 fram S-partiets U-sväng i säkerhetspolitiken. Under 30 års avspänning i Europa stod Natodörren på vid gavel. När S-regeringen väl lämnade in en ansökan var den tiden förbi. Turkiet utnyttjade möjligheten att koppla kriget i Europa, Sveriges och Finlands önskan om medlemskap och USA:s/Natos strävan efter utvidgning till det egna landets kamp mot terrorism. Erdoğan kan diktera villkoren och gör det.
Magdalena Andersson är upprörd över att ledande V-politiker viftar med PKK-flaggor och menar att det kan störa den fortsatta Natoprocessen. Att hennes egna statsråd med Peter Hultqvist och Ann Linde i spetsen utvecklat nära och vänskapliga förbindelser med kurdiska organisationer som är terroriststämplade i Turkiet och betraktas som utlöpare till PKK låtsas statsministern inte om. Peter Hultqvist har under sina åtta år i regeringen struntat i Turkiet och inte haft ett enda bilateralt möte med landets försvarsministrar – ett nedlåtande uppträdande som inte passerar obemärkt på den turkiska sidan. I rådande läge är det sannolikt ytterligare ett hinder på Natovägen och därmed till skada för Sveriges säkerhet.
Samma dag som firma Hultqvist och Ygeman levererade sitt SD-utspel skrev Carl Bild en utförlig artikel i Dagens Industri om vilka utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar som väntar nästa regering på andra sidan valet:
”För det första måste vi faktiskt bli medlemmar av Nato. Att vara i väntrummet är förvisso bättre än att stå ute i kylan, men är inte medlemskap.”
Bildts slutsats var att ”Sverige måste leverera vad Sverige lovat”. Klart som korvspad. Ändå framstår det som gåtfullt hur regeringen ska lyckas med detta givet de villkor som Turkiets tolkningsföreträde innebär och tillgodose Erdoğans krav på utvisningar av påstådda terrorister och bekämpning av kurdiska grupper som inte är terroriststämplade i EU och Sverige.
Om S sett den säkerhetspolitiska verkligheten i vitögat och lagt om kursen i ett tidigare skede hade den nuvarande situationen inte uppstått. Sverige hade varit medlem i Nato med alla säkerhetsgarantier på plats i stället för vara placerat i ett osäkert vänteläge med ett pågående krig i närområdet. Ett bättre alternativ för S än att kasta stenar i glashus vore självrannsakan i den frågan – och i åtskilliga andra.