Ryktet om den svenska ojämlikheten är starkt överdrivet

Ojämlikhet och ekonomiska klyftor är ett ämne som ständigt förekommer i den politiska debatten. Nyligen blossade frågan upp när Ekots lördagsintervju lyfte SCB:s senaste siffror som enligt redaktionen visar att de ekonomiska klyftorna har ökat i decennier. Inslaget tryckte speciellt på att inkomstskillnaderna i Sverige ökade kraftigt under 2021. Programledaren frågade oppositionsledaren Magdalena Andersson om det var ett problem. ”Absolut”, blev svaret. Andersson menade att ökade ekonomiska klyftor i sig är orättvisa, men att de också leder till polarisering i samhället. Hon har fel.

Den fackliga tankesmedjan Katalys och SSU har nyligen spridit missvisande påståenden om ojämlikheten i Sverige. I rapporten ”Alla får det inte bättre – om den ökande ojämlikheten i Sverige och varför den är ett samhällsproblem” hävdar Katalys att ”34 procent av den vuxna svenska befolkningen har mindre än 100 000 kronor i nettoförmögenhet”, men utan att räkna in det offentliga pensionssparandet. I SSU:s kampanjvideo inför första maj hävdas att Sverige har blivit “världsmästare i grenen ojämlikhet” och att våra förmögenheter är ”mer orättvist fördelade än i länder som Ryssland och USA”. 

Men vad är egentligen ojämlikhet? Det finns många olika sätt att mäta det, till exempel inkomst, förmögenheter, levnadsår, möjligheter och utbildningsnivå. I många fall är dock ojämlikheterna inte ett resultat av politiska eller ekonomiska system, utan av att vi människor helt enkelt är olika. När dessa olikheter omsätts i fria val dyker ojämlikhet av olika slag upp som en naturlig följd. Pengar kommer att omfördelas som ett resultat av människors preferenser och beslut, och saker som livslängden kommer att påverkas av livsstilsmässiga beslut som rökning, matvanor och träning. Om vi då till varje pris vill uppnå jämlikhet behöver alla dessa olikheter i hur människor är och agerar tryckas tillbaka av ett repressivt system.

Både SSU och Socialdemokraterna har dock fel om den svenska ekonomiska ojämlikheten.

Både SSU och Socialdemokraterna har dock fel om den svenska ekonomiska ojämlikheten. Som forskaren Daniel Waldenström visat är Sverige fortfarande ett av världens mest jämlika länder. Sverige har en så kallad ginikoefficient – ett mått på ojämlikhet i form av inkomstspridning – på runt 0,3. Det kan jämföras med USA:s 0,43. 

Den ekonomiska standarden för svenska hushåll har ökat varje år sedan mitten av 1990-talet. Mellan 1995 och 2022 har lönen för den genomsnittliga svenska löntagaren ökat med nästan 60 procent. Medianvärdet steg med 2,7 procent 2021 och med hänsyn tagen till inflationen var det den högsta ökningen sedan 2015, visar SCB. När ersättningar som studiestöd inte räknas upp med snittlönerna, samt när studenter på universitetet blir fler, ser det i statistiken ut som att klyftorna växer. Fastän studenterna troligtvis bara är i början av sin inkomstresa.

***

Det är samtidigt korrekt att inkomstskillnaderna i Sverige har vuxit sedan 1980-talet. Tar man en ögonblicksbild år för år kan man se att den tiondel av befolkningen med högst inkomster har sett sina inkomster öka mer än övriga befolkningen. Det kanske kan sticka i ögonen, tills man förstår att ögonblicksbilder inte säger något om huruvida det är samma personer som befinner sig i den rikaste tiondelen år efter år. 

Ökningen i den rikaste gruppen drivs främst av större kapitalinkomster, där bland annat vinster från bostadsförsäljningar och värdepapper ingår. Exkluderar vi kapitalinkomster förändras bilden av det ojämlika Sverige. I stället för att öka med 0,023 enheter (från 0,310 till 0,333) stiger ginikoefficienten då med endast 0,002 enheter. Förändringen är alltså i princip obefintlig. Debatten förlorar alltså all rim och reson när det dras på stora växlar för att några, till exempel ett äldre par, säljer sin villa och under ett år blir rikare än en VD, trots att de nästa år räknas som vanliga pensionärer igen. 

Det är en helt annan bild än den som framträder från vänstersidan. Läser man boken Girig-Sverige (2022) av Andreas Cervenka kan man lätt få för sig att det är ett fåtal kapitalister som sitter på all makt och pengar. Boken implicerar dessutom att börsuppgångar är något negativt eftersom det ökar girigheten.

Med den analysen blir fallande bostadspriser, lägre löneökningar och en fallande börs någonting positivt.

Med den typen av analys blir fallande bostadspriser, mindre pensionsbesparingar, mer sammanpressade löner, lägre löneökningar och en fallande börs någonting positivt. Jämlikheten ökar, men har något egentligen blivit bättre?

I debatten förekommer även påståenden om skillnaden mellan lönearbete och kapitalinkomster. Detta vilseleder oss att tro att det finns en tydlig skiljelinje mellan dessa. Faktum är att många lönearbetare också är kapitalägare och vice versa. Sjuksköterskan sparar i fonder eller äger en bostad och många småföretagare får både lön och vinstutdelning från sitt företag.

***

Inte heller om man ser till löneandelen, det vill säga hur stor del av företagens förädlingsvärde som tillfaller arbetstagarna snarare än ägarna, har något förändring skett, varken i Sverige eller i övriga västvärlden. Tittar vi på statistiken för OECD-länderna har löneandelen legat på ungefär samma nivå sedan 1960-talet. Sverige låg på 80 procent runt mitten av förra seklet och ligger i dag fortfarande kvar kring cirka 80 procent.

Men om man fortfarande går på myten om att “kapitalägarna” (det vill säga pensionärsparet som sålde sin villa efter 30 år – eller sjuksköterskan som sparar i fonder) drar ifrån resten av gänget bör vi ta hänsyn till ytterligare en faktor när vi ska tänka på vilka som egentligen är fattiga. 

Tittar vi på den offentliga konsumtionen i Sverige är den enormt hög. Mycket av det som kostar i andra länder och som slår hårt mot de med lägst inkomster är subventionerat i Sverige. Vi har ett generöst system där skolan är avgiftsfri, högkostnadsskyddet i vården lågt, BVC-besök kostar inget och en förlossning kostar ungefär 100 kronor för den enskilde. Flera studier har försökt värdera välfärdstjänsterna utifrån deras kostnader och därefter fördelat dem till hushållen utifrån deras användning. SCB (2012) visade att en genomsnittlig låginkomsttagare med 129 000 kronor i disponibel inkomst år 2009 mottog cirka 153 000 kronor (alltså nästan 13 000 kronor per månad) i subventionerad offentlig välfärd, det vill säga mer än hela löneinkomsten. Detta tas sällan i beaktning vid fattigdomsberäkningar. Men det är självklart att en subventionerad välfärd i storleksnivån av en löneinkomst påverkar hur vi bör se på ekonomisk ojämlikhet och hur rika eller fattiga vi egentligen är. På samma sätt borde man räkna in det statligt tvingande (men individuella) pensionssparandet när man jämför förmögenheterna mellan olika grupper.

Nåväl, livet är inte alltid rättvist, och inte heller jämlikt. Det betyder dock inte att det alltid är ojämlikt: du och jag kan kanske vid någon nanosekund ha exakt samma inkomst, hälsa, möjligheter och utfall av vårt liv. Men ju mer man tänker på det, förstår man att det kommer att ske ytterst sällan. 

Så om vi i framtiden kan konstatera att ojämlikheter kommer att finnas, och att det är ojämlikheter kommer att uppstå helt naturligt och som resultatet av fria val, kan vi också ganska snabbt dra slutsatsen att universell jämlikhet bara kan tillkomma artificiellt. 

Även filosofen John Rawls skrev om det när han formulerade tankeexperimentet okunnighetens slöja. Vi kan inte veta vad vi föds till. Så om vi inte vet det – vilket samhälle hade vi då valt att födas in i? 

Jag hade valt att födas i en värld som bejakar olikheter. Där varje medborgare ser på sina jämlikars särskilda förmågor inte som ett hot, utan som en gemensam tillgång. Där den stora massan kan få det bättre tack vare ett system som tar tillvara på våra olikheter. 

Den världen är kapitalistisk.