Samhälle Krönika
Regeringen släcker ner kärnkraften
Kärnkraften hotas om inga besked ges om förvaringen av använt kärnbränsle. Miljöpartiet använder frågan till politiskt fulspel om kärnkraftens framtid, men klimatet kan inte vänta på Per Bolund, skriver Ellen Gustafsson.
Det börjar bli fullt i mellanlagret för använt kärnbränsle i Oskarshamn. Varningen kom från Vattenfall redan i februari och har ekat under våren. I bassängerna intill kärnkraftverket finns kapacitet att förvara 8 000 ton uttjänt bränsle. Just nu lagras 7 300 ton. Om inget görs innan slutet av sommaren är driften av svensk kärnkraft hotad redan år 2024.
I förlängningen är det 30 procent av elförsörjningen som står på spel. Att utöka kapaciteten i bassängerna till 11 000 ton kräver ingen utbyggnad, men väl nog grönt ljus från regeringen. Trots att flera ministrar känt till problemet i över ett år – och med endast tre månader kvar att fatta beslut för att förhindra en nedstängning – är det talande tyst.
Få frågor borde ha lika hög prioritet. Ändå går det inte att ge någon tidplan för när beslut kan fattas, enligt miljöminister Per Bolund. Förvaringen av bränslet har i stället blivit en del av ett politiskt fulspel om kärnkraftens framtid. Även med god vilja är det svårt att tolka som något annat än ett försök från regeringen att stänga ned svensk kärnkraft i förtid.
Förutom utökad kapacitet för mellanlagret, krävs regeringsbeslut om var avfallet långsiktigt ska ta vägen. För att få hela bilden måste man ned i urberget. Där – på 500 meters djup i Forsmark – ska det slutförvaras. Allt uttjänt kärnbränsle som använts för att lysa upp Sverige de senaste 50 åren. I kopparkapslar inbäddade i bentonitlera ska det använda bränslet vila i 100 000 år. Det två miljarder år gamla berget fungerar som yttersta skyddsbarriär.
Planen för hur slutförvaret av kärnbränsle ska utformas har tagits fram av Svensk Kärnbränslehantering (SKB). Det är ett arbete som påbörjades strax efter att den första kommersiella reaktorn togs i drift på 1970-talet. Metoden anses så säker att Finland som första land i världen har börjat bygga sitt eget slutförvar efter svensk modell.
I det mest pessimistiska scenariot för den finska anläggningen tar man höjd för en rad allvarliga systemfel redan från början. Om en person i det scenariot tillbringar hela sitt liv på den mest förgiftade kvadratmetern ovanför slutförvaret, och bara äter mat därifrån, beräknas den årliga strålningen inte vara värre än vad man får av att äta en klase bananer. Det säger något om riskerna.
För tio år sedan lämnade SKB in tillståndsansökan om att få börja bygga i Forsmark. Förutom Strålsäkerhetsmyndigheten och Mark- och miljödomstolen, har ansökan med framgång passerat Oskarshamn och Östhammar som är de berörda kommunerna. Sedan oktober förra året ligger frågan på regeringens bord. Där har planerna tagit stopp.
”Det här handlar om att Miljöpartiet är väldigt kritiskt till kärnkraft och inte vill godkänna det”
Konsekvensen är att kärnkraften riskerar att läggas ned bakvägen. Det kommer helt enkelt inte finnas någonstans att förvara det använda bränslet när mellanlagret är fullt och slutförvaret bara existerar på ritningar. Regeringens försök att bryta upp processen, genom att fatta beslut om mellanlagret separat, har avvisats på bred front. Det är enbart att skjuta problemet framför sig.
Att lista ut vem som är boven i dramat är ungefär som att spela Cluedo med öppna kort. Till och med Vattenfall talar om det med befriande öppenhet: ”Det här handlar om att Miljöpartiet är väldigt kritiskt till kärnkraft och inte vill godkänna det”.
När Miljöpartiet växte fram i början av 1980-talet var det ur kärnkraftens motståndsrörelse. Strax innan hade den mest radikala avvecklinigslinjen – Linje 3 – förlorat i kärnkraftsomröstningen. Frågan blev en del av det nybildade Miljöpartiets raison d’être. I det nuvarande partiprogrammet står fortfarande att partiet vill ”påbörja avvecklingen av kärnkraften omedelbart”.
Att som klimatvän motsätta sig kärnkraft är huvudlöst. Dess utsläpp är lägre än från både vindkraften, solkraften och vattenkraften. Men när kärnkraft stänger ned ersätts produktionsbortfallet sällan av just förnybart. I stället är det ofta kol som kliver in. Förutom att vara en regelrätt klimatkatastrof tar kolet även livet av minst en miljon människor världen över varje år.
En mer ineffektiv klimatpolitik är svår att föreställa sig.
En ny rapport från Internationella energirådet (IEA) räknar med att kärnkraften behöver fördubblas för att världen ska kunna bli klimatneutral till 2050. Tidigare siffror från FN:s klimatpanel pekar i samma riktning. Ändå är Sverige på god väg att göra precis tvärtom, trots att vi borde ha lärt oss från tidigare misstag.
Enligt Konjunkturinstitutet beräknas nedstängningen av Ringhals öka utsläppen med 8 miljoner ton jämfört med om reaktorerna hade körts till 2025. I Klimatnyckeln skriver författarna att den politiska nedstängningen av Barsebäck i början av 2000-talet har ökat utsläppen med 300 miljoner ton. Det är lika mycket som Sverige släpper ut på sex år. En mer ineffektiv klimatpolitik är svår att föreställa sig.
Linje 3 förlorade i kärnkraftsomröstningen 1980, men drivs likväl av Miljöpartiet i regering. Nyligen sa Märta Stenevi att Miljöpartiet på sikt vill bli ett statsbärande parti. Utsikterna är dåliga, det ska man inte sticka under stol med. En bra början är dock att ta ansvar och skrota partiets tvångsavslutning av svensk kärnkraft.