Region Stockholm slösar miljoner av dina skattekronor

En av de innovationer som inledde den industriella revolutionen var Spinning Jenny. Tack vare den nya spinnmaskinen kunde åtta trådar spinnas samtidigt. Tidigare utfördes arbetet helt manuellt. Av rädsla för sina jobb tog handspinnare till våld för att stoppa spinnmaskinen – kanske en förståelig reaktion utifrån handspinnarnas perspektiv, men med potential att beröva både den egna och alla efterföljande generationer på ofattbart välstånd.

Det finns gott om exempel på motsvarande reaktioner när den egna anställningen hotas. Människans reflexer är de samma idag som på 1760-talet. Många minns nog hur den dåvarande LO-ordföranden, Karl-Petter Thorwaldsson, för några år sedan skanderade ’’inte en ärta ska flytta till Tyskland’’ inför ett publikhav i skånska Bjuv där Findus ägare Nomad Foods beslutat att lägga ned fabriken. 450 medarbetare varslades, vilket även fick Vänsterpartiets dåvarande ordförande Jonas Sjöstedt och arbetsmarknadsministern Ylva Johansson att ryta ifrån.

Risktagande genom nya investeringar är det som driver mänskligheten framåt.

I en välfungerande marknadsekonomi är detta fullt naturligt. Konkurrens driver både teknikutveckling, kostnadsbesparingar och ibland nedläggningar. Människor och företag måste vara fria att själva fatta beslut om kapitalallokering. Risktagande, genom nya investeringar, är det som driver mänskligheten framåt. På kort sikt kan processen leda till varsel och uppsägningar, på lång sikt blir vi alla vinnare.

I just Bjuvs fall gick det snabbare än många väntat sig. Ironiskt nog var det just ett tyskt företag, Hellofresh, som bara något år efter Findus nedläggning, öppnade upp verksamhet i den gamla fabriken. Hellofresh levererar färdiga matpåsar till kunder, likt Linas matkasse. Ytterligare något år senare hade företaget vuxit ur den gamla fabriken och fattade beslut om en investering på 334 miljoner kronor i en fyrdubbelt så stor anläggning i Bjuv. Totalt ska företaget anställa 1 000 personer, mer än dubbelt så många som det ursprungliga varslet.

Kreativ förstörelse, där nya verksamheter ersätter gamla, sker ständigt i den privata sektorn i en öppen ekonomi. I offentlig sektor, med långsammare beslutsfattande och stort politiskt inflytande, går det långsammare. Det leder till att skattepengar inte används där de gör störst nytta.

***

Ett aktuellt exempel som sätter fingret på detta finns i Stockholms pendeltågstrafik. Varje pendeltåg i Stockholms kollektivtrafik har en lokförare längst fram. Det är inget konstigt, eftersom de behövs. Än så länge i alla fall. Men det få känner till är att det i mitten av varje tåg också finns en så kallad tågvärd. Tågvärden har bara två arbetsuppgifter: att kliva ut på varje perrong för att säkerställa att ingen passagerare hamnar i kläm mellan tåget och plattformen och att trycka på en knapp för att fälla ned en ramp så att personer med funktionsvariationer kan komma på tåget. På Roslagsbanan, en lokalbana till Stockholms nordöstra kommuner, har tågvärdarna bara en uppgift, eftersom de tågen har så lågt insteg att rampservicen inte behövs.

Tågvärdarna i Stockholms kollektivtrafik kostar skattebetalarna 140 miljoner kronor per år. Och motsvarande system finns i andra regioner. Frågan är om de alls behövs?

En investering i kameror i stället för lokförare skulle betala sig på bara två år.

Det är lokförarfacket som kräver en tågvärd ombord av säkerhetsskäl, eftersom lokföraren själv inte kan ha uppsikt över dörrarna. Men det finns en enkel lösning på det problemet som i relation till tågvärdarnas löner betalar sig på bara två år: kameror. De kostar 295 miljoner kronor att installera och 2021 fattades beslut om att det ska göras. 

Facket kampanjar ändå för att tågvärdarna ska vara kvar – ingen oväntad reflex eftersom det handlar om personalneddragningar. Avvecklingen av tågvärdar har redan påbörjats av MTR, som sköter driften av pendeltågstrafiken. Det har mött starka reaktioner, där lokförare sjukskrivit sig i protest vilket i sin tur lett till inställda avgångar. ’’Det kan bli en ren slakt av folk’’, menar en tågvärd som uttalat sig i Expressen. Kameralösningen innebär ingen ökad risk för resenärer och används redan i många andra länder. Politikerna behöver värna skattebetalarnas pengar, även när det blåser.

Ett annat slöseri är spärrvakterna. På varje pendeltågs- och tunnelbanestation i hela Stockholm finns det en spärrvakt per uppgång. Titeln är missvisande eftersom det inte ingår i spärrvakternas arbetsuppgifter att sätta dit plankare. Med moderna spärrar och rigorös biljettkontroll hanteras gratisåkare på andra sätt. Som en följd av det heter de formellt inte spärrvakter längre utan ”stationsvärdar”. Deras uppgift är att sälja biljetter och ge information, uppgifter som det finns en uppsjö med andra kanaler för: online, telefon, ombud och återförsäljare, biljettautomater och att blippa betalkortet direkt mot biljettläsaren. Stationsvärdarna kostar Stockholms skattebetalare 1,3 miljarder kronor per år. 

Region Stockholm har landets högsta regionskatt men lägger ändå nästan 1,5 miljarder kronor per år på överflödig personal. Det är rimligt med bemanning vid knutpunkter som T-centralen, Odenplan, Fridhemsplan och Gullmarsplan. Men även om dessa stationer skulle vara bemannade med stationsvärdar, handlar det om besparingar i miljardklassen.

Det förra blågröna styret hade initierat en process för avveckling av tågvärdarna, men den pausades av det nya S-C-V-MP-styret. Skulle de stoppa kameralösningen också kommer regionen att tvingas betala runt 450 miljoner kronor till leverantören, även om systemet inte används. Efter en valrörelse där regionens S-ledare Aida Hadžialićs huvudnummer var ordning i ekonomin är det minst sagt en märklig prioritering.

Kreativ förstörelse behövs – även i offentlig sektor.