Ryt till mot politisk konst
Umeås Metoopuma är inget undantag – det offentliga har ingen rätt att försöka uppfostra invånarna för politikernas höga nöjes skull. Det spelar ingen roll om det sker med pekpinnar, avgifter eller konstverk. Offentligfinansierad politisk konst är ett otyg.
Att politiker med förmyndarlusta tenderar att vara stolta över sig själva är ju inget nytt. Men när de som vill uppfostra i stället för att tjäna sina invånare förevigar sina uppläxningar i form av politisk konst har det gått för långt.
Min hemkommun Umeå går som vanligt i bräschen även på det här området. Nyligen invigdes Listen av Camilla Akraka på Rådhustorget. Konstverket, som är mer känt som Metoo-skulpturen, föreställer en 130 centimeter hög, rödlackerad rytande puma med nordiskt guld i sitt öppna gap. Den står på en tre meter hög ställning i rostfritt stål.
Summan för konstkalaset är 500 000 kronor. I det kommunala budgetsammanhanget är det förstås ingen jättepost, och visst är det som Moa Krestesen, konstintendent vid Umeå kommun, förklarar – betalar man inte får man ingen konst. Kanske hade det ändå varit bättre.
Det var i fjol som Umeå kommun beslutade att beställa ett monument för att manifestera kommunens stöd till Metoo-uppropet. Ett fortgående stöd till kvinnorna som tog bladet från munnen om man så vill. Samma år gjordes också nedskärningar på 3,9 procent i kommunens budget för grundskolan för årskurs fyra till nio. Nyligen rapporterades också att en tredjedel av personalen på en träningsskola i Umeå kan skäras bort. Träningsskolan är en inriktning inom grundsärskolan för de elever som inte klarar av att nå upp till målen.
Politisk konst är en extravagans. Att satsa på det samtidigt som kommunala kärnuppgifter knäcks av besparingskrav är inte visionärt eller modigt – det är ett hån mot skattebetalarna. Det är Lyxfällan – offentlig sektor. Ett program som nog skulle behövas.
Det offentligas uppgift är inte att manifestera sin egen förträfflighet eller att uppfostra oss, den är att administrera vår samexistens.
Samtidigt är offentligfinansierad politisk konst inte främst en fråga om ekonomi. Även om Umeå gjorde stora överskott, det regnade manna från himlen och mjölk, honung och västerbottniskt öl sprutade ur fontänerna vore det fel. Det offentligas uppgift är inte att manifestera sin egen förträfflighet eller att uppfostra oss, den är att administrera vår samexistens. Sexigare än så ska det inte vara.
Att verket föreställer en puma har också irriterat somliga, kanske verkets mest förlåtande drag. Kritiken grundar sig på kopplingen till det anglosaxiska begreppet cougar – något äldre kvinna med sexuell smak för yngre män. Det är något oklart varför detta skulle vara så hemskt. Oavsett är det så fantasilös kritik att det vattnas i ögonen. Så sent som åtminstone på 1980-talet var puma vanlig svensk slang för en attraktiv kvinna. Se till exempel sketchen ”Paradiset II” i Galenskaparna och After Shaves revy Cyklar som hade premiär 1985. Andra tänkbara associationer vore porrstjärnan Puma Swede, inte minst beryktad för sin sexshow på Kommunals krog Metropol Palais, eller varför inte den tidigare nazistledaren Johnny ”Puma” Höglin? Den senare är förvisso aktiv antirasist numera, men ändå.
Utöver det ohämmade slöseriet med skattepengar finns det ett annat skäl till att Metoopuman är särskilt korkad. Verket är en hyllning till en politisk rörelse som fortfarande är i sin linda. Ingen vet än vad resultatet av Metoo-rörelsen blir, varken bedömt i sin helhet eller i de ingående delarna. Hittills har vi kunnat skåda modiga utsagor och rena personangrepp samt en total avsaknad av medieetik som har fått förödande konsekvenser. Allt det är del av Metoo, lika mycket som denna ogenomtänkta puma.
Varför ska det vara så förbenat svårt att bara låta bli?