Rush, Rand och trädgårdsodling
Den 7 januari i år avled Neil Peart, trummis och textförfattare i det legendariska rockbandet Rush. Det har såväl liberaler som rent musikaliska fans anledning att sörja.
”Egentligen så är ju all musik som inte är uttalat vänster faktiskt liberal”, sade en styrelsekollega och vän till mig när vi halvt förgäves försökte sy ihop en spellista med liberala låtar inför valet 2010. Medan låttexter med uppenbart vänsterinnehåll givetvis var vänster, så argumenterade han för att allt som lät det privata vara privat, allt som inte blandade in politik där den inte borde vara, faktiskt borde klassas som frihetligt.
Inställningen har en viss poäng, men säger också något om hur förbannat svårt det är att hitta låtar där textraderna faktiskt innehåller uttalat liberala poänger. Den genre som ändå lyckas leverera något är rocken, och det den framför allt levererar är Rush.
Rush bildades 1968, men det var först efter dess första, självtitulerade album som Neil Peart kom in i bilden. Det har redan skrivits spaltmeter om hur han läste Ayn Rands Urkällan och inspirerades att skriva texterna till bandets näst bäst säljande album någonsin, 2112 – en sci-fi-berättelse om att sätta sig upp mot en detaljstyrande centralmakt, och att lita på sin egen förmåga. Peart fick utstå en hel del kritik från musikjournalister som rankade Rand ungefär lika högt som Hitler, men det hindrade honom inte från att fortsätta sätta ord till Rushs musik.
Pearts sista album är en uppgörelse med idén om en upplyst diktator och att okunnighet är salighet
Bandet släppte totalt arton studioalbum med Peart som textförfattare, och jämte fantasy- och sci-fi-influenser (undertecknad uppskattar särskilt Rivendell) går det inte att ta miste på en underliggande, frihetlig ton. Det sista albumet, Clockwork Angels, är ett mörkare och kanske mer vuxet svar på klassikern 2112. Vi befinner oss åter igen i en dystopisk värld, styrd av en kanske välvillig men framför allt tyrannisk Watchmaker som kontrollerar innevånarnas liv.
Pearts sista album är en uppgörelse med idén om en upplyst diktator och att okunnighet är salighet – men det är också en hyllning till de saker i livet som verkligen spelar roll. Albumets två sista låtar, Wish them well och The Garden, handlar om att inte lägga tid på dem som fastnat i sin bitterhet (och att inte själv fastna i sin egen), utan i stället ”odla sin trädgård” – en högst medveten referens till Voltaires Candide.
The measure of a life is measure of love and respect
So hard to earn, so easily burned
In the fullness of time
A garden to nurture and protect
(…)
The treasure of a life is a measure of love and respect
The way you live, the gifts that you give
In the fullness of time
It’s the only return that you expect
–The Garden
Det kanske inte är ett liberalt politiskt budskap. Men det är ett filosofiskt sådant, om att göra det du kan med den tid som är dig given, och att det är belöning nog i sig.
Jag frågade min pappa, som lyssnat på Rush sedan tonåren, vad han kommer att minnas mest med Neil Peart.
”Världens bästa trummsolo, Live in Toronto”, svarade han. Någonstans tror jag att det kanske är vad Peart helst hade velat bli ihågkommen för också. Inte bara sina åsikter – utan främst sin förmåga. Att det är rätt att tillvarata den var det budskap han uppskattade i Urkällan. Och nog är det ändå liberalt, att låta människor odla sina förmågor, efter eget huvud. Att odla sina egna trädgårdar.