Samhälle Krönika
Regeringen käbblar bort initiativet i energipolitiken
Romina Pourmokhtari tvingades backa om hur mycket ny kärnkraft som behövs. Men inte för att hon hade fel i sak. Sådant internt käbbel riskerar att ge bort initiativet på ett av få områden där borgerligheten är stark, skriver Joakim Broman.
Regeringen ser att ny kärnkraft motsvarande minst tio konventionella reaktorer behöver tas i drift under 2030- och 40-talet, sa klimatminister Romina Pourmokhtari (L) på en presskonferens häromveckan.
Men snart skulle hon tvingas backa. ”Regeringen svänger om kärnkraftsreaktorerna”, skrev Aftonbladet morgonen därpå. ”Regeringen har inte fastställt mål eller bedömning på den detaljnivån”, sade Daniel Liljeberg, statssekreterare till energiminister Ebba Busch (KD). Uppgifter till Aftonbladet gjorde gällande att Pourmokhtari ”gått över sina befogenheter”.
Oppositionen vädrade blod. Miljöpartiet KU-anmälde klimatministern. ”Anmärkningsvärt är bara förnamnet”, twittrade tidigare klimatministern Annika Strandhäll (S).
Hela affären kan nog läggas till raden av självförvållade skador som regeringen åsamkat sig sedan tillträdet. För varför tvingades klimatministern backa när hon hade rätt i sak? Varför sägs det att hon ”gått över sina befogenheter” när hon bara pratar om vad som står i Tidöavtalet?
Hela affären kan nog läggas till raden av självförvållade skador som regeringen åsamkat sig sedan tillträdet.
I regeringsunderlagets överenskommelse slås fast att ”planeringen för ökad elanvändning bör utgå från ett nu prognosticerat elbehov på minst 300 terawattimmar 2045”. Dessutom står att teknikneutraliteten i energipolitiken ska återställas.
Till 2045 ska alltså elproduktionen fördubblas, kanske mer, samtidigt som subventioner till förnybar kraft avvecklas och kraftverk som tjänat ut – vindkraftverk har i regel en livslängd på 20-25 år – ska ersättas.
Hur elsystemet med de förutsättningarna kommer att se ut har modellerats av Svenskt Näringsliv i rapporten Scenarioanalys 2050. I analysens teknikneutrala scenarier ökar mängden kärnkraftsproducerad el kraftigt, från dagens 50 TWh till i genomsnitt runt 150 TWh. Även om man, som Svenskt Näringsliv gör, antar att de sex reaktorer som nu finns i drift livstidsförlängs och fortsätter producera under 2040-talet finns behov av ny kärnkraftsel på runt 100 TWh. Alltså el ungefär motsvarande tio nya reaktorer.
I teorin går det förstås att producera 300 TWh utan eller med mindre mängder kärnkraft. Men det handlar då om elsystem som blir dyrare, som har högre utsläpp och högre elpriser, som i större utsträckning förlitar sig på import, och där vattenkraften får mycket volatila driftsmönster. För en regering som betonar fossilfrihet, leveranssäkerhet och konkurrenskraft för svenska företag framstår inte de vägarna som särskilt lockande.
Matematiken ger klimatministern rätt. Därför är det inte heller så konstigt att Romina Pourmokhtari, när DN intervjuar henne en vecka efter pressträffen, står fast vid sin bedömning.
Något svar på varför hon tvingades backa får man inte av rapporteringen. Men för den som följt frågan är det uppenbart att det handlar om revir – om vilket regeringsparti som anses äga kärnkraftsfrågan. Liberalerna har genom klimatministerposten varit det parti som arbetar med många av områdets konkreta policyförändringar, som att lyfta begränsningen för antal reaktorer och plats. Energiminister Ebba Busch (KD) har mer ägnat sig åt kommunikativa frågor, branschträffar och samtal med den europeiska kärnkraftsindustrin.
Det var kanske inte Kristdemokraternas plan med att kräva energiministerposten. Men det är inte skäl nog för att underminera regeringens förtroende i en av de få frågor där borgerligheten har initiativet. Energipolitiken är ett trumfkort som riskerar att kastas bort om inte regeringen kan visa på konkreta resultat under den här mandatperioden – och på en långsiktig förmåga att återställa både svensk konkurrenskraft, försörjningstrygghet och klimatomställning.
Regeringen får ibland backa för att den har fel. Den har definitivt inte råd att backa när den har rätt.