Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Intervju

2018 slängde han ut Socialdemokraterna från ett av deras starkaste fästen. 2022 belönades han med 39 procent i valet och blev landets mest framgångsrika centerpartist. Inför Centerpartiets kommundagar åkte Joakim Broman till Sollefteå för att prata med Johan Andersson om dieselpriser och landsbygd, vattenkraft och socialdemokrater.

Under 2024 arbetar Timbro med temat staden. I Smedjan träffar vi under året borgerliga politiker som är i färd med att förändra sina städer.

Johan Andersson rör sig stillsamt, pratar med låg och mjuk röst, har glasögon med genomskinliga bågar som inte vill märkas. Han är inte en sån som gör sig osynlig: tvärtom får jag höra att en lokaltidningsreporter fått förhållningsorder om att inte ha med Andersson på bild i nästa reportage från Sollefteå, eftersom centerpartisten varit med på något hörn i alla artiklar från området det senaste året, oavsett om det handlat om den akuta kirurgin på sjukhuset eller om den lokala syföreningens årsmöte. Men han är inte heller den som – sinnebilden av kommunens starke man – ockuperar ett rum med sin kroppshydda eller fyller det med en högljudd basstämma.

Han varken ser ut eller låter som en revoltör. Ändå är det i någon mening precis vad han är. För sin centerpartism till trots är Andersson kommunstyrelsens ordförande i Sollefteå. Och Sollefteå är en kommun i Ådalen – den dalgång längs med Ångermanälven där vattnet varit rödfärgat som en sosseros sedan Per Albins dagar. Det område i Sverige som på många sätt är både källa och utlopp för arbetarrörelsens forsande vatten. 

Johan Andersson regerar inte ens tillsammans med Socialdemokraterna. För sex år sedan slängde han ut dem. Det hade aldrig någon lyckats med förut. Bara för att ge ett exempel: under perioden 1973-2014 var Socialdemokraternas sämsta riksdagsval i Sollefteå 1998, då man ”bara” fick 50 procent av rösterna. Bottennoteringen gav ändå egen majoritet. Kommunen kunde man länge räkna hem på samma sätt. S behövde inte ens Vänsterpartiet. 

Sedan kom revolten. Det var varken Johan Andersson eller Centerpartiet som startade den. Men de surfade på den flodvåg som uppstod efter att nedläggningen av BB, den akuta kirurgin och ortopedin på Sollefteå sjukhus fått vattenkraftsdammarna att brista.

***

Du är uppväxt i Resele, en liten by ett par mil utanför Sollefteå. Nästan mitt i landet på båda håll. Är det den bakgrunden och uppväxten som format dig som politiker?

– Det är det nog till stor del. Mitt politiska engagemang började med att jag gick med i byalaget som arbetade för att få behålla gatubelysningen. I en sån by tar man inte nånting för givet. Den enda samhällsservice vi har är en skola, vägbelysning och ett par kommunala broar, och alla de tre sakerna har kommunen hotat att lägga ner. Skolan byggdes upp på nytt efter att en pyroman brände ner den i början av 90-talet. Den blev jättefin när bygget var klart, men ändå tog det bara några år innan kommunen ville lägga ner den. Vi slogs för att stoppa det och lyckades. Sedan dess har de försökt två gånger till, men nu är jag del av ett annat styre som prioriterar annorlunda.

Innan vi kommer in på den mer konkreta kommunpolitiken skulle jag gärna höra lite om hur du ser på Sollefteå. Vad är speciellt med den här kommunen?

– Vattenkraften är det som format kommunen både under utbyggnaden och decennierna efter. Det var en puckel i befolkningstillväxten som man byggde upp väldigt mycket samhällsservice kring, som sedan har rivits ner långsamt. Sedan är det ju en stor skogskommun, så skogsindustrin och alla stora och små företag kring den har också påverkat kommunen.

Jag tänker att båda saker har att göra med det fysiska landskapet.

– Ja, både vattenkraften och skogen är stora tillgångar som har att göra med det geografiska läget. Och det ger väl också både styrkor och svagheter. Livskvaliteten här kan vara otrolig. Bor man nånstans i stan eller i närheten har man fem-tio minuter till allt. Det finns fina skidbackar och skidspår, hockeyhallar, skogar att vandra i. Det finns gott om plats och fantastiska hus i unika naturmiljöer. Kommunikationerna är väl baksidan, de är dåliga. Sollefteå ligger en bit från kusten och vägarna är små, så det tar tid att åka bil. Vi försöker få till persontrafik på järnvägen hit men möter tyvärr en hel del ointresse från de som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Vi har en flygplats, men en utredning har föreslagit att trafikplikten ska tas bort från och med 2027. 

Det är precis när regementet I21 börjar vara återuppbyggt igen?

– Ja, precis, och dessutom är det precis då som Uniper förväntas vara igång med sin nya fabrik i Hamre. Det är ironiskt att vi kanske kommer att producera klimatneutralt flygbränsle i kommunen, men vi själva kommer inte att kunna flyga härifrån. Annie Lööf var här och besökte oss för några år sen och åkte ett nattåg som förstås blev försenat. På vägen ner igen fick hon vara utan mat och leva på ostkrokar. Sånt där påverkar så klart hur folk upplever kommunen.

Det är ironiskt att vi kommer att producera klimatneutralt flygbränsle i kommunen, men vi kommer inte att kunna flyga härifrån.

Kommunikationer och infrastruktur är samtidigt inte så lätt att påverka som kommunpolitiker.

– Nej. Vi gör vårt bästa, till exempel när det gäller tåg- och flygtrafiken. Jag skulle önska att det fanns något system för finansiering av bostadsbyggande på landsbygden, för här är det omöjligt att bygga på marknadsmässiga grunder. Strandskydd och skatteutjämningssystemet är andra områden som jag tycker skulle behöva reformeras, men där kan man hoppas att regeringen ändå vill göra lite förändringar. Översynen av skatteutjämningen ska bli spännande. Det lilla jag sett av den är lite lovande. De verkar ha förstått att de kommuner som har högst skattetryck i Sverige också är de som har sämst samhällsservice. Så borde det inte vara.

Drömmer du om att kunna sänka skatten?

– Ja, det gör jag. Som läget är nu klarar vi nätt och jämnt den grundläggande välfärden, så det får vara en dröm ett tag till. Men en dag hoppas jag att vi når dit.

Johan Andersson blev kommunstyrelsens ordförande 2018, vid 32 års ålder. Valrörelsen kretsade förstås kring nedläggningen av BB Sollefteå 2017, som blivit uppmärksammad nationellt eftersom entrén till sjukhuset ockuperades av aktivister strax efter nedläggningen. Sju år senare sitter ockupanterna fortfarande där. Johan Andersson har också han tagit skift i sjukhusentrén, även om han i Tidningen Ångermanland beskriver det mer som en protest än som en regelrätt ockupation. 

Ockupationen var bara en i raden av protester. Hösten 2016 samlade demonstrationer i Kramfors och Härnösand 15 000-20 000 människor – nästan en av tio västernorrlänningar. En kraftig svekdebatt drabbade Socialdemokraterna, som inför valet 2014 lovat att länet fortsatt skulle ha tre akutsjukhus, men som sedan flyttat den akuta ortopedin från Sollefteå och därefter stängde BB. Två sollefteåbördiga socialdemokrater i regionfullmäktige avvek från partilinjen, den ena genom att inte närvara och den andra genom att yrka och rösta emot partiet. Johan Andersson ser BB-frågan som del i ett större sammanhang.

Nedläggningen av BB i Sollefteå var det som fick folk att gå ut på gatan, att dra en gräns.

– Nedläggningen av BB i Sollefteå var det som fick folk att gå ut på gatan, att dra en gräns. Men det var inte det enda som blivit sämre genom åren, jag tror till exempel att det fanns ett stort missnöje med att landsbygdsskolor hotades med nedläggning vart tredje-fjärde år, att man skulle riva broar och släcka vägbelysningen. BB blev droppen, men det fanns redan mycket i bägaren. 

Konflikten om sjukhuset lever vidare, men har gått in i periodpaus. Efter valet 2022 styrs regionen av Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet, som alla har olika uppfattningar om Sollefteå sjukhus. Som de flesta oeniga politiker löser man frågan genom att skjuta upp den med en utredning. Under tiden går livet vidare. Men det kanske spelar roll att Dagens Nyheter i mitten på januari uppmärksammade det dödsfall som inträffade 2022, där en 18-åring dog i Sollefteå, troligen på grund av att ingen akut kirurgi fanns på sjukhuset.

Det finns en del som man som kommunpolitiker inte har så mycket makt över, som sjukhusfrågan. Men det finns också en hel del saker som går att förändra. Vilka möjligheter ser du?

– Det går att göra mycket. Till att börja med kan man visa att man förstår värdet av entreprenörer, ge dem uppmärksamhet och underblåsa de krafter som vill nånting. Försöka ge dem förutsättningar att nå sin potential. Det ska vara så enkelt som det bara går att ha att göra med kommunen, avgifter ska vara så låga som möjligt. Det ska vara lätt att växa här för både näringslivet och föreningslivet.

Ockupationen av BB och protester mot Socialdemokraterna har blivit en folkrörelse i Sollefteå. Foto: Izabelle Nordfjell/ TT

– Med våra förutsättningar måste vi också ibland sträcka oss till det yttersta och röra oss ut i gråzonerna för vad en kommun kan göra. Junsele-projektet är väl ett exempel på det. Marknaden kommer inte att nå hela vägen i de här trakterna och staten bryr sig inte om oss. Då behöver vi göra vad vi kan. Det är problematiken överlag här. Bankerna vill inte ta några risker på landsbygden alls, det märker man oavsett om nån vill bygga ett nytt hus, en lagård eller en verkstad. 

Junsele-projektet som Johan Andersson pratar om är ett uppmärksammat hotellbygge i den västra delen av kommunen. I anslutning till Junsele djurpark vill Cirkus Scott-profilen Robert Bronett och ägaren till djurparken, Ulf Henriksson, bygga ett hotell för Marriott, världens största hotellkedja. Finansieringen har varit en följetong i de lokala nyheterna under året. Projektet är också starkt kritiserat på de lokala ledarsidorna, inte minst eftersom kommunen gått in som borgenär för 20 miljoner kronor.

– Det har låtit som att kommunen satsar 20 miljoner på ett lyxhotell, men det stämmer inte. Vi borgar bara för lånet för att sänka risken för projektet. Men de pengarna kommer bara in när bygget redan är en bit på väg. Skulle allt gå åt helvete, då kommer vi ändå ha nånting byggt på berget som förhoppningsvis är värt mycket mer än 20 miljoner. Så jag ser inte risktagandet som särskilt stort.

Men det kan samtidigt finnas andra risker. Ett problem som jag tog upp i min bok som många landsbygdskommuner verkar brottas med är att kommunen tenderar att bli en väldigt dominerande aktör. Man ger sig ofta in i föreningslivet och näringslivet, antingen med egen organisation eller med olika typer av bidrag. Tror du inte att det kan vara farligt om kommunen blir solen som allt kretsar kring, att det kan tränga undan privata initiativ?

– Jo, det tror jag verkligen är en risk. I vissa mindre samhällen finns den här bruksmentaliteten. I Österforse (en liten ort i Sollefteå kommun, reds. anm) var Graningeverken väldigt dominerande som företag, och de skötte ju allt. Det var de som bidrog till golfbanan och skidspåret, vägbelysningen, allting. När de sen lade ner verksamheten och sålde allting stod samhället i ett vakuum. “Vad händer nu?” liksom. Det finns alltid risker när en enskild aktör blir för dominerande. I Österforse har det löst sig bra med ett otroligt aktivt och drivande föreningsliv. Men jag tror att man får försöka vara lyhörd som politiker och kommun. Vi ska försöka fylla tomrum som finns, men inte för mycket. Ser man initiativkraft nånstans ska man kunna backa lika snabbt.

Det finns alltid risker när en enskild aktör blir för dominerande.

Johan Andersson är ung, men ger ändå intryck av att vara en gammaldags centerpartist. Svaret för tankarna till Thorbjörn Fälldins bondförnuft. Det är mer pragmatism än ideologi, på gott och ont. Förra året skrev jag om Bräcke kommun – inte så långt från Sollefteå – och deras satsning på en skidtunnel som skulle “sätta kommunen på kartan”. Där gick till sist kommunen in med 40 miljoner kronor. Ett par år senare vände ekonomin nedåt och kommunen behövde spara in 40 miljoner, bland annat just på skolan. Johan Andersson är medveten om problematiken, men övertygad om att det går att balansera rätt.

– Absolut är det så, det finns nästan ingenting man gör som kommunpolitiker som inte är förknippat med en risk. Men det är en stor risk i att inte agera framåtsyftande också, att bara sitta och vänta. Tyvärr är det nog snarare den typen av risktagande som vi har sett alldeles för mycket av i norra Sveriges inland de senaste decennierna. En rädsla för att göra fel som leder till att man inte gör någonting alls. 

Hur ser du på Sollefteås utveckling på lite längre sikt? Det har varit en nedgång under lång tid och på flera sätt, inte minst vad gäller befolkningsutvecklingen, men du menar att man kan se en vändning?

– Ja, jag är optimistisk. Regementet återetableras och Uniper satsar i Långsele. Hotellet i Junsele kan bli en positiv kraft. Vi kan se att fastighetsvärdena har börjat stiga. Sen går inte allt jättefort. På längre sikt skulle jag vilja att kommunen ökade lite befolkningsmässigt. Det är ganska lätt för oss att växa eftersom det mesta redan är dimensionerat för en större befolkning. Vi behöver inte ha ambitionen att bli en stor stad, men blev vi något fler skulle det vara lättare att få ihop ekonomin. 

***

Efter fyra år som kommunstyrelsens ordförande ställde Johan Andersson upp till omval. Socialdemokraterna hade förlorat makten 2018, men var under mandatperioden fortfarande största parti och ville återställa ordningen. De var chanslösa. Centerpartiet dubblerade sitt stöd, från 19,6 procent till 39,2, det bästa resultatet för partiet i hela landet. Socialdemokraterna minskade samtidigt från 34 procent till 25,6. Johan Andersson klev tillbaka in i kommunhuset med ett ännu starkare mandat, och röstsiffror som minner om det egna partiets storhetstid.

Enligt de senaste mätningarna är Centerpartiet i Sollefteå nästan tio gånger större än i riket. Varför går det så dåligt för C på riksnivå?

– Det handlar nog mycket om att vi inte haft något sakägarskap. Många har säkert tyckt att vi har en stabil ideologisk grund, men vi har inte drivit sakfrågor som människor bryr sig om och då kommer man ingen vart. Man måste prata om och ha förslag som berör folk i deras vardag, och det har man inte lyckats med. I Sollefteå har vi fokuserat på företagandet, landsbygdsutvecklingen och skolan, och då inte minst byskolorna, och det har gett resultat. 

I den här delen av landet är Centerpartiet ofta det parti som står i opposition till Socialdemokraterna. Har du känt dig hemma i partiet under åren med januariavtalet, och nu i opposition till vänster?

– Jag tror att om man är centerpartist här så ser man sig som borgerlig och som i opposition till S. Thorbjörn Fälldin brukade väl säga att han var antisocialist, och lite så känner jag också. Samtidigt har Centerpartiet varit ett mittenparti under lång tid och samarbetat med Socialdemokraterna i perioder, så det är inte så svartvitt. Situationen i den nationella politiken har också handlat om hur man förhåller sig till Sverigedemokraterna, där C har valt att inte samarbeta med SD, vilket jag tycker är klokt. Det problemet har vi inte här eftersom SD är så pass små.

– Nu tycker jag också att man ser ett skifte i den nationella debatten. Det är mer fokus på krisberedskap, och då blir jordbruket och landsbygdsfrågorna viktiga. Där har Centerpartiet gjort många utspel som jag tycker är bra. Helena Lindahl (landsbygdspolitisk talesperson, reds. anm) tycker jag pratar om de frågorna på ett sätt som folk förstår.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

För Socialdemokraterna är resultaten omvända. De går bra på riksnivå men dåligt i Sollefteå, och tittar man på valet 2022 tappar de i traditionellt starka fästen både i Norrland i stort och på landsbygden generellt. Är Sollefteå en föraning av framtiden?

– Ja, jag tror att de har tappat greppet om den här delen av landet. De har tappat sakpolitiken, vardagsfrågorna som är viktiga på landsbygden. Som frågan om bränslepriserna. Det har faktiskt betydelse att folk kan ta sig till jobbet utan att bli ruinerade. Där har de blivit mer och mer tondöva och det har speglats i valresultatet. 

Johan Andersson pratar om Sollefteå, men hans poäng är giltig för det nationella valet. Den som studerar röstmönstren ser att Socialdemokraterna blivit ett allt mer storstadscentrerat parti och allt mer kommit att ha sin bas i medelklassens villamattor och invandrartäta förorter. Just i Ådalen finns en centerpartist som fångar upp missnöjet. Vilka partier gör det på andra håll?

Omslagsfoto: Joakim Broman