Samhälle Essä
Riskbedömningarna är ett större problem än viruset
Regeringens fortsatta coronarestriktioner bygger på en ensidig riskanalys, där smittspridningen ses som en så allvarlig risk att den tillåts trumfa andra överväganden. Det får direkt skadliga effekter som regeringen bortser från, skriver Nora Karlsson.
”Frågan man bör ställa sig är inte om regeringen borde göra mindre, utan om vi borde göra mer”, sa statsminister Magdalena Andersson i samband med en presskonferens efter att en ny omgång coronarestriktioner presenterats tidigare i januari.
Men efter att den socialdemokratiska regeringen infört en rad nya restriktioner och signalerade tydligt att fler är att vänta, hände något i den svenska partipolitiska coronadebatten.
Äntligen fanns det en viss opposition till den ständiga förlängningen av restriktionerna och motiven bakom. Magdalena Andersson var förstås snabb med att rättfärdiga de nya restriktionerna och hävdade att de andra partierna inte förstår lägets allvar. Under onsdagen (den 26 januari) meddelade socialminister Lena Hallengren tillsammans med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell att dessa nya restriktioner förlängs i ytterligare två veckor.
Tre år in i pandemin befinner sig debatten fortfarande i ett uppskruvat läge med utbredd oro och en skuldbeläggning som bäddar för orimliga politiska avvägningar. Avvägningarna i pandemipolitiken handlar i grunden om riskbedömningar. Beslutsfattande under osäkerhet, där olika risker måste vägas mot varandra, är ständiga ekonomiska och samhällsvetenskapliga problem. Det är också en av kärnorna i det politiska hantverket. När besluten ska fattas sätts kalkyler upp, avväganden görs och tyvärr får ofta magkänslan ett visst inflytande.
Det var inte en uppgift regeringen var villig att ta sig an.
När pandemin bröt ut hade vi begränsad kunskap om coronaviruset och dess konsekvenser. Skulle det likställas med en influensa eller med spanska sjukan? Regeringen behövde fatta beslut under osäkerhet. Självklart ville man agera ifall det visade sig vara det värsta scenariot. Regeringen lutade tungt på Folkhälsomyndigheten för att göra riskbedömningarna och föreslå åtgärder.
Folkhälsomyndigheten är dock enkelspårig och det av förklarliga skäl. Den ska värna folkhälsan. Det är sedan regeringens ansvar att väga olika intressen mot varandra, men det var inte en uppgift den var villig att ta sig an.
Den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke kritiserade tidigt denna hantering:
”När man ska göra avvägningar om inskränkningar så är det inte bara smittan som man ska titta på, utan det är vilka effekter det får i övrigt när det gäller hälsa, när det gäller ekonomi, när det gäller människor liv i stort”, som han uttryckte det i en intervju med SVT:s ”30 minuter”.
Den riskbedömningen som borde ha gjorts är alltså mer komplicerad, eftersom risken finns i fler dimensioner. Sverige undvek förvisso lockdown och skolstängningar till skillnad från många andra länder, som gjorde än mer ensidiga riskavvägningar. Covid-19 blev antingen den enda risken som behövde hanteras, eller så ansågs riskerna med viruset vara så allvarliga att avvägningar mot andra samhälleliga värden saknade relevans.
Det är i grunden ett sådant förhållningssätt statsministern och socialministern fortsätter att ge uttryck för när de försvarar förlängda restriktioner.
***
Med tre år in i pandemin har vi en helt annan kunskap om viruset, dess mutationer och dess effekter. I detta läge handlar det inte längre om en osäkerhet, vi känner till dess risker. Tack vare vaccinet blir riskerna för att bli allvarligt sjuk allt mindre. Från politikens håll agerar man dock som om denna kunskap inte existerar, som om man fortsatt befann sig i ett tillstånd av osäkerhet.
Det väcker frågan om vilka risker som är normala och acceptabla i ett samhälle.
Det finns inte längre någon grund för att agera och fatta beslut utifrån den premissen, ändå gör man just det. Restriktionerna utökas ytterligare med bakgrund av den ökade smittspridningen av omikronvarianten, men även – uppseendeväckande nog – säsongsinfluensan och RS-viruset. Budskapet blir att alla sjukdomar som kan leda till potentiell skada för människor ska kunna rättfärdiga inskränkningar av fri-och rättigheter. Det väcker frågan om vilka risker som är normala och acceptabla i ett samhälle och vem eller vilka som gynnas av regeringens långtgående inskränkningar.
Matthew Crawford, som är filosof knuten till University of Virginia, publicerade häromåret boken Why We Drive. On Freedom, Risk and Taking Back Control (2020). I boken illustrerar Crawford, genom bilkörning, de oförutsedda negativa konsekvenserna av att försöka undgå all risk.
Han argumenterar för att mycket av den utvecklingen som skett vad gäller säkerhet i bilar och trafiken, i realiteten har gjort människor till sämre bilförare och därav varit, åtminstone delvis, kontraproduktiva. Bilarnas trygghetssystem och den utbredda automatiseringen leder till att människor känner ett mindre ansvar för sin egen körning. Denna utveckling har delvis drivits på från det offentliga, både i USA och EU.
Bakgrunden är säkerligen välmenande, men att tro att man kan bli förskonad från risk är inte realistiskt. Crawfords sätter fingret på det problem som infinner sig när man motarbetar risker utan att väga för- och nackdelar med olika åtgärder mot varandra och när riskbedömningarna slår fel.
Under pandemin har vi fått se konsekvenserna av ensidig riskbedömning. Rädslan för sjukdomen covid-19 gav upphov till en rad restriktioner som skulle minska risken för att bli smittad av viruset, men där konsekvensen blev att risken för andra hälsoproblem ökade och särskilt för vissa grupper.
Läs också:
I synnerhet unga drabbades av psykisk ohälsa, oro och sömnbesvär, vilket en rapport från Folkhälsomyndighetens visar. Detta är en grupp som i stor utsträckning inte befinner sig i en riskgrupp och som jämfört med äldre inte var särskilt oroliga för att smittas av viruset. Regeringens vilja att motarbeta risken för smittan gav alltså upphov till andra hälsoproblem, som för vissa vägde tyngre än den initiala risken för covid.
***
Riskbedömning på en samhällsnivå är komplicerad då många olika intressen ska vägas mot varandra. Det finns alltid oförutsedda risker när det offentliga intervenerar. Inom nationalekonomin brukar man tala om agentproblemet, som också kan illustrera problemen med regeringens pandemihantering.
I agentproblemet finns en huvudman, med vissa intressen, och en agent som ska tillvarata både huvudmannens intressen och sina egna. När dessa intressen kolliderar och agenten agerar på ett sådant sätt som påverkar huvudmannen negativt utan att agenten själv påverkas uppstår moralisk risk. Den moraliska risken innebär att agenten får mindre incitament att ta hänsyn till de negativa konsekvenserna.
Regeringen och det svenska folket befinner sig i en sådan problematik. Regeringen har, genom restriktioner och rekommendationer, tagit sig an att bedöma och företräda våra intressen och de risker som är rimliga att ta. Men regeringen kan omöjligt veta vad som ligger i enskilda människors intresse då individer själva väger coronavirusets risker mot andra intressen och risker. Enskilda gör därtill olika riskbedömningar. Vi vet att vissa egenskaper är riskfaktorer, men långt ifrån alla människor befinner sig i riskgrupp för att bli allvarligt sjuk vid smitta. Trots detta initierar regeringen allmänna och generella restriktioner.
Restriktionerna har medfört en hel del problem. Förutom den ökade risken för psykisk ohälsa, även kunskapsförluster i skolan. För att inte tala om de enorma ekonomiska konsekvenserna för samhället och för enskilda människor. Regeringen har gjort bedömningen att dessa negativa konsekvenser är rättfärdigade för att väga upp för risken att smittas av covid-19.
Regeringen själv har inte incitament att byta linje, eftersom den lyft fram läget som väldigt allvarligt och därav vill visa sig handelskraftiga. Inte heller har regeringen i någon större utsträckning fått uppleva negativa konsekvenser av sitt handlande, snarare det motsatta. De har fått stärka sin roll som ett regeringsbärande parti genom att ta ansvar för krisen.
Matthew Crawford frågar sig vilka som egentligen tjänar på ständigt nya kraven på säkerhetsanordningar i bilen. Jag undrar vilka som tjänar på de generella och långtgående restriktionerna?
En undersökning som Svenskt Näringsliv har gjort med nästan 1 300 medlemsföretag, visar på en allt sämre förankring och förståelse för restriktionerna. Detsamma gäller nu i allt större utsträckning både opinionsbildare och enskilda.
Regeringen måste återigen acceptera att en viss grad av risk är ofrånkomligt.
Att regeringen nu fattat beslut om att förlänga restriktionerna ytterligare bevisar dess oförmåga att se helheten. Lena Hallengren hävdar att restriktionerna är anpassade till dagens situation och att åtgärderna enbart ska behållas så länge de absolut behövs. Samtidigt poängterar socialministern korrekt att omikronvarianten är en mildare sjukdom och att allt fler tar sin tredje dos vaccin. Trots detta motiverar regeringen återigen restriktionerna med Folkhälsomyndighetens bedömningar om smittspridningen.
Det offentliga, och i synnerhet regeringen, måste återigen acceptera att en viss grad av risk är ofrånkomligt i ett samhälle. Inte heller duger det att ha en riskanalys som enbart fokuserar på en aspekt – i det här fallet smittspridningen. Samhället har flera värden som bör värnas om.
I det här läget, med hög vaccinationsgrad och ökad kunskap om virusets risker, är enskilda företag och personer bäst lämpade att göra sina egna riskbedömningar.