Samhälle Krönika
S kan inte bättre
I åtta år har Socialdemokraterna styrt Sverige. Partiet är därmed högst ansvarigt för att den grova brottsligheten eskalerat. Men socialdemokratins misslyckande visar också på att det finns en politik som skulle kunna vända utvecklingen, skriver Alice Teodorescu.
”När barn dras in i gäng ska samhället dra ut dem”, går det att läsa på en valaffisch som pryds av migrations- och integrationsminister Anders Ygemans (S) nuna. Det är ord som sammanfattar vad den här valrörelsen handlar om, ord som fångar vad Sverige har blivit för land: Ett land som härjas av gäng, ett land där barn ingår i gäng, ett land där friheten kringskärs av otryggheten. Sverige är ett land som inte längre kan unna sig lyxen att diskutera skattesatser och familjeveckor.
I Sverige tenderar väljarna att lägga sin röst på det parti som ingjuter mest hopp om framtiden. Ansvarsutkrävande baserat på det som varit är det däremot få som ägnar sig åt. Det är synd, för inget säger så mycket om framtiden som det förflutna.
I snart sagt varje tal, i varje debattartikel och vid varje presskonferens framförd av en ledande socialdemokrat finns en passus om att ”Sverige kan bättre”. Och kanske är det så, eller borde vara så. Men helt uppenbart kan inte Socialdemokraterna bättre.
Den som önskar en annan rättspolitik också rösta för en annan regering.
Detta inser givetvis också Socialdemokraterna, även om de aldrig skulle tillstå det öppet. Men vad hjälper det när ingenting tyder på att de tre övriga partierna, som ingår i det rödgröna regeringsunderlaget, förstår det? Inte mycket, vad det verkar. Därför bör den som önskar en annan rättspolitik också rösta för en annan regering.
I åtta har Socialdemokraterna haft privilegiet att styra Sverige. Allt som har gått snett under dessa år, alltifrån kriminaliteten, segregationen till vårdköerna och elbristen, är inte Socialdemokraternas fel. Men det illustrerar likväl hur svårt det är att åstadkomma förändring när oenigheten i regeringen är så stor.
Samtidigt är det viktigt att minnas att det Sverige, där socialdemokratiska valaffischer nämner barn och gäng i samman mening, inte har uppstått av en slump.
Det Sverige, där en 15-åring avlossar dödliga skott inne i Sydsveriges största shoppingcenter en vanlig fredag i augusti, skott som också träffar en oskyldig förbipasserande kvinna, har inte uppstått i ett vakuum.
Läs också:
Det Sverige, där i skrivande stund 45 människor skjutits till döds under årets första åtta månader, är inte resultatet av en olyckshändelse. Att Sverige har flest dödsskjutningar per capita i Europa beror inte på otur.
Allt detta beror på politiska beslut – och frånvaron av beslut – som Socialdemokraterna i allra högsta grad har ansvaret för efter åtta år vid makten.
Det kan tyckas som ett dystert konstaterande men innebär, motsatsvis, att det med politik av ett annat slag går att få ett annat utfall. Det är nämligen ingen naturlag att en modern välfärdsstat ska brottas med problem som inrymmer såväl barn som gäng i samma mening.
Redan i oktober i fjol lade Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna 20 förslag mot brottsligheten som syftar till att skärpa straffen för gängkriminella, att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre verktyg, liksom att införa effektivare åtgärder för att förebygga att fler unga dras in i kriminalitet.
Konkret handlar det bland annat om möjlighet till proaktiv hemlig avlyssning och dataavläsning mot gängkriminella, fler utvisningar av personer utan svenskt medborgarskap, införande av visitationszoner för att underlätta sökandet efter illegala vapen och sprängmedel, ett system för anonyma vittnen, fler övervakningskameror samt stärkt föräldraansvar. Många av förslagen är hämtade från andra länder, inte minst Danmark, som tidigt stoppade vad som annars hade kunnat eskalera till det svenska skräckexemplet.
I grunden är det frågan om att återupprätta statens våldsmonopol och därmed också tilliten till en fungerande statsmakt. Den tilliten utgör fundamentet för det svenska samhällskontraktet där medborgarna förväntas följa lagarna, vilket i praktiken innebär att ge upp lite av den individuella friheten, för att i gengäld av staten garanteras skydd av liv och egendom från inre och yttre hot.
En ny regering måste, när den formulerar morgondagens rättspolitik, hitta en rimlig balans mellan ändamålsenlig brottsbekämpning och rättssäkerhet. Det är givet karaktären på dagens kriminalitet inte orimligt att tonvikten framöver ska ligga på att effektivisera brottsbekämpningen. Detta är dessvärre priset som samhället, och alla laglydiga medborgare, får betala för politikens oförmåga att kväva våldsspiralen när den befann sig i sin linda.
Alternativet till handling är sönderfall
Det betyder emellertid inte att denna prioritering behöver bestå över tid; i takt med att staten återtar sitt våldsmonopol och kriminaliteten skjuts tillbaka bör också avvägningen mellan brottsbekämpningen och den personliga integriteten omprövas. Särskilt Moderaterna och Liberalerna är med sin historia garanter för att så också kommer att ske.
Även om det sannolikt kommer att ta flera decennier att vända utvecklingen, och även om de metoder som kommer att krävas kommer att uppfattas som långtgående och förflytta balanspunkten i rättspolitiken, så har utvecklingen eskalerat till en nivå där alternativet till handling är sönderfall.
De valaffischer som pryder svenska gator och torg i årets valrörelse indikerar att statens förmåga att fullgöra sin del av samhällskontraktet på goda grunder bör ifrågasättas – en känsla som uppenbarligen delas av politikerna själva. Det bådar paradoxalt nog för att detta kan vara början på slutet av den våldsutveckling som plågar vårt samhälle.