Samhälle Krönika
Regeringen går på vänstermyten om vården
Regeringen vill skicka mer pengar till kommuner och regioner och köper vänsterns verklighetsbild. Den borde i stället fråga sig var de senaste årens stora överskott tagit vägen, bryta bidragsberoendet och bana väg för ett mer effektivt vårdsystem, skriver Lovisa Lanryd.
När TV4 Nyhetsmorgon höll partiledardebatt i helgen sa statsminister Ulf Kristersson att “regeringen kommer att lägga fram en budget som kommer se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården”. De glada utropen från Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar skvallrade om vilket misstag uttalandet var. För i det ögonblick meningen lämnade statsministerns mun skrev regeringen under på myten om den svenska sjukvården och stämde in i den verklighetsuppfattning som vänsterpartierna länge förfäktat.
Men det är inte mer pengar till välfärden som kommer rädda den.
I årets statsbudget fick välfärden ett tillskott på cirka 16 miljarder. Ungefär 40 procent av reformutrymmet strömmade ut till kommuner och regioner. Kristersson verkar ha glömt att vård och skola redan fått sin beskärda del av i statens budget.
Tvärtemot de senaste veckornas tidningsrubriker om underskott har Sveriges kommuner och regioner faktiskt gjort stora överskott under lång tid. Särskilt under pandemin fick man enorma ekonomiska bidrag från staten för att klara av sjukvård, vaccinering och äldreomsorg. År 2020 var kommunsektorns samlade överskott 55 miljarder kronor, år 2021 uppgick det till 69 miljarder och 2022 var överskottet 43 miljarder, enligt SKR:s Ekonomirapport för 2023.
Till det har de statliga resurserna till vården ökat kontinuerligt över tid. Staten har exempelvis satsat över 50 miljarder för att komma tillrätta med vårdköerna. Vården har också fått 30 miljarder extra sedan 2018 för “God och nära vård” – att flytta vården närmare patienten.
Vart har dessa överskott tagit vägen när man nu ropar efter mer pengar?
Vart har dessa överskott tagit vägen när man nu ropar efter mer pengar? Frågan är värd att ställas då kommuner och regioner sedan 2013 har haft möjligheten att sätta undan pengar för sämre tider i en så kallad resultat- och utjämningsreserv, RUR. Denna reserv kan sedan användas i balanskravsutredningen för att jämna ut intäkter över en konjunkturcykel. Sveriges kommuner och regioner borde därför ha sparat de stora överskotten i buffertar för sämre tider. Få tycks ha gjort detta när pengarna nu sinar.
***
När staten skjuter till pengar till kommuner och regioner som har dålig ekonomisk hushållning, försvagas incitamenten till att effektivisera och prioritera. Om kommuner och regioner vet att de alltid kan räkna med statens hjälp, varför ska de då anstränga sig för att hushålla med sina egna resurser?
Konsekvenserna av att slösa bort skattepengar på onödiga utgifter, dåliga investeringar eller en överdimensionerad administrativ personal, uteblir om det hela tiden tillkommer nya pengar. I stället för att anpassa sig till verkligheten och göra nödvändiga förändringar, blir kommuner och regioner beroende av statens välvilja. Man kan säga att hela kommun- och regionsverige sitter fast i ett bidragsberoende. Det skapar en ohållbar situation, där vissa kommuner och regioner får mer än andra, utan att prestera bättre. Till detta tillkommer dessutom det redan kritiserade kommunala utjämningssystemet.
Statskontoret och Riksrevisionen har i flera rapporter slagit fast att riktade satsningar från staten bidrar till många problem. De försvårar ett effektivt resursutnyttjande, leder till höga administrativa kostnader för såväl kommunsektorn som staten och kan i vissa fall binda verksamheternas resurser efter de har upphört. Det är således inte brist på resurser som är problemet. Snarare förstärker bidragen problemen.
***
Sverige har en dyr hälso- och sjukvård. År 2021 uppgick de offentliga kostnaderna för hälso- och sjukvård till cirka 614 miljarder kronor, vilket motsvarade drygt 11 procent av BNP. Det placerar oss i EU:s toppskikt. Regionernas kostnader uppgick till drygt 430 miljarder kronor år 2022. Den stora merparten av detta svarade hälso- och sjukvården för.
Trots att vi lägger så mycket pengar på vård presterar Sverige särklass sämst jämfört med andra OECD-länder när det gäller andelen patienter som fått en planerad behandling eller operation inom en månad. Enligt SKR växer operationsköerna i Sverige med ungefär 1 200 nya patienter varje månad, närmare 15 000 per år.
En svensk läkare träffar i genomsnitt drygt 600 patienter per år. OECD-snittet är mer än 300 procent högre, 2 100 patienter per år.
Sverige har 4,3 läkare per 1 000 invånare. Det är 20 procent mer än genomsnittet för OECD-länderna. Samtidigt görs färre läkarbesök i Sverige än i något annat land i Västeuropa. En svensk läkare träffar i genomsnitt drygt 600 patienter per år. OECD-snittet är mer än 300 procent högre, 2 100 patienter per år.
Mycket av resurserna sitter fast i sjukhusvården. Sjukvårdsdirektören på Sahlgrenska har själv pekat på dessa problem och menat att för mycket vård sker på sjukhusen som skulle kunna utföras billigare i primärvården. Utskrivningsklara patienter tvingas vara kvar onödigt länge på sjukhusen eftersom det efterföljande omhändertagandet brister. Privata vårdgivares förmåga underutnyttjas. Innovation och nya arbetssätt får inte tillräckligt genomslag.
De som nu gapar efter mer pengar behöver fundera kring om resonemanget håller. Att utgå ifrån att mer resurser per automatik ger mer sjukvård är en strategi som misslyckats i över femtio års tid.
Kommuner och regioner ska ha rätt att bestämma över sina egna angelägenheter, utifrån sina egna förutsättningar och behov. Men de ska också stå för sina egna beslut och ansvara för konsekvenserna av en misskött verksamhet.
I stället för att skicka mer pengar borde Kristersson uppdra Riksrevisionen att effektivitetsgranska svensk sjukvård, och tvinga regionerna att öppet redovisa sina kostnader. Det är det enda sättet att skapa en sund och ansvarsfull ekonomi och verksamhet i kommuner och regioner. Borgerligheten bör inte gå på den stora myten i vården.