Republikanerna höjer både BNP och underskottet

Så fick Republikanerna äntligen sin skattereform. Efter det pinsamma misslyckandet med att upphäva och ersätta Obamacare var det en välkommen politisk vinst att senaten och representanthuset kunde enas om ett skatteförslag som president Trump sedan villigt skrev under. Det finns mycket att säga om denna komplexa lag. Här vill jag kommentera några av huvuddragen.

1. Lägre marginalskatter. Skattereformen medför sänkt skatt för de flesta federala skattebetalare. Den högsta marginalskatten minskar från 39,6 till 37 procent, men även för lägre inkomster sjunker marginalskatterna. Höginkomsttagarna får störst skattesänkning räknat i dollar, vilket har kritiserats av demokrater, vänsterdebattörer och talk show-värdar. Man måste komma ihåg att USA har ett starkt progressivt skattesystem med ett högt grundavdrag (som med Republikanernas förslag stiger från 10 000 till 12 000 dollar för ensamstående) och skattereduktioner för låginkomsttagare och barnfamiljer.

Effekten av det blir att nästan hälften av amerikanerna inte betalar någon inkomstskatt över huvud taget. Den rikaste tiondelen betalar 70 procent av all federal inkomstskatt. Då är det förstås inte konstigt att en stor skattesänkning ger lägre skatt för höginkomsttagare.

2. Lägre bolagsskatt. USA har i dag en internationellt mycket hög bolagsskattesats, 35 procent för storföretag, samtidigt som det finns många avdrag och specialregler (loopholes) i skattelagstiftningen. Skattereformen sänker bolagsskattesatsen till 21 procent och minskar antalet avdrag. Bland annat begränsas ränteavdragen till 30 procent av rörelsevinsten, en förändring som liknar den som regeringen nu vill införa i Sverige.

En aspekt som gillas av många nationalekonomer är att företag ska få dra av investeringar (dock inte i byggnader) omedelbart i stället för att göra avskrivningar i takt med att investeringsvaran slits ut. Det största problemet med bolagsskatten är att den minskar viljan att investera. Om investeringar är omedelbart avdragsgilla försvinner i princip denna problematik. Investeringarna förväntas därför öka i USA under den femårsperiod som denna regel ska gälla.

Den rikaste tiondelen betalar 70 procent av all federal inkomstskatt. Då är det förstås inte konstigt att en stor skattesänkning ger lägre skatt för höginkomsttagare.

3. Begränsning av avdrag för delstatliga skatter. I USA är delstatliga och lokala skatter avdragsgilla vid federal beskattning. Detta fungerar som en subvention av högskattestater som Kalifornien och New York. Avdragsrätten innebär också att delstaterna kan frestas att höja skatterna mer än de annars hade gjort, eftersom en del av notan kommer att plockas upp av den federala regeringen.

Ett motsvarande avdrag fanns tidigare i Sverige men avskaffades 1971. Jobbskatteavdraget, som infördes 2007, har dock en teknikalitet i utformningen som får en liknande effekt – kommunala skattehöjningar subventioneras av staten.

Med Republikanernas skattereform begränsas avdragen för delstatliga och lokala skatter till 10 000 dollar. Avdraget avskaffas alltså inte helt, som var tanken från början, men reformen går ett steg i rätt riktning och gör skattesystemet mer rättvist.

4. Högre tillväxt – men större underskott. Skattesänkningen lär höja USA:s BNP genom att lägre marginalskatter ökar incitamenten att arbeta och genom att lägre bolagsskatt ökar incitamenten att investera. Detta leder i sin tur till ökade skatteintäkter. I hur stor grad skattereformen betalar för sig själv genom sådana dynamiska effekter är ett hett diskussionsämne bland amerikanska nationalekonomer. Framför allt är det effekten av den sänkta bolagsskatten som diskuteras. Kärnan i argumentet är att sänkt bolagsskatt minskar skillnaden (skattekilen) mellan avkastningen på en investering före och efter skatt. Då blir fler investeringar lönsamma, kapitalstocken ökar och arbetarna blir mer produktiva. Det leder till högre BNP och högre löner. Bland de ekonomer som menar att man kan vänta sig stora dynamiska effekter finns Greg Mankiw och Martin Feldstein. Brad DeLong och Paul Krugman har motsatt åsikt.

Det finns tre stora simuleringsmodeller som med olika antaganden beräknar hur fler arbetade timmar och ökade investeringar kan förväntas påverka BNP och skatteintäkter. Den officiella beräkningen görs av Kongressens opartiska Joint Committee on Taxation. De uppskattar att BNP kommer att vara 0,7 procent högre i genomsnitt under 2018–2027. Det skulle betyda att dynamiska effekter finansierar 26 procent av skattesänkningen.

Det är orimligt att de federala skattebetalarna ska subventionera demokratiska högskattestater.

Tankesmedjan Tax Foundation beräknar att BNP kommer att bli 1,7 procent högre på sikt. Det ger en självfinansieringsgrad på nästan 70 procent.

Tax Policy Center är en annan tankesmedja som gör mer konservativa antaganden. De räknar med en kortsiktig BNP-ökning, som dock klingar av helt på sikt i takt med att de tidsbegränsade skattesänkningarna upphör. Därför blir självfinansieringsgraden bara 13 procent räknat över en tioårsperiod.

De tre modellerna är alltså överens om att reformen kommer att öka investeringsviljan och att detta kommer att leda till ökade skatteintäkter, men inte tillräckligt för att göra reformen helt självfinansierande. Skattereformen bidrar därmed till att öka USA:s redan astronomiska budgetunderskott. Det är anmärkningsvärt att Republikanerna efter att i åratal ha framställt sig som fiscal conservatives nu driver igenom en helt ofinansierad skattesänkning som ökar skuldbördan.

Om man bortser från denna aspekt innebär reformen flera nödvändiga förbättringar av USA:s skattesystem. Bolagsskatten är föråldrad och för hög, och det är orimligt att de federala skattebetalarna ska subventionera demokratiska högskattestater. Skattereformen är dock ingen slutstation. USA:s skattelagstiftning kommer även i fortsättningen att vara extremt komplex och sysselsätter omkring en miljon skattekonsulter. Dessutom återstår den politiskt betydligt svårare uppgiften att finansiera reformen genom utgiftsminskningar.