Regeringen måste svara på frågan om värnpliktiga i Natoförsvaret

Rysslands brutala krigföring i Ukraina har vid det här laget skördat hundratusentals människoliv. Oskyldiga civila offer, kvinnor och barn, har utsatts för ofattbara grymheter av den ryske angriparen i sönderbombade städer och byar. I de skyttegravsliknande striderna vid fronten har minst 30 000 ukrainska soldater mist livet. Siffran stiger för varje dag kriget pågår.

Ukrainarna har utan att tveka gått man ur huse för att försvara sitt land med vapen i hand. Priset är högt. Å andra sidan har det inte funnits mycket att välja på om Ukraina ska överleva som självständig nation och inte bli ett lydrike under Vladimir Putins styre. Frågan är hur stor entusiasmen varit om det rört sig om ett annat lands territorium långt utanför de egna gränserna.

Nu är det inte aktuellt. Ukraina har stått och stampat som kandidatland till Nato i 16 år, sedan toppmötet i Bukarest 2008, det vill säga efter den ryska invasionen av Georgien. Medlemskap är fortfarande avlägset. Vid toppmötet i Vilnius i somras släckte USA:s Joe Biden alla förhoppningar om ett snabbt inträde i alliansen.

För Sverige väntar ett nytt läge. Med Natomedlemskapet omfattas vi både av försvarsalliansens rättigheter och skyldigheter i enlighet med Natofördragets artikel fem om kollektiva försvarsgarantier: En för alla, alla för en. Och då ställs också frågan om svenska värnpliktigas status i krig på sin spets.

För regeringen har det säkert passat alldeles utmärkt att slippa ta diskussionen.

Det har funnits gott om tid att klara ut vad som gäller, både före och efter Sveriges Natoansökan i maj 2022. Hittills har det inte blivit så. För regeringen har det säkert passat alldeles utmärkt att slippa ta den diskussionen under den i sig utmattande Natoprocessen och därför har man än så länge inte haft något särskilt att säga för egen del.

Redan den tidigare S-regeringen valde samma strategi: att skjuta värnpliktsfrågan framför sig utan att vara särskilt angelägen om att snabbt bringa klarhet.

I en statlig utredning med åtta år på nacken lämnades frågan om ”att använda totalförsvarspliktig personal inom ramen för fördjupade försvarssamarbeten med andra stater” obesvarad. Det var långt innan Nato blev ett säkerhetspolitiskt alternativ. Däremot fanns ett fördjupat militärt samarbete med Finland på agendan och då aktualiserades de värnpliktigas roll (Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, SOU 2016:64).

Två år senare var det dags igen, med samma resultat. Svaret blev hängande i luften: ”Huruvida värnpliktiga är skyldiga att delta i operationer till stöd för Finland måste bedömas utifrån frågan vad som ingår i totalförsvarsplikten” (En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, SOU 2018:31).

När det begav sig skrev jag själv om detta: att S-regeringen ”tillsatt och delat ut direktiv till två utredningar i ärendet” och att ”båda nogsamt undviker att gå i närkamp med frågan om värnpliktiga soldater.” Jag tog även upp att det inte är ”en självklarhet att 18-åringar killar och tjejer som åker iväg för att mönstra enligt totalförsvarsplikten inser att slutstationen kan vara att stå med vapen i hand vid den finsk-ryska gränsen” (SvD 10/2 2020).

Det finns alltså en förhistoria när stafettpinnen nu har övergått till den borgerliga regeringen och det är bara att konstatera att läget är i stort sett oförändrat ett antal år senare.

Även Kristerssonregeringen valde att placera värnpliktsärendet i en utredning, dessutom internt vid försvarsdepartementet och därmed utom synhåll och insyn. Uppdraget gick till hovrättsrådet Christer Lundh och skulle från början ha redovisats för regeringen den 15 augusti 2023. När Natointrädet blev hängande i luften flyttades slutdatumet fram till den 15 december.

Vid det första regeringssammanträdet efter årsskiftet togs beslut om direktiv till en annan utredning med bäring på personalförsörjningen i det militära försvaret (En ökad tillgång till personal och en ökad uthållighet inom det militära försvaret, Dir 2024:2).

Lite i förbigående framgår här det att ”en utredare har sett över vissa rättsliga frågor inför ett medlemskap i Nato (Fö 2022:A). Utredarens slutsatser bereds nu inom Regeringskansliet. Sverige agerar för att fullt ut integreras militärt och politiskt i Nato.”

Hovrättsrådet har alltså levererat sitt underlag. Resten är upp till den fortsatta handläggningen av ärendet.

Av direktiven i övrigt framgår det att ”det kraftigt försämrade säkerhetspolitiska läget innebär alltså ett behov av att se över förutsättningarna för att öka tillgången till personal och uthålligheten inom det militära försvaret.”

Uppskattningen från regeringens sida är att försvarets krigsorganisation ”kommer att uppgå till drygt 90 000 individer plus reserver när organisationen är personellt och materiellt uppfylld.”

Enligt Försvarsmaktens årsredovisning för 2023, som offentliggjorde samma dag som Ulf Kristersson skakade hand med och gjorde Jas Gripen-affärer med Orbán i Budapest, tjänstgjorde knappt 38 000 personer i försvaret under året, varav drygt 10 000 civila. Till det ska läggas 25 000 frivilliga och i Hemvärnet. För att fylla ut krigsförbanden kommer det enligt regeringens bedömning alltså att behövas åtskilliga värnpliktiga:

”En större krigsorganisation kräver en utökad krigsförbandsproduktion. Det i sin tur ställer krav på en utökad grundorganisation med tillhörande personalbehov.”

För närvarande kallar Plikt- och prövningsverket in cirka 25 000 18-åringar till mönstring varje år, ungefär 6-7 000 värnpliktiga tas ut för grundutbildning i Försvarsmakten. Den politiska ambitionen är att den siffran ska öka till 8 000 per år 2025, enligt såväl regeringen som vad partierna enats om i försvarsberedningens senaste betänkande (Kraftsamling, Ds 2023:34).

I ÖB:s militära råd från november är målbilden ”att grundutbildningsvolymerna ökas till 10 000 redan år 2030.” Tidigare var de satt till 2035. Det brådskar alltså. Särskilt med tanke på Nato. Vi får se hur det går med detta och vilken siffra som landar i försvarsberedningens slutbetänkande i april och i riksdagens försvarsbeslut i december. Det har ibland visat sig gå ganska trögt att utöka numerären oavsett vad som sägs i underlag och utredningar.

Frågan om värnpliktiga i krig utanför Sveriges gränser har förvånande nog inte väckt någon större uppmärksamhet.

Hittills har frågan om värnpliktiga i krig utanför Sveriges gränser förvånande nog inte väckt någon större uppmärksamhet och debatt trots att det är ett i grunden infekterat ämne. Svenska freds har försökt föra upp saken på dagordningen vid flera tillfällen i närtid, men utan större framgång. Vid Folk och försvars konferens i januari presenterades rapporten Sverige i Nato med krav på besked om vad som gäller:

”Frågan om de värnpliktigas roll i Nato handlar om demokratisk förankring och transparens. De som redan mönstrat eller är krigsplacerade har sannolikt inte, när de tog ställning till värnplikt, vägt in möjligheten att det skulle kunna innebära att skickas utomlands för Natos räkning.”

I övrigt har det varit i stort sett tyst. Den politiska oppositionen har än så länge inte ställt några krav på regeringen, vilket också inneburit att man sluppit ta ställning för egen del. I en artikel på DN Debatt efter omröstningen om Sveriges ansökan i det ungerska parlamentet skrev S-toppen – Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Morgan Johansson – en Natovänlig artikel och krävde ”operativ beredskap för trupp i samtliga delar av Nato”, det vill säga svenska soldater utomlands. Om det även innefattade värnpliktiga framgick inte. Konsekvenserna av medlemskapet för enskilda individer i ett skarpt läge vill man inte riktigt befatta sig med.

För närvarande finns det ett par omständigheter att ta fasta på. I försvarsberedningens delrapport Allvarstid från förra sommaren (Ds 2023:19) är signalvärdet tydligt.

”Värnplikten kommer fortsatt utgöra grunden för Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Svenska förband med värnpliktiga blir en del i Natos kollektiva försvar.”

I lagen om totalförsvarsplikt framgår det att värnpliktiga är ”skyldiga att fullgöra krigstjänstgöring under höjd beredskap” för att försvara svenskt territorium (1994:1809). Var det börjar och var det slutar när vi ingår i en militär allians är en fråga för juridisk avvägning, det vill säga det som internutredaren på försvarsdepartementet ägnat sig åt och som nu bereds vidare. I nuläget tyder allt på att regeringen kommer lägga fram förslag till författningsändringar som ger det erforderliga lagstödet.

Värnpliktiga som fullgjort sin grundutbildning och fått besked om krigsplacering kan räkna med att mot sin vilja bli och med livet som insats bli ivägskickade utomlands för att försvara andra Natoländer. Regeringen har bara inte berättat om det ännu. Det duger inte. På tröskeln till Nato har man en skyldighet att ge det beskedet både till nuvarande och blivande värnpliktiga utan dröjsmål.