REPLIK: Doctor Who har alltid varit politisk

Den trettonde Doktorn i TV-serien Doctor Who kommer att spelas av en kvinna, Jodie Whittaker. Det får Blanche Jarn att sluta titta på Doctor Who. Inte just för att det är en kvinna, försäkrar Jarn på Smedjan (18/2); hon ”vill bara inte att min favoritserie ska vara politisk”.

Det lyfter ett antal frågor. Doktorn är en time lord, en sorts utomjording. Ingenting säger att dessa är könsbundna. Tvärtom – seriens skapare Sydney Newman sade redan 1986 att Doktorn någon gång borde bli en kvinna. 1980 önskade Tom Baker – den fjärde doktorn – sin efterträdare lycka till, ”vem han eller hon än må vara”, och Doktorns antagonist, The Master, har bytt kön. Bara för att ta några exempel.

Valet av just Whittaker då, är det politiskt? Steven Moffat har erkänt att han tagit politisk hänsyn – när han castade hennes föregångare: ”Det här är inte bara en serie för progressiva liberaler; den är också för personer som röstade Brexit.” Om det är politisering av Doktorns kön som är problemet, så borde det snarare vara 2013 Blanche Jarn stängde av sin TV.

Den som drömmer sig tillbaka till en helt opolitisk Doctor Who drömmer om en tid som aldrig har funnits.

Nu är det inte bara kön som tas upp. Jarn vill se en Doctor Who som ”erbjuder en verklighetsflykt undan den genompolitiserade samtiden”. Även detta lyfter ögonbryn. Som statsvetaren Matt Ashton konstaterar så har Doctor Who alltid reflekterat över sin samtid. Då är det svårt att undvika politiska ämnen.

I ett avsnitt från 1972 – samtidigt som Storbritannien närmar sig EU – reser Doktorn till planeten Peladon, som överväger medlemskap i en galaktisk federation. 1974 hamnar Doktorn mitt i en gruvkonflikt där arbetare dör. I ett avsnitt är antagonisten en medveten parodi av Margaret Thatcher. Andra avsnitt kommenterar kalla kriget, och Doktorn kullkastar otaliga regimer. Serien är (bevisligen) öppen för mängder av olika politiska tolkningar.

Doctor Who är inte en ideologiskt driven serie. Den är ute efter att underhålla. Men den som drömmer sig tillbaka till en helt opolitisk Doctor Who drömmer om en tid som aldrig har funnits.

Blanche Jarn svarar:

Innebörden av ordet verklighetsflykt, har jag fått erfara, är inte lika självklar som jag trodde. Somliga av oss menar att ta ett kliv ut ur bubblan man lever i, in i en annan värld, vilket science fiction ofta erbjuder på ett väldigt konkret sätt. Andra verkar mena att det inte är verklighetsflykt förrän minsta lilla likhet med den befintliga verkligheten är utsuddad.

Utifrån den senare logiken skulle inte Doctor Who kunna utgöra utgöra verklighetsflykt, eftersom den reflekterar, kommenterar och ibland driver med verkligheten. Det gör i princip all science fiction, för även när man fantiserar ihop ett nytt universum utgår man i någon mån från sin egen värld. Men det finns en enorm skillnad mellan att hämta inspiration ur verkligheten, och att styras av den. Att kommentera politiken är inte detsamma som att följa den.

Det är förstås inte omöjligt att valet av Jodie Whittaker som den trettonde doktorn helt enkelt handlar om att hon ansågs vara bäst för rollen. Poängen med essän Caspian Rehbinder bemöter är att den betydligt större trenden, att byta kön (eller för den delen etnicitet eller sexualitet) på befintliga karaktärer, skapar misstänksamhet – åtminstone hos mig. Det är nämligen så i linje med vad västvärldens kulturtyckare brinner för just nu, att det snarare ger intryck av kvotering än av att, som Rehbinder uttrycker det, reflektera över samtiden.

Det finns en enorm skillnad mellan att hämta inspiration ur verkligheten, och att styras av den.

Bara för att nämna några exempel kretsade diskussionen om vinterns Star Wars-film snarare om ”representationen”, det vill säga skådespelarnas kön, hudfärg och sexualitet, än om filmens eventuella kvalitet. Förra årets Oscarsgala skrevs spaltmeter om huruvida den ”vita” eller den ”svarta” filmen skulle vinna; vilken av La La Land och Moonlight som var den bättre filmen hamnade nästan i skymundan.

Sedan har Caspian Rehbinder förstås helt rätt i att just Doktorn i Doctor Who är en utomjording, och dessutom i en serie med en charmerande förmåga att ändra sin egen logik vid behov. Mycket riktigt har Doktorns antagonist The Master (och även en annan time lord, Generalen i sista avsnittet av säsong nio) bytt kön tidigare. Alltså är Doktorn inte det ultimata exemplet på den trend jag syftar på. Kanske hade det varit tydligare att använda någon av de många andra serier och filmer där manliga karaktärer har ersatts av kvinnliga – kanske Elementary, Ocean’s Eight, Jönssonligan eller Ghostbusters – som exempel. Jag valde helt enkelt Doctor Who eftersom det är, eller var, min favoritserie.

Förhoppningsvis har poängen med min essä gått fram ändå: Kulturen bör alltid sätta kvalitet först, även om definitionen av kvalitet förstås är olika för en actionfilm och en dokumentär. I dag börjar jag dock misstänka att en hel del regissörer, precis som så många av de filmrecensioner man läser, intresserar sig mer för identitetspolitiska aspekter av rollbesättningen än hur bra slutprodukten faktiskt är. Det är en sorglig tendens.