Samhälle Krönika
Regeringen talar dunkelt om den säkerhetspolitiska linjen
Regeringen meddelar återigen att en svensk Natooption inte är aktuell. Det som beskrivs som förutsägbarhet blir emellertid en begränsning i möjligheten att agera konsekvent och förutsägbart, skriver Fredrik Johansson.
Under de senaste veckorna har rapporterna om en rysk militär uppbyggnad vid den rysk-ukrainska gränsen kommit allt tätare. Stora truppförflyttningar har genomförts över hela Ryssland. Kreml har bland annat försvarat det hela med att man inte utesluter att man kan komma att behöva militärt skydda befolkningen i separatistkontrollerade områden. Ryssland säger att man i ett sådant läge kommer att försvara sina medborgare, vilket bland annat ska ses mot bakgrund av att man under de senaste två åren har utfärdat 650 000 pass i det som är Ukraina.
Utvecklingen understryker osäkerheten i vår omvärld. Vår geografiskt närmaste militära stormakt bedriver sin utrikespolitik med direkta militära medel.
Det är inte minst mot denna bakgrund som utrikesminister Ann Lindes och försvarsminister Peter Hultqvists artikel i Dagens Nyheter i förra veckan ska ses. Linde och Hultqvist lät återigen meddelade att regeringens säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en så kallad Natooption inte är aktuell:
Att bygga förutsägbarhet innebär i praktiken att en väl genomarbetad politisk linje gäller över tid och inte rubbas av tvära kast.
Underförstått att Sverige genom att tydliggöra att vår säkerhetspolitiska linje innehåller en Natooption skulle göra oss skyldiga till ett tvärt kast.
Regeringen stannar dock inte vid detta, utan väljer också att beskriva en svensk Natooption som säkerhetspolitiskt äventyrlig, och gör sig till tolk för att förespråkarna av en option har ett annat, och enligt regeringen säkerhetspolitiskt än mer äventyrligt, motiv för sin uppfattning: svenskt fullvärdigt medlemskap i Nato.
Vår uppfattning är att detta från borgerligt håll inte egentligen handlar om en ”Natooption”, utan att dagens debatt bara utgör ett steg mot ett Natomedlemskap. Politiska äventyrligheter är inte ett bra sätt att hantera svåra och komplexa säkerhetspolitiska avgöranden.
Att regeringen väljer att beskriva tillgängliga säkerhetspolitiska vägar – inklusive den som Finland sedan länge har valt – i så mörka färger fördjupar skillnaden mellan regeringens och riksdagsmajoritetens säkerhetspolitiska linje. (En majoritet av riksdagen är för en Natooption.) Men framför allt beskär det doktrinära Natomotståndet regeringens eget handlingsutrymme.
Framför allt beskär det doktrinära Natomotståndet regeringens eget handlingsutrymme.
Den viktiga frågan i artikeln är dock en uppenbart medveten sammanblandning mellan säkerhetspolitisk linje och säkerhetspolitisk doktrin. Det förra kan sägas vara vad vår säkerhetspolitik syftar till, det vill säga vad vi vill uppnå, och det senare kan sägas vara hur vi vill uppnå det.
Sveriges säkerhetspolitiska linje råder det bred politisk enighet om. Vi har genom den så kallade solidaritetsförklaringen sagt att vi avser att agera i enlighet med EU-fördragets artikel 42:7:
Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
Läs också:
I vår ensidiga förklaring heter det:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Detta är Sveriges säkerhetspolitiska linje sedan 2009. Det är en ensidig förklaring, men med en tydlig förväntan om att övriga EU-stater agerar solidariskt med oss.
Det som står ut i Lindes och Hultqvists artikel är att denna hårda kärna i den svenska säkerhetspolitiska linjen inte är med. I alla fall inte uttryckligen i de sju (!) punkter – inklusive att vi återigen blivit en röst för kärnvapennedrustning – som ministrarna beskriver som ”en resolut säkerhetspolitisk linje”.
Tvärtom skriver man att ”den militära alliansfriheten utgör grunden för våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”.
Det borde stå att den svenska solidaritetsförklaringen är grunden för våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten.
Det är rimligen inte korrekt och innebär att man spänner vagnen för hästen. Det borde stå att den svenska solidaritetsförklaringen är grunden för våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Eftersom den faktiskt är vår säkerhetspolitiska linje. Att Natooption i sig är en möjlighet för att fullfölja vår säkerhetspolitiska linje borde därför vara uppenbart. Att konsekvensen av den svenska linjen sedan 2009 varit ett allt närmare samarbete med Nato är också uppenbart.
Regeringen blandar helt enkelt samman stabilitet i säkerhetspolitisk linje med rigiditet i säkerhetspolitisk doktrin. Det blir också tydligt i följande skrivning:
Genom att inte ändra den säkerhetspolitiska doktrin som styr svenskt agerande så skapas en tydlig förutsägbarhet om den svenska positionen.
Eftersom den svenska positionen (linjen) är vår solidaritetsdeklaration är detta varken logiskt eller i praktiken korrekt. Om en förändring av säkerhetspolitisk doktrin är nödvändig för att stärka förutsägbarheten i vår säkerhetspolitiska linje så är den naturligtvis just nödvändig. Förändring av säkerhetspolitisk doktrin – exempelvis genom deklarerandet av en Natooption – är inte på något sätt logiskt oförenlig med svensk säkerhetspolitisk linje. Tvärtom – vilket riksdagsmajoriteten hävdar – talar mycket för att en Natooption stärker trovärdigheten i Sveriges säkerhetspolitiska linje.
Påståendet att en Natooption skapar osäkerhet kring den svenska positionen kan därför bara vara sant om det leder till att våra möjligheter att fullgöra vår säkerhetspolitiska linje försämras. Rigiditet i doktrin kan inte med nödvändighet vara samma sak som förutsägbarhet, annat än vad gäller valet av just doktrin.
Sveriges tidigare försvarsminister Sten Tolgfors har i en rapport till Frivärld visat hur regeringens redovisning av Sveriges säkerhetspolitiska linje varierat sedan 2014 och uppträtt i ungefär ett halvdussin varianter. Vid flera tillfällen har solidaritetsförklaringen inte varit med. Varför är inte alldeles uppenbart och ej heller redovisat.
Svansen viftar på hunden.
Och när utrikes- och försvarsministrarna nu beskriver den svenska linjen så är denna grund för svensk säkerhetspolitik alltså återigen frånvarande.
Vad som förefaller genomgående är att regeringens syn på den säkerhetspolitiska doktrinen, det vill säga att Sverige inte ska vara medlem i eller avisera optionen att bli medlem i Nato, påverkar hur man formulerar den säkerhetspolitiska linjen. Svansen viftar på hunden.
Genom att beskriva optionen som säkerhetspolitiskt äventyrlig och markera avstånd till Nato undergräver regeringen sin egen handlingsfrihet och därmed förutsägbarheten i den svenska säkerhetspolitiska linjen. Sverige riskerar att avsvära sig en doktrinförändring som kan vara helt nödvändig för att fullfölja vår linje, inklusive att upprätthålla vår egen säkerhet. Det som beskrivs som konsekvens och förutsägbarhet blir tvärtom en begränsning i möjligheten att agera konsekvent och förutsägbart.