Rekord i samhällskollaps

En känd anekdot handlar om en latinamerikan på semesterresa i Chile. Turisten stoppas av chilensk trafikpolis – och tar på ren reflex fram plånboken. I de flesta av kontinentens länder är en dusör lösningen på allt trassel med polisen. Men inte i Chile. Där råkar den som sträcker fram en sedel till ordningens väktare ur askan i elden – och anhålls för mutförsök.

Inte bara polisen utan hela Chiles offentliga sektor har skilt sig från sina grannländer just på detta vis: Institutionerna var verkliga, inte bara kulisser som kunde kringgås med knep, svek och mutor. Detta tillstånd, som en gång togs för givet av alla chilenare, var landets stora resurs.

Samtidigt som diktatorn Augusto Pinochet genomdrev marknadsreformer under 1970- och 1980-talen, försökte argentinska militärjuntor sanera sitt lands lika ofria ekonomi. Chile blev en ekonomisk succé, till den grad att demokratiska center/vänster-regeringar långt efter Pinochets sorti förlitade sig på hans modell. Men i Argentina slog försöken att införa en modern marknadsekonomi fel.

De myndigheter och rättsliga instanser som måste fungera för att ändra ett system var varken neutrala eller funktionsdugliga. Till exempel: Argentinas politiker var insyltade med företagen, som krävde och fick höga skyddstullar på sina produkter. Resultatet, än idag i Argentina: företagare investerar mer i att muta politiker än i innovationer. Men i Chile bestämde politikerna över tjänstemännen, före och efter Pinochet, och de offentligt anställda hade tillräckligt goda löner för att inte fika efter mutor.

Paradoxalt nog lämnade framgångarna efter sig en bitter bismak hos stora delar av landets vänster. 

Chiles succé efter demokratins återkomst 1990 blev ett skyltfönster för marknadsreformer i tredje världen. Fattigdomen sjönk snabbare än i något jämförbart land mellan 1990 och 2005, och utländska investerare stod i kö. Paradoxalt nog lämnade framgångarna efter sig en bitter bismak hos stora delar av landets vänster. Det låter gåtfullt. Hur kunde en vänster som framgångsrikt bekämpar fattigdom och vinner demokratiska val vara missnöjd?

Skälet var ideologiskt, eller ideologiskt-psykologiskt. Människan lever inte av bröd allena. Hon vill ha rätt. För många gamla revolutionärer som genomlevt Pinochets förtryck var det förödmjukande att lyckas med ärkefiendens recept. Det var som att varje dag bli påmind: Ni hade fel i det som var livets mening. Er ekonomiska modell var ett fiasko, så ni får köra motståndarnas modell!

Fattigdomen sjönk hastigt. Samtidigt steg förväntningarna – på bättre statlig service, jämlikhet, pensioner och försäkringar i statens regi. Framför allt kritiserades Pinochets utbildnings- och pensionsreformer, som var mindre lyckade än hans ekonomiska politik.

Det första decenniet efter demokratins återkomst stödde vänsterpartierna kristdemokratiska presidenter. Den förste socialisten vid makten, Ricardo Lagos (2000-2006), gav landet en demokratisk konstitution, när han avskaffade alla de privilegier för militärerna och för presidenten som Pinochet skrivit in i 1980 års författning.

Sedan oktober 2019, då utbredda demonstrationer och våldsamheter bröt ut och fortsatte i många månader, har den chilenska vänstern och stora delar av pressen tagit hämnd på den framgångsrika marknadsekonomin och dess institutioner. Särskilt hårt har detta drabbat karabinjärerna, de grönklädda poliserna. Den konservative presidenten Sebastian Piñera, skakad över tumultet i oktober 2019, gav efter för revolutionärers och vänsterpartiers krav på en ny författning. I två folkomröstningar sedan dess har förslagen till ny författning förkastats av väljarna.

Både Piñera, som nyligen omkom i en helikopterolycka, inrikesministern och de högsta polischeferna slutade backa upp de karabinjärer som konfronterade våldsverkare och brandstiftare (tusentals butiker och snabbköp brändes ned under oroligheterna). Poliserna uppfattade strax att de mist sitt stöd hos politikerna. De började undvika konfrontationer med demonstranter och drog sig tillbaka till förläggningar och polisstationer, där folkmassor flera gånger försökte bränna dem inne.  

I dag, fyra år senare, då den förenade vänstern suttit vid makten i drygt två år, är Chile i miljoner chilenares ögon, ett främmande land. Journalisten Ramy Wurgaft, under många år den spanska tidningen El Mundos korrespondent i Latinamerika, berättar från Valparaiso:

”Idag, om jag ringer karabinjärerna, så kommer de inte, eller kommer om en timme. Då kommer de väldigt många på en gång. Utryckningar av två poliser anses för riskabla, eftersom kåren mist sin avskräckningspotential men heller inte vågar skjuta skarpt. Förr höll sig brottslingar undan karabinjärerna – idag vågar till och med vanliga civila attackera dem.” 

Häromåret, under en studentdemonstration i Valparaiso, skojade några unga revolutionärer med statyn av sjöofficeren Arturo Prats, Chiles nationalhjälte. Han fick en fånig mössa och en regnbågsflagga i handen. Detta hade varit uteslutet före oktober 2019; och om det ändå inträffat så hade de medverkande fått tillfälle att ångra sig. Men inte längre. Jag frågade en karabinjär om saken. Han ryckte på axlarna med uppgiven min och sade med låg röst: ”Ni vet mycket väl vad som skulle hända om vi försökte stoppa det”.

En bronshjältes heder är en bagatell jämfört med laglöshetens effekter på kommers, turism, investeringar och trivsel. 

En bronshjältes heder är en bagatell jämfört med laglöshetens effekter på kommers, turism, investeringar och trivsel. Huvudstaden Santiagos koloniala centrum, kring spanjorernas gamla torg, var en av kontinentens mest besökta och stämningsfulla historiska miljöer. Idag är kvarteret en skugga av sitt forna jag, nedskräpat och med öppen droghandel och koppleri och oräkneliga ambulerande försäljare. Långt före midnatt är rutnätet av gågator tömt på folk med hederligt ärende. De legendariska restaurangerna i arkaderna kring Plaza de Armas, med levande musik och festklädda gäster, har för länge sedan slagit igen.

Hur kommer det sig att vänsterkoalitionen inte genast ingripit för att hejda urartningen? Bristen på säkerhet är ju som störst i kvarter och förorter där de har sina väljare. Det hänger samman med en psykologisk låsning, ett av många trauman som Pinochets diktatur lämnade efter sig. Många chilenare inom vänstern avskyr allt vad uniformer heter. Några gör det därför att de led eller miste anhöriga under diktaturen (där både soldater, hemliga poliser och reguljära poliser deltog i förtrycket). Många av de yngre som saknar minnen från den tiden har i sina studie- och hemmiljöer insupit samma attityd och ser i alla uniformerade, inklusive tågvärdar och vakter på köpcentrum, ombud för ofrihet och repression.

Nästan alla medlemmar av Chiles nya politiska ledning delar dessa reflexer och instinkter. Deras utgångspunkt, som kolliderar allt mer omilt mot verkligheten, är att våld föder våld, att våld inte löser några problem, att våldsverkare i djupare mening reagerar mänskligt på samhällets ”strukturella” våld – alla vår tids falska men gåtfullt slitstarka klicheér. För den som ser hela verkligheten i detta ljus är det smärtsamt och ångestfyllt att sätta in polisen – och att sätta in militär mot civila är att medge ”Pinochet hade rätt”.

När ett land får rykte om sig att vara ofarligt för brottslingar så når ryktet om detta strax långt utanför dess gränser.

När virkessmugglare, i maskopi med självutnämnda infödda ”befrielserörelser” tog över den glesbefolkade chilenska södern och drev bort ”vita” jordbrukare så mötte de inget resolut motstånd. Lika rådlösa var politikerna inför lavinen av illegal invandring, framför allt från Venezuela, vars ledande brottssyndikat upprättade filialer i Chile. När ett land får rykte om sig att vara ofarligt för brottslingar så når ryktet om detta – som vi vet – strax långt utanför dess gränser.

Reduceringen av polisens befogenheter, av dess uppbackning och beväpning – de bar länge halvautomatiska vapen – har fått en hel flora av följder, mer eller mindre mätbara. En tydlig trend är kapitalflykten och de uteblivna investeringarna. Lika skadlig men svårare att kvantifiera är de många hundra tomas, landstölder, i och utanför storstäderna. Obebodd mark tas över under beskydd av organiserad brottslighet, som skyndar sig att låta fattiga bygga bostäder där.

De kriminella, som vill använda det nya kvarteret som fristad för bordell- och knarkkommers, behöver den civila bebyggelsen som mänsklig sköld och som alibi: ”Här har hemlösa fått tak över huvudet”. Grannar till dessa nya orter, ofta fattiga och hårt arbetande människor, protesterar mot buller, hög musik och härjande stöldligor. Men karabinjärer och övriga poliser vill inte längre ge sig in i dessa områden, de vet att politikerna inte kommer att backa upp dem och att de riskerar åtal om någon skulle komma till skada.

Så snart en ”toma” etablerats är den ett faktum. Det är sällan någon myndighet eller kommunstyre beordrar rivning. Så blir allt fler orter fristater för kriminella. En av de största och farligaste av dessa nybyggen är kåkstaden San Luis, en del av Maipu, en av stor-Santiagos fattigaste kommuner. Maipus borgmästare, Tomás Vodanovic, är en del av det nya chilenska vänsteretablissemanget, och hör till samma revolutionära parti som president Gabriel Boric, Revolución Democratica. I veckan bröt Vodanovic mot sin rörelses mest ingrodda tabu: Han krävde att militär sattes in mot maffiorna i San Luis.

Om revolutionen inte kan freda hem och härd så har de ingen användning för den.

Om han inte sagt detta så hade någon annan makthavare gjort det, tämligen snart. Den allt mer omilda krocken mellan de styrandes student-radikala världsbild och den skrämmande utvecklingen på landets gator är ett recept på nederlag i valet om två år. Chilenare är överlag ett folk av vänsterväljare, men få av dem delar de styrande eliternas trosartiklar. Om revolutionen inte kan freda hem och härd så har de ingen användning för den.

Den 1 mars hittades i kåkstaden San Luis kvarlevorna av den mördade venezolanske regimkritikern Ronald Ojeda, som försvann från sitt hem i centrala Santiago den 21 februari. Ojeda fördes bort av personer utklädda till chilenska agenter, och mördades strax efteråt. Att han fördes till den ökända kåkstaden var ingen tillfällighet – där förekommer inga polisbesök.

När borgmästare Vodanovic begärde militära insatser för att sanera San Luis hade han sina väljare – och många andra – med sig. Men åsiktsfränderna i regeringen var inte nådiga. Vodanovic hade gått för långt: militär mot civila hörde till landets mörka förflutna, den allmänna ordningen är polisens uppgift. Men polisen, som vi sett, kan inte och vill inte längre fullgöra denna uppgift.

Chiles öde sedan 2019 borde studeras på andra håll. Inget västerländskt land har i fredstid uraratat så hastigt på så kort tid. Men alla demokratier som leker med tanken på militärmakt mot kriminella har sig själva att skylla. Ingen skulle komma på tanken att kalla på militär om inte polisens slagkraft och befogenheter urholkats.